Två skärvor ur Hamiltons bok som Ordet inte vill undanhålla er:
Åsa-Nisse mot Bruce
10 populäraste filmerna i Sverige
1963/64
2002/2003
Agent 007 ser rött
Sagan om konungens återkomst
Tystnaden (Bergman)
Sagan om de två tornen
Tjorven, Båtsman och Moses (efter Astrid Lindgren)
Hitta Nemo
Käre John (Lars-Magnus Lindgren)
Pirates of the Caribbean
Svenska Bilder (Tage Danielsson)
Ondskan
My fair lady
Kopps
Tre dagar i buren
Matrix reloaded
Bröllopsbesvär (Åke Falck efter Stig Dagerman)
Djungelboken 2
Åsa-Nisse och tjocka släkten
Bruce den allsmäktige
491 (Vilgot Sjöman)
Miffo
Det var nog mera segregerat åldersmässigt för 40 år sedan, om vi säger så....
Då bleknar bruden...
Efter att ha diskuterat det postmoderna begreppet "åldersfascism" skriver Hamilton (ironiskt) om döden :
Kanske döden också är en social konstruktion? Här är det verkligen på sin plats att tala om fascism. Döden om något kan "förstöra en människas liv."
Vi tar upp detta eftersom vi, lyhörda som alltid för vad som rör sig i tiden, anar en trend här. Den fina bloggaren Agnes of the islands har avbildat en skylt som hon hittat och översatt texten till:
döden måste avskaffas, denna förbannade fräckhet måste ha ett slut. Den som uttalar ett tröstens ord är en förrädare
Not: 'Åldersfascism' är ett begrepp som myntats av klämmiga krönikörer i kvällspressen som börjat komma upp litet i åren. I analogi med det tänkesätt som menar att det finns viktiga skillnader mellan människor som har att göra med deras hudfärg måste det ju också vara förkastligt att tro att det finns signifikanta skillnader mellan en ung och en gammal person som har att göra med deras ålder. Non sequitur...
2004 08 26
Barfotabarn
Det sitter ett barn, I mörke män
i hjärtats kamrar och gråter
Tidigare i sommar kom Carl Hamiltons bok Det infantila samhället ut. Han huvudtes är vid det här laget väl känd: vuxna orkar inte längre säga ifrån, vuxna vill vara tonåringar, barn tvingas att vara vuxna. En annan krönikör i Aftonbladet skrev:
Ordningsmännen, eller främst ordningskvinnorna, har ryckt ut i alla fall. Genast. De har inte hunnit läsa boken. Men de är förbannade. Skitförbannade.
Ja, fast dom gjorde ju inte det. Ryckte ut alltså. Inte heller blev dom
förb-nnde- fast dom gärna skulle ha velat. I stället vred dom och vände sig som ordstävets mask på en krok försedd med en hamiltonsk hulling.
Svenska Dagbladet kritiserar Hamilton för att han skriver "kvällstidningsmässigt grällt" och påpekar att allting minsann inte var så bra förut heller. Dock tvingas man medge att boken "tar upp ett ytterligt angeläget problem." Enligt Dagens Nyheter är det en "problematisk" bok som bärs av en övertygelse som den dock "inte lyckas formulera" men den är trots allt "ömsom lysande." Smålandsposten skulle helst vilja vifta bort författaren som "stockkonservativ" men vågar inte eftersom man är djupt imponerad av den arsenal av argument som mobiliseras utifrån historiska källor. Men naturligtvis: det finns mycket som Hamilton inte skriver om. Hamiltons egen tidning, Aftonbladet, tycker också att det finns mycket som Hamilton inte skriver om, främst naturligtvis "könsrollsperspektivet." Men hans tes är "mycket intressant" och han har identifierat "viktiga brännpunkter." T.o.m. Gävle Dagblad anser att Hamilton nog har "kommit något på spåren" även om den förutseende rescensenten menar att "om 50 år kommer man att skratta åt det här."
Bilden är klar. Kritikerna skulle helst vilja avfärda Hamiltons bok som reaktionär och otidsenlig, helst också kvinnoföraktande, men kan inte riktigt gå så långt utan tvingas medge att boken tar upp en viktig och angelägen problematik och att författaren sätter fingret på en öm punkt, eller snarare frilägger ett inflammerat och varigt sår på samhällskroppen. Att en skribent i Expressen som enda anmälare faller ur ramen och talar om en "propagandabok för kd" illustrerar på ett lysande sätt en av bokens huvudteser: recensenten i fråga har ju sedan länge gjort sig ett namn som en dum och i ordets bokstavliga mening infantil jäntunge i en vuxen kvinnas gestalt.
Hamiltons bok är skrämmande. Under läsningen slås man upprepade gånger av insikten: just så här är det, här har han identifierat processer som långsamt fräter sönder social struktur och mänskliga värden. Analysen är övertygande, exemplifieringen skrämmande. Förklaringsmodellen saknas dock.
Vi har på dessa sidor, många gånger, uttryckt uppfattningen att föräldrar, skola, myndigheter, företag och politiker numera abdikerat sitt ansvar för familj, elever, medborgare, anställda, kunder och väljare till förmån för en bekväm tro på något slags självreglerande mekanismer, som ofta då tar formen av en fri och oreglerad marknad. (Även Hamilton använder f.ö. termen 'abdikera' om föräldrarnas och skolans ansvar för barnens 'socialisation' -inte ens han vågar väl skriva 'uppfostran' !) En bekväm utväg som kunnat försvaras och motiveras med lysande teoretiska analyser, ofta från nobelprisade ekonomer och framgångsrika och populära politiker, främst Reagan och Thatcher och vars yttersta konsekvens formulerats som: greed is good. Vi menar att det är denna möjlighet att med bevarat anseende komma ifrån ett impopulärt, bevärligt och dyrbart ansvar och i stället försöka tillfredsställa sina sina egna behov och önskemål som förklarar mycket av den samhälleliga uppgivenheten. Hamilton rör sig hela tiden på mikroplanet men han gör det på ett sätt som skakar om. Man förstår att recensenter och kommentatorer blivit obehagligt berörda när någon säger rent ut att äktenskap och föräldraskap faktiskt är livslånga åtaganden som borde sätta tydliga gränser för parternas möjligheter att leva s.k. "vuxenliv" och "förverkliga sig själv".
Kanske recensenternas avvaktande reaktion kan tolkas som en smygande insikt om att även de heligaste nutidspolitiska grundsatserna kan behöva omprövas. Det finns andra tecken. I maj i år höll Bill Cosby ett uppmärksammat tal vid ett NAACP evenemang där han skarpt kritiserade föräldrar för barnens misslyckanden: These people are not parenting. Han talade om svarta familjer med ingen eller låg arbetsinkomst och gick till rätta med barnens oförmåga att tala vettig engelska och deras oaptitliga klädsel. Pengar till trendiga skor och elektroniska leksaker verkade dock alltid finnas. Svarta ledare höll i stor sett med honom medan kritiken huvudsakligen kom från vita liberaler. (Självfallet fick Cosby också beröm som han säkert kunnat vara utan från konservativa vita med ett mer eller mindre dolt rasistist synsätt. ) Ett annat exempel: i Sverige skrev en journalist vid namn Hanne Kjöller en artikel med utgångspunkt från en artikelserie i Expressen om fattiga barn i Sverige. Bl.a. skrev Kjöller:
Men den syn som ligger till grund för Expressens rapportering är att alla skillnader är orättvisa. En annan är att barn är något slags statlig beställningsvara och inget man beslutar om själv. Därtill är barn idel elände. De kostar pengar och de hemska politikerna kompenserar inte föräldrar fullt ut.
Hon blev naturligtvis utskälld från höger till vänster, inte minst av svenska bloggare, förresten. Men hon fick i vart fall publicera sin artikel.
Men är det här inte bara ett normalt paradigmbyte, svårt att acceptera för stockkonservativa mörkmän? Är det inte bra att vi alla är kompisar, barn som åldringar, tittar på samma filmer, spelar samma dataspel och går in för att ha kul här i livet? Möjligen. Men i ett annat scenario leder infantiliseringen av samhället också till en djup segregering: det finns nämligen alltid människor som kommer att kunna kontrollera den uppkomna situationen och på olika sätt dra nytta av den. I bästa fall genom egen kraft men oftast kanske genom goda familjeförutsättningar, god utbildning och ett bra ekonomiskt utgångsläge. Mot den gruppen ställs ett nytt ekonomiskt, kulturellt och intellektuellt trasproletariat som hålls i schack med alltmer obscena dokusåpor, fina bidragsfinansierade gymnastikskor och fantastiska datoranimerade sagoboksförfilmningar. Ett apartheidssamhälle där social och kulturell mognad, snarare än hudfärg, blir åtskillnadskriteriet .
...det är möjligt att det ålderslösa samhället är roligare - för några. Men det är inte en rörelse framåt. Vi bara återvänder till medeltiden.
Not 1: Att vi tagit ett ordentligt steg mot det segregerade samhället antyds bl.a. av den våldsamma bloggarreaktionen på Kjöllers artikel. Den enda som tyckte om den var Johan Norberg. Han kallar förresten Kjöller för "anti-snällist" dvs. vad vi här på Ordet skulle karaktärisera som någon som bryter mot gullighetsprincipen.
Not 2 Inledande citat från Bo Bergman finns som motto för Ferlins Barfotabarn.
du tappat ditt ord och din papperslapp
du barfotabarn i livet.
Ingen går väl barfota nu för tiden utan snarare i svindyra designersandaler men Ferlins rader beskriver egentligen precis den nutida människan situation enligt Det infantila samhället.
Not 3 Vi återkommer till vad H. skriver om populärkulturen. Det blir betydligt roligare.
2008 08 23
Idealism och realism
eller
Varför sticker Peter Lindberg huvudet i molnen?
Det ljugs, när porträtterat grus
får namn av konst och fägring.
En syn, som svävar skön och ljus
i skyn, är sann som hägring.
Men strunt är strunt och snus är snus
om ock i gyllene dosor
(Fröding: Idealism och realism)
Den visuellt funktionshindrade hönan skriver vackert om rundade glasfasader i Berlin. Peter Elmlund, mannen bakom Rosso på Bergsunds Strand, skriver att Stadsplanering är politik, citerar Milan Kundera och avrundar:
Den dag som vanligt folk inser hur stor del av deras liv som är direkt beroende av den fysiska miljöns utformning kommer stadsplanering att bli en stor politisk fråga.
Ja, då kanske. Under tiden skriver Peter Lindberg på Tesugen om le Corbusier och stadsplanering när han inte funderar över filosofi och arkitektur och bl.a. ställer frågan:
“Vad har arkitekturen egentligen att göra med en, eller rentav flera, filosofier? Vad har filosofin att göra med byggnader, med städer, med konstruktionen av det sociala rummet?” “Finns det en relation mellan [arkitekturen och filosofin] som låter dem konfronteras på så sätt att båda kan förvandlas?”
Tjusigt. Meanwhile, back at the ranch: På stranden, vid Hornstull, inte ens ett stenkast från café Rosso, byggs en permanent loppmarknad i form av en tältstad, finansierad bla. med EU-medel, där man året om skall kunna köpa begagnade kläder och drejade keramikgubbar. På East Side av Södermalm skall däremot Götgatsbacken förvandlas till en "gågata" (läs ölhall med fria utomhustoaletter) där trafiken mellan Stockholm och Göta Landsväg för första gången på tusen år skall förbjudas. Den väg där Gustav Vasa, den döde Karl XII, den abdikerade drottning Christina färdades och där otaliga bödelskärror rullade med dödsdömda fångar på väg till avrättning på galgbacken vid Skanstull skall äntligen spärras för att rädda O'Learys, Muggens och Snaps omsättning.
Men herrar arkitekturbloggare funderar över le Corbusier.
Lite längre norrut ligger Slussen. Den nuvarande konstruktionen är i stort behov av renovering, reparation och kanske ombyggnad. Vi skrev, med visst instämmande av andra bloggare, om de kyskt vita gipsmodeller som utformats i luftigt ljusa arkitektkontor, fjärran från storstadens alla realiteter. När ett förslag, kallat Strömmar, utsågs till "segrare" skrev vi i förskräckelse om den Berlinmur av ny bebyggelse som skulle döda den klassiska utsikten över Strömmen och Gamla Stan från Götgatans mynning och Södermalmstorg. Vi förfasades över att tävlingsbidragen i sin iver att fjäska för vad som är nutidspolitiskt korrekt med ett enda arkitektoniskt yxhugg skulle skilja två stadsdelar som över århundraden växt samman genom landhöjning och ekonomisk utveckling. I stället skulle vi få avbördningsramper och mötesytor. I stället för en levande, vibrerande, europeisk huvudstad skapas i stället någon sorts Eskilstuna by the Sea.
Men bloggarna föredrog att filosofera över att man bygger fel vid Gåshaga. It is so totally 1970.
I dagens City (pdf, sid 6) får vi veta att arkitekter och stadstjänstemän kommit överens om vissa modifikationer. Nu gäller det att köra över en ointresserad allmän opinion så att man kan börja schakta.
Men OK. Vi kanske har fel. Det kanske är hög tid att göra sig av med Christopher Polhem, Karl XIV Johan, järnbärandet och danshaket Bobadilla. (Fast Debaser ryker ju också, det är naturligtvis värre.) I stället för "kolingen" kanske det är dags att introducera "coolingen" (Putäll på er webdesigners och IT-konsulenter!). Och vem bryr sig om Ebba Brahes palats mer än som en vägg mot vilken man kan lätta på trycket efter en och annan "stor stark" på Charles Dickens.
Säkerhetsnot: Naturligtvis är ovanstående inte något riktigt angrepp på Blind Höna, Tesugen eller Rosso, tre bloggar som vi anser höra till de allra bästa och värdefullaste i den svenska bloggosfären. Vi låtsas bara. Men just därför att de är så bra skulle vi gärna vilja rekrytera dem i vår kamp mot den provinsiella och opportunistiska dumhet som just nu styr Stockholms stadsplanering eller, i fall av fog, låta dem övertyga oss om att dumheten ligger på vår sida.
2004 08 17
Power to the Swedes
This is the European country that along with France loves itself the most, is comfortable in its old ways, is wedded to its cradle to the grave welfare state despite the high taxes needed to support it, and lives a life that is distinctly introverted. You can see it in "medieval week" in the walled city of Visby in the neighboring island of Gotland where visitors come from all over Sweden just to walk quietly around in medieval dress
Den världsberömde journalisten Jonathan Power skrev i går en op-ed kolumn i Boston Globe med titeln Swedens quiet success. Citatet ovanför är djupt missvisande och tendentiöst valt av er krönikör eftersom artikeln i stort sett är en, låt vara eftersinnande, lovsång över Sverige ett land med två kulturer som han ser det: en där ekonomin baseras på multinationella företag, välkomnande av invandrare (!) och där alla talar engelska och en annan färgad av övertygelsen om att allt är bäst här hemma och ingenting får ändras.
Power har bott i Sverige i många år och varit korrespondent för International Herald Tribune. Han lär numera bo i Lund med sin familj. Flera krönikor finns här. Power skriver positivt om Sverige men ett par bitande kommentar finns här.
Hjalmar Söderberg själv var aldrig hemma, flanerandet tog sin tid.
(Per I. Gedin: Litteraturens örtagårdsmästare)
En kollega undrar i en kommentar om krönikören f.n. vistas i Stockholm. Jo, så är det och vi vandrar omkring på stadens gator med alltmer förundrade ögon. Just nu funderar vi på att satsa 380 SEK på en workshop för ut-ur-kroppenupplevelser (UKU) på Brännkyrkagatan. I avsaknad av såväl sovsäck som liggunderlag och luftmadrass som måste medtagas eftersom övningen sker under djupavslappning får vi dock kanske avstå.
Det var ovanpå Slussen. Vi går ner i tunnelbanan. Om vi nu säger så här: Jag försöker komma åt tecken och former för begreppet kropp. Den vi bär på som en ständig följeslagare; vår egen, och den vi vistas i och kring;byggnaden med sin rumsliga närvaro; vad svarar ni på det? Om "huh?" är allt ni kommer på får ni vända er till P.-O. Larsson i Löt som lyckats få klistra upp denna text (lagligt) på perrongen. Såvitt vi förstår vistas även P.O. Larsson utanför ("kring") kroppen. De här personerna måste ha kommit på någonting.
Vi undrar också om vi kommit på någonting eller bara läst för mycket Gudmundson och kanske blivit biologistiskt anfäktade när vi reagerar på det här i Aftonbladet:
1999 hade vi förmånen att få se den första Cow Parade i Chicago, Il. Givetvis väckte de brokigt bemålade kossorna ett stort intresse, både bland innevånare och turister. Dessutom utbröt en intressant debatt om konstnärerna utryckssätt. En av de inbjudna artisterna hade nämligen tänkt att spraymåla sina kossa men användandet av färgspray var (och är fortfarande, antar vi) strängt förbjudet inom stadsgränserna och borgmästare Richard M. Daley var inte den som prutade på detta trots upprörda rop om konstens frihet osv. Nåväl, allt gick bra och sprayen släpptes inte in i Chicago. Konsten lever och frodas trots detta.
(Stockholm är däremot en av världens mest nerklottrade städer. Det vore ju enkelt att införa ett totalförbud mot att sälja sprayburkar men det skulle väl inkräkta på någons integritet eller så eller möjligen strida mot någon konkurrensregel. Myndigheterna föredrar därför att satsa på "kompetensutveckling", "information" och framför allt "dialog", oklart dock med vem.
Vi läste just en arg insändare i Metro som klagade på att klottersaneringsföretagen använde miljöförstörande medel. Med säkerhet kan vi alltså vänta ett förbud mot klottersanering inom den närmaste framtiden.)
Nogav: I dagens tidningar läser vi att någon har stulit en av de utställda kossorna i Stockholm, närmare bestämt på Skeppsholmen. Konstnären, Backa Carin Ivarsdotter liksom presschefen för Cow Parade är naturligtvis upprörda, desto mer som kossorna senare skulle auktioneras ut till förmån för Barnens Rätt i Samhället.
Presschefen tror:
att kon befinner sig hemma hos någon, i väntan på att skickas vidare
Det tror inte vi. Vi tror att kossan vilar på Strömmens botten, ännu ett offer för den meningslösa vardagsvandalismen.
När vi har postala ärenden i Stockholm tvingas vi, tack vare tokprivatiseringen, att besöka en "spelbutik" där personer i alla åldrar kan inköpa cigaretter och snus eller försöka tillfredsställa sitt spelberoende. Men det är bra också eftersom vi annars skulle vara omedvetna om mycket som rör sig i det svenska samhället. Kvällstidningarnas löpsedlar som kletats upp på väggen är nämligen omöjliga att undgå.
Vi har just läst rubriken "Kristi brud hånas ikväll på allsången." Det låter spännande och vi tänker inte missa det. Vi undrar vilken teknik som kommer att användas. Eftersom det är ett allsångsprogram kunde man ju tänka sig att publiken gemensamt stämmer upp psalm nr 41 trots att det är fel årstid. Men med tanke på nivån på underhållningsprogrammen blir det väl bara fingerpekning och burop kan vi tänka.
Not: Tidigare i veckan läste vi på samma ställe: "Kristi brud skiljer sig." Man kunde ju ha kommenterat detta men det var alltför enkelt, tyckte vi.
Not 2: Moderna läsare känner nog igen 41:an som 104:an.
2004 08 08
Håll Sverige rent!
En diskussion har brutit ut på den mailinglista som satts upp för svenska bloggare om vad man skall göra med alla dessa utländska bloggar som pingar "weblogs.se". Att detta är ett problem inser man lätt eftersom bara i dag på morgonen Louis Medina, FoxCorp, dibbuk för att inte tala om 妖怪煉æˆé™£ har pingat.
Vad gör man nu för att undvika att man
missar en bra blogg bara för att man som jag konsekvent undviker att klicka på alla underliga namn numera eftersom jag ... förutsätter att det är en blogg på ... språk som inte intresserar mig ett dugg.
Den bästa metoden vore ju att godkänna vilka bloggar som får pinga weblogs.se.
För att få ett (manuellt) godkännande-system att fungera smidigt kan man tänka sig ett antal moderatorer som får godkänna sajter (som anmäler intresse för det). Bedömningen måste förstås ske enligt enkla men strikta regler som "på svenska" eller med svensk författare.
En utmärkt idé. Då kunde man ju äntligen rensa bort bloggar som "Off topic", "Stefan Geens" och framför allt "Deutsch für Anfänger", den senare en blogg som ju dessutom ofta utmärker sig genom att skriva om saker som "Goethe" och "Cartier-Bresson." Så kan vi ju inte ha det i längden. Eftersom det överhuvudtaget finns ett antal bloggar som har felaktiga eller olämpliga åsikter kunde man utvidga godkännandesystemet till att även koda bort sådana. Er krönikör menar att det nog blir bäst om han själv åtar sig jobbet som chefsmoderator.
I väntan på en movabletypekompatibel lösning tillämpar er krönikör en s.k. "kludge." På weblogs.se finns nämligen möjlighet att sätta upp en s.k. Favoritlista. Där kan man sätta upp de bloggar man vill bevaka. Någon gång i veckan tittar vi på hela listan och kollar om det verkar finnas några intressanta nykomlingar. Men ofta får vi tips på sådana via mymarkup.net (varför denna rotvälska, Erik?) eller andra bloggar som vi regelbundet läser. Deras blogrolls ger också ofta bra förslag på krönikor att titta närmare på.
Och när vi klickar på 妖怪煉æˆé™£ vet vi vad vi gör! Men inte vad vi får.
Seriös not: Ovanstående är givetvis menat som sarkasm eller möjligen ironi. Vi menar inte verkligen att man skall censurera. Ett enkelt sätt att komma tillrätta med problemet vore att införa kategorier på weblogs.se - dvs. kategorier av bloggar, inte av enskilda inlägg. Språk kunde gärna vara en underkategori, as far as we are concerned. Jawohl! Är man allergisk mot spanska bloggar kan man då välja bort dem.
Fundersam not: Hur kommer det sig att vi alla känner oss kallade att diskutera weblogs.se då ju denna tydligen är en one man show och alltså upphovsmannens egendom? De förslag som ibland görs att via en förening eller liknande ta ett kollektivt ansvar avfärdas samtidigt rutinmässigt som "byråkratiskt", "hämsko på kreativiteten" och liknande.
2004 08 06
...på webben där!
Det har varit en livlig och ganska spännande diskussion i bloggosfären med anledning av Mikael Pawlo's artikel som vi skrev om nedan. Tyvärr har den dock varit litet svår att följa: många bloggare har skrivit och kommenterat. Nya intressant.se har varit till en hel del hjälp men annars har man fått gissa och känna sig för. Vågar man hoppas att Mikael gör en uppföljning och summering?
Vi på Ordet vill göra allt för att dra uppmärksamheten till den länk till Joy Ito som Mikael Pawlo gjort i ett par av sina kommentarer. Den är absolut värd att betraktas i originalfattning, snarare än transkriberad till tråkig "plain text" som också förekommit. (Vi länkar inte dit).
Många, även normalt sett sansade bloggare som Stefan Geens och Skeptikern (se kommentar till Chadie's inlägg - eller är det kanske ironi, Skep, var god markera sådant ordentligt i fortsättningen), verkar helt ha missförstått den ursprungliga artikeln eller också blivit så upprörda över att någon vågat vara mindre än gullig att man inte orkat läsa till slutet.
Vi har tidigare anmärkt att försöket med inbäddade bloggare på det demokratiska partikonventet inte slog speciellt väl ut. Tom Tomorrow har en talande kartong om detta - tredje rutan är en välförtjänt släng åt bloggandet överhuvudtaget och får oss att tänka på BlogTalkkonferenserna i Wien. "I'm blogging him blogging you right now."
Men har amerikanska bloggare verkligen slips och kostym?
Not: En mycket spännande sak, politiskt.nu, har hittats av Erik S. Det kan bli någonting. Men vi har inte lyckats prenumera på den i BlogLines trots att man tydligen har en rssfeed. Den är väl antagligen inte tillräckligt välformad eller nåt. Politiskt.nu pingar sweblogs.
Not 2: Vi får automatiskt en positiv inställning till politiskt.nu eftersom deras redaktionsregler bl.a. förbjuder svordomar i texten.
2004 08 04
Spegel, spegel...
Erik Stattin länkar, med en viss tvekan, till en artikel av Mikael Pawlo på IDG kallad "Folkmordet bloggarna glömde." Eriks -skenbara- tvekan grundas på att han tänker sig att vi som läser Pawlos artikel skulle dra igång just den sorts metadiskussion som Pawlo menar dominerar den svenska bloggosfären medan väsenligheter inte behandlas. Som exempel tar han situationen i Darfur där han bara hittat ett par inlägg (givetvis ett av Jonas Söderström, redan på ett tidigt stadium) eftersom:
den svenske bloggaren(ägnar sig)åt att diskutera I, Robot, att berätta om nya avsnitt av Buffy i svensk teve och vädret på semestern
Er krönikör sticker nu ut halsen ordentligt och menar att Mikael Pawlo i stort sett har rätt. Kanske är det exempel han tar mindre lyckat: Det är svårt att se vad svenska bloggare, utom den som möjligen är på plats, skulle kunna tillägga utöver massmedias rapportering i just detta fall. (Det verkar som han tycker att vi borde krävt diverse statsråds avgång - och visst kunde vi skrivit och påpekat den passivitet och det ointresse som råder. Men andra har gjort det desto intensivare och bättre som exemplifieras i Pawlos artikel.)
Men annars har han rätt. Om det inte skrivs och diskuteras mer om politik och samhälle, om det inte bildas opinioner, om inte mainstream media får upp ögonen för vad som skrivs förblir bloggningen en hobby för the lucky few.
Det är givetvis dumdristigt och förmätet att använda sig själv som exempel men vi vill gärna peka på den kritik vi redan tidigare riktat mot Freivalds egendomligt selektiva utrikespolitik liksom den artikel vi nyligen skrev om hur Lundgren, Wohlin och Goudin tillsammans med två eller tre andra parlamentariker jobbar ihop med ett 30-tal andra kollegor med i många fall ytterst tvivelaktig demokratisk bakgrund i rasism, antisemitism och främlingsfientlighet. Vi har i stort sett inte fått någon reaktion på detta, ännu mindre har någon tagit upp tråden och kompletterat eller protesterat.
Nu kan man ju lätt avfärda just vår speciella veklagan med olika argument men vi tror inte att det finns speciellt många andra exempel på en levande politisk/samhällelig diskussion och ännu mindre någon som fått ett genomslag utanför blogosfären. Kanske fanns det vissa ansatser under eurokampanjen men det var också allt.
Vi tvingas alltså med instämmande att citera Pawlos slutsats:
Not: För fullständighetens skull bör det väl påpekas att experimentet med inbäddade bloggare i det demokratiska partikonventet inte heller slog särskilt bra ut.
Not 2: Bloggen ...i elden skriver om Pawlos artikel. Vi citerar gärna en kommentar som Emil V. fått på sitt inlägg där han milt kritiserar Pawlo: "idiot-journalister som sitter och skriver på IDG, dom snor ju allt dom skriver från andra medier.Jävla amatörer, och inte fan kan dom något om teknik och it heller."
2004 08 03
Ett historiskt val
De flesta nätupplagor av dagstidningarna brukar ha en fråga på första sidan där man får välja mellan två alternativ. (Har du haft sex offentligt? Ja eller nej? Bör telefonförsäljning stoppas. Ja eller nej? . Resultaten är tämligen förutsägbara - så brukar t.ex. 60 - 80 % av dem som trycker på knappen tycka eller tro att John Kerry vinner presidentvalet. Er krönikör fruktar mycket att detta är en grov feluppskattning av läget.
Vem var snyggast?
Axel von Fersen
51,1% (277 )
Gustaf Mauritz Armfelt
48,9% (265 )
Nogav. Svenska Dagbladet har f.t. en betydligt mera intressant frågeställning. "Vem var snyggast, Gustaf Mauritz Armfelt eller Hans Axel von Fersen?" Senast vi kollade ledde Fersen med 51.1 % mot Armfelts 48.9.
Trots tidens politiska klimat vågar vi mena att frågeställningen är bäst lämpad för damer. Det får dock inte råda någon tvekan om att vi håller tummarna för Axel von Fersen. Låt vara att Carina Burman i SvD anser att
Han var bördsstolt, odemokratisk, stel och kylig, litterärt ointresserad och (att döma av hans dagböcker) tämligen humorfri.
Hon måste dock medge att han också var
snäll mot barn och underlydande, lojal, intelligent och tydligen förtjust i practical jokes.
Fersen var en skicklig och lojal ämbetsman, detta till skillnad mot den bepudrade smilfinken Armfelt, kungagunstlingen. Fersen blev som bekant ihjälslagen på Riddarhustorget på anstiftan av den gamle urgubben Carl XIII. Han var framgångsrik hos damerna, i likhet med en nyligen hänsoven politiker högt upp i det franska hovet.
Ni kan ju rösta hos Sv.D. men om ni tänker rösta på Armfelt vill jag erinra vad Kellgren sade om densamme:
Jag vet, det vore mer behändigt
Att stämma lyran till ert lov,
Och prisa såsom högst anständigt
Att ha talanger i ett Hov.
Men detta våld är icke möjligt
Hos den en långlig vana bär
Att le åt allt vad som är löjligt
Och straffa allt vad straffbart är.
Till detta skulle er krönikör med skalden bara vilja tillägga: