Bengt O.
Flarnfri schalottenlök
 

 

Lökring - november 2009 - Arkiv

 
 
2009 11 02
En ny Kalmarunion?
Gunnar Wetterberg från SACO  föreslår som bekant en ny Kalmarunion i form av en federation av de fem nordiska länderna. Med en ekonomi större än Rysslands eller Brasiliens skulle omvärlden äntligen bli tvungen att lyssna.

Som statsöverhuvud föreslår Wetterberg stilenligt en namne till "Kung Byxlös" från 1300-talet, nämligen drottning Margarethe av nuvarande Danmark.  Wetterberg berättar inte vem som skall spela rollen av Albrekt av Mecklenburg, den tyske fursten som tidigare varit svensk kung och som förevisades i narrkåpa på Köpenhamns gator sedan Kalmarunionen blivit verklighet. Inte fru Merkel väl?

Wetterbergs artikel får väl ses som en roande kuriositet även om den bemöttes positivt i en ledare i DN.  Mera allvarligt får man väl ta på en artikel i EU Observer med rubriken “Closer Nordic partnership needed within the EU.” Den har undertecknats av fem medlemmar av Nordiska Rådet (2 danskar och en representant från vardera Island, Finland och Sverige men ingen från Norge). Rådsmedlemmarna pläderar för en ökad samordning inom EU:s ram mellan de nordiska länderna.  EU-samarbetet har skapat “unnecessary bureaucratic barriers between the Nordic countries and detracts from citizens’ and businesses’ freedom of movement.” Detta kan förväntas bli värre i framtiden.

Idén om ett nordiskt "block" inom EU bestående av länder med en mer eller mindre gemensam ideologi där jämlikhet och social rättvisa skulle vara ledstjärnorna var en önskedröm hos många när de nordiska länderna började orientera sig mot EU. Men vi vet hur det gick: efter framgångsrika medlemsförhandlingar förkastade norrmännen medlemskapet. Danmark krävde och beviljades undantag på flera centrala områden och var nära att stjälpa Maastrichtfördraget tills man fann en "irländsk" lösning. Sverige vägrar envetet att införa euron trots att man är fördragsenligt skyldigt att göra så. Finland var länge hämmat av sitt speciella förhållande till Sovjetunionen men har sedan, kanske delvis som en reaktion på detta,  blivit ett föredöme inom EU-samarbetet.  I ett panikanfall ansökte Island om medlemskap viket med säkerhet kommer att förkastas i en kommande folkomröstning där fisket bara är en av stötstenarna.

Man bör väl också erinra om att Danmark, Norge och Island är NATO-medlemmar medan Finland är "alliansfritt" och Sverige "neutralt" , hur man nu skall definiera dessa begrepp i dagens värld.

De fem nordiska länderna har ett gemensamt historiskt förflutet (vilket dock långt ifrån är något typexempel på fredlig samlevnad), liknande språk (utom finska men svenska är trots allt officiellt språk i Finland), många kulturella likheter och i allmänhet mycket vänskapliga relationer. Men vi bör acceptera det faktum att  länderna i själva verket har mycket olika politiska ambitioner och syften med sitt EU-medlemsskap. Och, ja, två av dem är inte ens medlemmar. Att försöka åstadkomma en "samordning" skulle innebära att man vore tvungen att leta efter den minsta gemensamma nämnaren i alla frågor vilket skulle bli en kraftig hämsko på det vidare samarbetet och integrationen.

"Skandinavism" och "Nordism" är huvudsakligen sentimentala känslor från det förflutna. Naturligtvis skall de fem nordiska länderna fortsätta att utveckla och dra fördel av sin vänskap och likartade kultur. Och nog finns det en roll för Nordiska Rådet i det sammanhanget. Men tiden har kommit att anlägga ett vidare perspektiv och betona ekonomiskt och politiskt samarbete inom den Europeiska ramen.  Tillsammans med andra medlemmar blir även de nordiska rösterna tydligare och inflytandet starkare.

Och så slipper vi vänta på en sentida Engelbrekt eller Gustav Vasa...


arkivlänk