I oktober 2006 publicerade jag
en uppskattande anmälan av Henrik Arnstads bok om svensk utrikespolitik under andra världskriget, Spelaren Christian G
ünther. Det var därför med stora förväntningar jag såg fram emot Arnstads andra bok "Skyldig till skuld."
(1) En europeisk resa i Nazitysklands skugga." Arnstad använder sig på ett föredömligt sätt av nätet och på bloggen med samma namn har vi kunnat följa bokens tillkomsthistoria och senare reaktioner och recensioner, såväl positiva som negativa.
"Skyldig till skuld" handlar om några av de europeiska länder som ställt sig på Nazitysklands sida och belyser hur historien upparbetats, främst i jämförelse med Tyskland. Det är inga uppbyggliga slutsatser som dras. "
I Berlin byggs sorgesamma monument över landets förbrytelser. I Rom återfinns fascisterna i maktens korridorer. I Helsingfors står en ryttarstaty över Mannerheim." Han kunde ha tillagt: I Österrike arbetar nazisternas arvtagare steg för steg sin väg mot samhällets topp. I Österrike innebär en kritisk granskning av landets naziförflutna en förolämpning mot "den äldre generationen". I Österrike krävs en enorm politisk strid för att få uppkalla en gata eller en offentlig plats efter en motståndsman medan många platser fortfarande bär namn efter antisemiter och nazikoryféer.
(2)
Det ligger väl i ämnets natur att framställningen måste bli heterogen. Kanske har den blivit alltför mycket så. Det utan tvekan viktigaste -och därmed det mest kontroversiella- kapitlet gäller Finland. Arnstad sätter strålkastarljuset på obehagliga sanningar: finska krigsförbrytelser, koncentationsläger, drömmen om ett "Storfinland" omfattande områden som aldrig varit finska, utlämning av judar och ryska fångar till Tyskland och givetvis den motbjudande Mannerheimkulten.
Man förstår att kapitlet väckt harm i Finland med högljudda protester från officiella föeträdare, historiker och krigsveteraner. I Sverige kanske en i grunden ointresserad allmänhet förväxlar det finska vinterkriget -ett försvarskrig mot det anfallande Sovjet- med det s.k. fortsättningskriget som står i centrum för boken.
Möjligt är att det finns andra fakta än dem som Arnstad redovisar, möjligt är också att det finns andra tolkningar av skeendet. Möjligen bidrar Arnstad inte med så mycket nytt men hans sammanställning av och fokusering på besvärande fakta räcker för att skapa en delvis ny och annorlunda bild av vårt grannlands förhållande till Nazityskland under kriget. Man kan inte undgå misstanken att det faktum att det just är en svensk journalist och historiker som tar upp ämnet som fått så många finländare -men långt ifrån alla som yttrat sig- att se rött. Sverige som undgick krigets lidanden, till stor del genom en undfallande anpassningspolitik gentemot Tyskland. Men Arnstad har tidigare i minituös detalj skildrat den svenska utrikespolitiken under kriget i den kritikerrosade studien "
Spelaren Christian Günther."
Men efter det inledande Finlandskapitlet blir boken något oorganiserad. Ett kapitel om Himmler och en av hans sentida ättlingar är i och för sig mycket intressant men faller -enligt min bedömning- utanför bokens egentliga huvudtema. Här är det fråga om hur naziförbrytelserna behandlats inom en familj som länge försökte framställa Heinrich som ett svart får i en i övrigt hedervärd skara. Hans sentida ättling Katrin Himmler visar emellertid att så inte alls var fallet: inte minst Himmlers bröder arbetade med och drog stora fördelar av systemet. Det är här fråga om hur skulden behandlats inom en familj - en fråga som skiljer sig från den om hur officiell nutidspolitik behandlat arvet från nazismen.
(3)
I kapitlet om Italien och Österrike tar sig boken igen, åtminstone inledningsvis. Sant är väl att Italien av någon anledning helt dissocierats från krigets och fascismens förbrytelser, detta trots att nyfascistiska politiker bekläder högtstående ämbeten i regeringen Berlusconi. Många av oss har väl sett den sentimentala och rörande filmen Kapten Corellis mandolin med Nicholas Cage och Penelope Cruz där de sympatiska sjungande och spelande italienska ockupanterna i Grekland kontrasteras mot de brutala tyskarna. (
"Heil Hitler" säger tysken. "Cappucino" svarar Corelli.") Arnstad återger källor som visar en helt annan bild av den italienska ockupationen av de joniska öarna med tortyr och förvisning av öborna. Men enligt Arnstad finns inget museum eller någon utställning i Rom som erinrar om fascismens förbrytelser. Än mindre naturligtvis över de imperialistiska utrotningskrigen i Afrika, främst Etiopien.
Men det är det märkliga det: När vi tänker Italien tänker vi sol, mat, människor som kan leva livet. OK, Berlusconi och maffian - men det behöver ju vi inte bry oss om egentligen. Men Tyskland - omöjligt att frigöra sig från naziassociationerna. Och det är helt OK att framställa tyskarna som militäriska, överorganiserade med blind lydnad gentemot auktoriteter eller att -som det tjeckiska ordförandskapet i EU- skissa upp en karta över landet där motorvägarna bildar ett hakkors.
(4) Ändå är det Tyskland som gjort upp med sitt förflutna utan att för den skull dölja det medan Finland, Italien, Ungern och Österrike låtsas som det inte fanns. I Japan förstår man överhuvudtaget inte vad som skulle vara problemet, de apokalyptiska kärnvapenkatastroferna har för alltid absolverat landet från de grymheter man begick i Kina, Korea och andra länder. Årligen deltar regeringens toppar i minneshögtider för krigsförbrytarna i Stillahavsområdet.
Den del av kapitel 3 som behandlar Österrike är bokens svagaste. Myten om "Hitlers första offer", Waldheimhistorien och Jörg Haider berörs men det verkar på något sätt pliktskyldigt. Det är skada. Om man i Italien och Finland låtsas om om man inte gjort sig skyldig till skuld är attityden i Österrike snarast: Vaddå skuld? Vi räddade västeuropa från kommunismen. Tadla inte den äldre generationen!
Det är skada att Arnstad inte haft tid att gå djupare in i detta. Kreisky (
som jag skrev om här) tog in SS-män i regeringen. Barnamördande läkare fortsatte till sin pensionering som välbetalda rättegångsexperter. Soldater som lämnade Wehrmacht anses som landsförrädare. Gator och torg uppkallade efter ökända antisemiter. Oppositionsledaren fotograferad i nazistuniform: "Ett oskyldigt pojkstreck."
Problemet i Österike är inte nynazism - vem bryr sig om några flintskalliga idioter som leker krig i skogen. Problemet är gammalnazism. Men naturligtvis har man lärt sig, skaffat sig en ny vokabulär och ny fiendebild. "Judarna" duger inte längre, nu är det "invandrarna". Se min artikel:
Statsbegravning för en fascist. F.ö. kan man enkelt dölja sin antisemitism under en rättskaffens slöja av antiisraelisk politik
(5)
Den största förtjänsten med Arnstads bok är utan tvekan att han påminner oss om händelserna i Finland under andra världskriget. Han hittar paralleller i andra länder men har liksom inte full energi att följa upp dem trots att med säkerhet japanska och italienska krigsförbrytelser var mycket "värre" än Finlands. Finland som ju dock levde under hotet från en övermäktig och aggressiv stormakt.
Vad kan vi lära oss för framtiden? Det finns ett betydande egenvärde i att klarlägga de historiska sammanhangen. Men låt oss inte hänge oss åt några illusioner: vi trampar på i samma hjulspår. Vi visar en förvånansvärd tolerans gentemot länder som Finland, Italien, Japan och Österrike som vägrar att upparbeta sitt förflutna. Och det är väl antagligen bra så.
(6) Den generation som nu -framgångsrikt- ansvarar för dessa länder bör inte belastas med föräldragenerationens skuld. Men risken är att vi i vår välvilliga tolerans också accepterar eller negligerar de mycket verkliga hot mot demokrati och yttrandefrihet som vinner mark dag för dag, just i hägnet av vår ovilja att ta klar ställning. Det är långt ifrån givet att en framtida historiker kommer att behandla oss med den förståelse som -trots allt- Arnstad visar mot dem som i en för länge sedan förfluten tid fann det säkrast att alliera sig med den onda stormakten.
arkivlänk