När Herman van Rompuy och Catherine Ashton utsågs till de två viktigaste posterna som företrädare för EU enligt Lissabonfördraget skakade många på huvudet. Utnämningarna sågs som ett sätt för ministerrådet att försäkra sig om att makten skulle förbli i de rökiga rummen. Illa nog att Europeiska parlamentet, de nationella parlamenten och medborgarna själva skulle få ökat inflytande enligt Lissabon . Några federalistiskt anstuckna auktoritativa "talesmän"  ville man inte veta av.

Efter någon månads erfarenhet får man nog konstatera att de tveksamma verkar att få rätt. Speciellt baronessan Ashton har varit osynlig och satt egendomliga prioriteter för sin närvaro på den internationella  scenen vilket också fått många att rynka på ögonbrynen. Någon utrikesministerroll har hon inte spelat. Man kan ju föreställa sig hur det hade varit med en Joschka Fischer eller för den delen Carl Bildt på den posten.

I stället är det just Carl Bildt som fått det största mediala intresset vad det gäller EU:s utrikespolitik under de senaste veckorna - ja utom i Sverige förstås. Han intervjuades bla. i Euronews om Dubaimodet. I klara ordalag fördömde han missbruket  av falska EU-pass och underströk att det kunde äventyra EU-medborgarnas säkerhet. Men det var främst i samband med utnämningen av EU:s representant till Washington som Bildt spelat en mycket aktiv roll. Här har Bildt förutom i ett antal intervjuer som fått stor uppmärksamhet sänt ett brev till Ashton där han kräver en förklaring till hur en av Barrosos handgångna män, på tjänstemannanivå, fått posten utan konsultationer och därmed "nedvärderat" den befattning som tidigare innehafts av en erfaren politiker. I en av The Economists bloggar kallas Bildt "arguably the most serious and heavyweight foreign minister in the EU, thanks to years of international experience and a stint as prime minister of his country "  och citerar ett uttalande till DPA: "There was evidently a decision taken by the commission last week to downgrade the way in which we are represented in Washington. I don't know which motives the commission had for that. I'm not quite sure it is in conformity with the Lisbon ambitions we should have, but we'll see."

Även den ansedda Libération bloggen Coulisses des Bruxelles tar upp Ashtons knäfall för Barroso och Bildts kritik. Österrikiska Der Standard har också en artikel och citerar en tysk diplomat som säger att det är många som delar Bildts uppfattning, som givetvis innebär en skarp kritik mot Ashtons sätt att sköta sitt jobb,  även om man inte formulerat det lika skarpt.

Nåja, han kanske hade velat ha jobbet själv. Man kan tycka vad man vill om Bildts utspel men litet märkligt är att det passerat paktiskt taget obemärkt i Sverige, bortsett från en kortare notis i DN.

Spanien innehar just nu det presidentskap som fortfarande roterar och även här är det Zapatero som för EU:s talan, som intervjuas  och framträder i TV. van Rompuy ses knappast till utom då i skandalen efter hans framträdande i Parlamentet där han blev utsatt för ett mycket tarvligt och vulgärt personangrepp från en av de engelska UKIP-clownerna utan att talmannen ingrep. Här kan man tänka sig hur Balkenende, Verhoefstadt, Juncker eller varför inte Göran Persson skull ha agerat! (GP höll f.ö. ett mycket uppskattat tal inför industriföreningen i Wien för några dagar sedan som återigen fick talet om "en svenska modellen" att flamma upp).

Att UKIP-mannen bl.a. kallade van Rumpoy en "blöt trasa" och "en lågrangig bankanställd" och hoppades att han skulle försvinna fortast möjligt tyckte partiets talesman inte var något märkvärdigt, speciellt inte i jämförelse med hur det går till i engelska underhuset. Frågan är om det är en bra förebild.

UKIP var f.ö. det dominerande partiet i den grupp där professor Lundgren (numera folkpartist) och f.d. bankdirektör Wohlin ingick. "Birds of a feather" tror vi man säger i underhuset, "kaka söker maka" säger vi här.


arkivlänk