Bengt O.
Flarnfri schalottenlök
 
Essäer
 
n
2009 12 26
Bjälken i ögat



Eller huru kan du säga till din broder: Broder, håll, jag will borttaga grandet, som uti ditt öga är, och du ser icke sjelf bjelken uti ditt öga?
(Lukas 6:42 ur Karl XIIs bibel; Projekt Gezelius)
Jag har redan tidigare snuddat vid Per Landins bok "Dietrich Eckarts onda öga" . I min text  Var Selma Lagerlöf nazist? (1) reagerade jag med en viss skepsis mot DN:s recension av Landins bok, närmare bestämt inför recensentens kritik av vad Landin skrivit om Gustav Frenssen: "plötsligt hyllar Landin Frenssens prosa i mer inkännande ordalag. Han skriver om 'biblisk pregnans' och om 'en knotig, barskrapad tyska som har hämtat must och sälta från Västerhavet'. Den prosa som Per Landin hyllar i dessa vändningar rotades i ett djupt förakt för bildningen, demokratin och den urbana civilisationen."   När jag nu läst Landins bok är jag mera benägen att dela recensentens avståndstagande (2) även om jag fortfarande tycker att Frenssens prosa kan sägas ha något av "biblisk pregnans" över sig.

I en kommentar till min essä om Thorkild Hansens bok "Processen mod Hamsun" menade en läsare  att det var tid att "läsa om" Hamsun i ljuset av vad man nu vet om hans politiska verkamhet. Kommentatorn nämner också Pound och Eliot i samma sammanhang. Själv skulle jag lägga till P.O. Sundman.

Jag är -nu- beredd att hålla med mina kommentatorer. Frenssens anammande av  det ursprungliga, hedniska, oanfrätt av en förvekligande civilisation och klerikal kristendom och framför allt hans förväntan om en messiasgestalt som skulle göra rent hus med  allt som dragit ner den starka, primitiva ur-germanismen pekar naturligtvis rakt mot hans välkomnande av nazismen och hans kritiklösa hyllningar till Hitler när denne väl trätt in på banan. Problemet med Landin är att han inte verkar se detta sammanhang. I hans ögon var Frenssen en fin författare som på sin ålders höst föll för nazismens lockelser.

Jag blir ytterst betänksam när jag läser hos Landin om hur han som ung man blev "gripen" av "
Peter Moors Fahrt nach Südwest" utan att då, som han säger, förstå "de koloniala undertonerna."  Låt mig citera ur Peter Moor hur mordet på en tillfångatagen herero beskrivs:

Der kann kein Gewehr mehr gegen uns heben und keine Kinder mehr zeugen, die gegen uns kämpfen; der Streit um Südafrika, ob es den Germanen gehören soll oder den Schwarzen, wird noch hart werden. (...) Diese Schwarzen haben vor Gott und den Menschen den Tod verdient (...). Gott hat uns hier siegen lassen, weil wir die Edleren und Vorwärtsstrebenden sind.

Eller i grov översättning:  "Den här kan inte längre sikta på oss med ett gevär och inte avla några barn som skall kämpa mot oss; kampen om Sydafrika, om det skall höra till germanerna eller svartingarna, blir hård. De svarta har enligt Gud och människor förtjänat döden. Gud har låtit oss segra här eftersom vi är de ädlare och framåtsträvande." (3)

"Koloniala undertoner"? Att en ung pojke läser en indianbok och inte riktigt förstår vad han läser är naturligt. Men den vuxne Landin talar fortfarande om "episk naturkaft" under "de enkla orden."

Och så håller det på. Landins guide i Frenssens födelseort är en kyrkoherde som 1997 givit ut en studie som belyser "övergången från folkloristisk hembygdsroman till 'völkische Weltanschaung.'" Landin berättar visserligen i en fotnot om begreppet "völkisch" men att hans nutida guide använder det väcker tydligen ingen reaktion.  Landin talar också om den "relativt korta bruna perioden"  (som dock varade från 1933 till 1945) och försöker förklara hur Frenssen så hängivet kom att omfatta ideologin och Hitler "under sina sista 10 år."  Men Landin verkar inte förstå svaret som han dock själv har givit i sin essä: "
Kärnan i den nationalsocialitiska ideologin var just den tro på blodets makt som Frenssen enligt  egen utsago hade insupit med modersmjölken." Man skulle alltså kunna kalla Frenssen protonazist - alltså långt ifrån  den naturlige hembygdsskildraren som mot slutet av sitt liv fallit för nazismens locktoner  som han framställs hos Landin.

Mot slutet av kapitlet blir Landin tvehågsen. Han talar om "människoföraktande tirader" men samtidigt om "levande blick" och menar att svaret på frågorna om Frenssen "ges inte i denna världen." Till slut suckar han dock att det när allt kommer omkring kanske är bäst att låta honom ligga kvar i sin övervuxna grav.
(4)

Landins bok omfattar ytterligare sex porträtt av män som tjänade som nationalsocialismens förridare och i några fall hantlangare. Av de sex är det egentligen endast en, nämligen just Dieter Eckart, som genomgående beskrivs som en obehaglig figur. Något annat vore ju också svårt när det gäller denne Hitlers mentor och gynnare och rabiate antisemit men även inför Eckart verkar Landin stundom fascinerad. Han kallar honom "mytomspunnen" och påpekar att han inte hade mycket till övers för nazismens "biologiska" antisemitism utan i stället definierade den som ett "andligt och religiöst" problem inspirerat av Schopenhauer, Luther och mäster Eckehart.  Eckart har haft sin betydelse just som Hitlers tidige beskyddare men försöken till en djupare analys av denne fyllbult, misslyckade författare och förvirrade mystiker ter sig hjärtligt överflödiga.

Av de övriga är kapitlen om Ernst von Salomon och Ernst Grimm intressantast inte minst genom de band till RAF  -främst Ulrike Meinhof och Gudrun Ensslin- som Landin hittat.
(5) Men liksom övriga porträtterade -utom just Eckart- framstår de som ensamstående bildade herrar som i sitt missmod över tidens andliga förfall skapade en "konservativ revolution" vars ideologi snarast var att slå vakt om och återföra folket till gamla ideal. Dit räknades ingalunda den wilhelminska epokens styresmän utan snarare Goethe och Schiller och andra andens giganter. Men detta kunde endast ske genom ett resolut ingripande av en stark man som skapade ordnade förhållanden. Några trodde sig ha funnit honom i Hitler, andra var förtvivlade över att Tysklands öde lagts i händerna på en obildad korpral.

Genom detta framställningssätt skapar Landin ett slags sympati för sina protagonister. Några må ha fallit för den vulgära och brutala politiken men alla var ursprungligen besjälade av höga ideal. Att denna idealistiska inställning och deras i flera fall otvetydiga talang kunde ha ställts till den unga demokratiska Weimarrepublikens förfogande faller inte Landin in. I stället bidrog de till att skapa den tidsanda som banade väg för Hitler och därmed Tysklands apokalyptiska olycka, ofattbart lidande för de flesta länder i Europa och död och förintelse för människor som genom härkomst eller av genetiska orsaker inte svarade mot den ideala typ som Frenssen, Salomon, Grimm och andra ville se i Tyskland. Liksom när det gäller Hamsun är det svårt att  hitta något försonande hos dessa människor även om de intellektuellt stod milsvitt över typer som Eckart, Rosenberg, Streicher eller Himmler för att bara nämna några. Det är detta som jag finner problematiskt med boken. Den ende som någorlunda konsekvent ogillas av Landin är just Eckart. Att boken fått sin titel efter just honom verkar därför som en paradox.

Plockar man undan skyddsomslaget till Landins bok upptäcker man på pärmen två svarta ellipser, ca 3 cm breda. Den högra, från betraktaren sett, har ett grått hakkors i mitten. Pärmen ger ett mycket obehagligt intryck och man skulle dra sig för att läsa boken offentligt utan   skyddsomslag.
(6) Jag antar att ellipserna skall symbolisera två ögon, vara det ena ser världen genom nazismens lins. Men det andra? Det ögat är skulle alltså vara fritt från denna symbolik och ha en ostörd blick på verkligheten. Ett sådant synsätt relativerar på ett obehagligt sätt de personer som Landin porträtterar. Tvärtom borde väl tidens dom falla hårdare över dessa män som mycket väl visst vad de gjorde än över oreflekterade medlöpare.




Noter
:

(1)   Titeln är ironiskt och provokativt menad med anledning av att en artikel på Newsmill just försökt dra in Selma i det bruna hörnet.

(2)   Recensionen i DN (som skrivits av en medarbetare från Sv.D. eftersom Landin själv skriver i DN) finns inte längre tillgänglig på nätet. Recensionen i Sv.D. är mera reservationslös. Martin Lagerholm menar att Landins essäer tydligt visar "hur de radikalkonservativas försök att rädda ”kulturtraditionens omistliga värden från liberal tvångsnivellering” i slutändan resulterade i en pöbelaktig nazism" . Jag delar inte den uppfattningen om Landins bok. Att andra har ansett sig behöva "försvara" Landin framgår t.ex. av Stig Larssons (den riktige) artikel "Skumma tystnader" i  DN september 2009.

(3)   Citatet taget från ett papper från universitetet i Hannover, se källor nedan

(4)   Landin skriver att de flesta gator och torg som uppkallats efter Frenssen nu bytt namn. Dock finns i Hannover fortfarande en "Frenssenufer" vid floden Leine (mittemot Nansenufer!).  Emellertid fordrade "Die Grüne" i en motion till Stadsfullmäktige i augusti 2009 att gatan i stället skulle anses uppkallad efter konståkerskan Thea Frenssen, flerfaldig tysk mästarinna och med en sjundeplats vid världsmästerskapen i Stockholm 1913 och en fjärdeplats i S:t Moritz 1914 som internationella meriter. Jag vet inte hur det gått med denna motion. Det kan nämnas att i Wien där många offentliga platser fortfarande bär namn efter nazistiska koryféer en s.k. Schlesingerplatz som uppkallats efter en ökänd antisemistisk präst numera beslutats vara uppkallad efter en katolsk nunna vid namn Schlesinger som stått i opposition till regimen och därför råkat illa ut.

(5)    Salomon som uppfattade Che Guevara som en sentida själsfrände var en terrorist och medskyldig till mordet på Weimarrepublikens utrikesminister Rathenau. På sin ålders dagar hade han livliga kontakter med Ulrike Meinhof och andra runt "Konkret" projektet vars anknytning till DDR blivit känd just i dessa dagar. Man tar sig  för pannan. Vad är det för människor, nazister, kommunister och
terrorister förenade över generationerna och ideologierna i besinningslös mordlusta?  

Gudrun Ensslins far var nazist men hon gav ut hans efterlämnade dikter. Landin träffar och försöker intervjua hennes son Felix. Men han får inte ut något av intervjun och det verkar därför litet opåkallat att mötet fått en viktig plats i berättelsen.

(6)   Det är fullt möjligt att ett sådant omslag vore olagligt i Österrike och Tyskland.


Källor: (förutom Landins bok och artiklar länkade i texten):

Fest, Joachim C.  Hitler, 1987
Frenssen, Gustav, Hilligenlei, 1928
Hamann, Brigitte, Hitlers Wien, 1996
Motion från "Die Grüne" till Hannovers stadsfullmäktige, 2009
Spuren des Kolonialismus in Hannover, Universität Hannover,
Stadtplan Hannover