Bengt O.
Flarnfri schalottenlök
Prenumerera:


Annan rss-läsare:

Senaste kommentarer:
 
 
 
 
 
 
 
 
Bloggtexter
 
 
2009 07 24
Var Selma Lagerlöf nazist?


Selma sitter där och ruvar!

"I hela sitt liv ruvade den världsberömda författaren och nobelpristagaren Selma Lagerlöf på en mörk hemlighet. Hon sponsrade världens första och enda rastävling där supersvenskar skulle koras. De som inte passade in i denna rasistiska måttstock skulle tvångssteriliseras för att skydda den svensk-germanska rasen från att förgiftas och försvagas av främmande orent blod. Det avslöjar i dag författaren BOSSE SCHÖN, expert på nazismen under förkrigstid "


Bosse Schön är en författare och journalist som skrivit ett par förtjänstfulla böcker om svenskars deltagande i SS och på Tysklands sida i andra världskriget vilka även lett till ett par TV-program. Schön skriver en artikel på Newsmill 21/7 som huvudsakligen handlar om det beryktade Statens institut för rasbiologi och dess ledande "forskare." Det mesta materialet är ju välkänt men förtjänar naturligtvis att  upprepas på ett populärt forum som t.ex. Newsmill.  Det nya som Schön drar uppmärksamheten till är en "skönhetstävlan" som arrangerades av nazistanstuckna Stockholms Dagblad där de "rasdugligaste" svenskarna skulle koras. Tydligen hade man bekymmer med tävlingen eftersom, enligt Schön, "svartmuskiga män" skickat in retuscherade bilder för att vinna något av de fina priserna som f.ö. bestod av en "utsökt vacker kaffeservis i kontrollerat silver "  Det sensationella i historien är nu att Selma Lagerlöf uppenbarligen donerat signerade exemplar av sina böcker som extrapris i tävlingen. Av detta har nu ingresskrivarna på Newsmill fått till ovanstående citat!  I något högstämd ton drar sedan Schön fram både Ingmar Bergman och Ingvar Kamprad som exempel på hur Sverige inte gjort upp med sitt förflutna. (Fast de båda nämnda hade väl det?)

All tänkbar sympati för Bosse Schöns uppsåt och för en intressant historia men nog har Newsmill kokat en ganska tunn soppa på denna Selmaspik. (En del av kommentarerna under artikeln är mycket mera skrämmande.) Det är inte första gången Selma Lagerlöf råkat illa ut i detta sammanhang. Den 20/11 2008 skriver Ann-Sofi Ljung Svensson en essä, också i DN, om ett förfalskat brev från Selma Lagerlöf till Hitler år 1933 och ett uppskattande svar från en av dennes statssekreterare. I ett brev till Valborg Olander (som också tillsammans med Selma och  Sophie Elkan nyligen kannibaliserats i svensk TV) uttrycker Selma Lagerlöf sin förvåning eftersom hon aldrig skrivit till Hitler. "det underliga är att jag inte har skrivit till Hitler, som du väl kan förstå. Det hela förefaller mycket obegripligt. Vad tänker du därom? Allt är farligt i dessa dagar, så att det är väl bäst att tiga med saken tills vidare, om det inte skulle komma ut, i tidningarna. Då får jag väl tala om hur oskyldig jag är" skriver Selma i brevet. Lagerlöf var mycket uppskattad i Tyskland och troligt är väl att någon velat utnyttja hennes namn i politiskt syfte.

Däremot drogs  - enligt Ljung Svensson -  Selma in i en  betydligt mera besvärande historia samma år då hon på förfrågan bidrog med en text till en hyllningsskrift till den nordtyske författaren Gustav Frenssen. Även Heidenstam och Hamsun bidrog med texter. Frenssen var en storvulen nazist och när boken kom ut var den försedd med ett inledande motto av Hitler. Selma Lagerlöf säger sig inte ha varit medveten om Frenssens politiska läggning, detta trots att hon breväxlat med honom och uppenbarligen läst en del av hans böcker.

Samtidigt skrev emellertid Lagerlöf på ett upprop för landsflyktiga judiska intellektuella i Europa. Här hade hon sällskap med bl.a. Pär Lagerkvist och Heinrich Mann. Hennes underskrift väckte förbittring i Tyskland och ett antal teaterföreställningar och radioprogram ställdes in. Bosse Schön påpekar också att Selma Lagerlöf hjälpt Nelly Sachs att fly till Sverige. (Hur framgår dock inte).

Andra konstnärer gick mycket längre och i full vetskap om vad de gjorde. Vi behöver inte dra till med Zarah Leander utan kan nöja oss med de sedermera så firade svenska operacheferna Seth Svanholm och Joel Berglund liksom tonsättaren Kurt Atterberg. (Mer om detta i en kommande essä.)  Selma Lagerlöfs naiva och  anpasssliga agerande kan knappast jämföras med dessa medlöpares. Att hon skulle ha "sponsrat en rastävling" där den som inte passade in skulle tvångssterileras för att "skydda den svensk-germanska rasen från att förgiftas"  får väl ses som en sensationalisernade överdrift.

I sin Per Albinbiografi skriver Anders Isaksson om rasbiologins framväxt och ställning i Sverige. Han beskriver hur en "samhällelig consensus" växer fram som omgavs med "det självklaras glitter" och accepterades som ett självklart faktum av läkare, präster, byråkrater och andra högstatusgrupper. Bland ivrarna finner man förvånande namn: makarna Myrdal givetvis men även Gustav Möller, Arthur Engberg och Hildur Nygren. Per Albin själv framställs  som en mesig medlöpare. Låt oss f.ö. skänka en tanke åt det nutida Luciakorandet: tills bara för några år sedan var det självklart att endast blonda, blåögda flickor med långt hår kunde komma ifråga detta trots att den heliga Lucia av Syracusa väl troligen hade olivfärgad hy, mörkt hår och gnistrande ögon.

Naturligtvis fördömer vi skarpt och med rätta de föråldrade tänkesätten i upplysningens och humanismens ljus. Men kanske borde vi också fundera över vilka eviga sanningar och vilken "samhällelig consensus" som vi idag tar för givna men som kanske kommer att framstå i ett annat ljus inom en inte alltför avlägsen framtid när vi eller våra efterkommande har lärt sig mera.

Några ord om Gustav Frenssen.  Denne egendomlige man var från början protestantisk präst men avföll ganska snart och kom att omfatta en mycket selektiv kristendom samt för sin tid delvis ganska radikala åsikter, speciellt ifråga om unga flickors rätt till sin sexualitet. Han var en mystiker och germansk nationalist övertygad om den tyska "rasens" överlägsenhet och att Jesu återkomst skulle återställa denna överlägsenhet som gått förlorad genom ett anammande av falsk kristendom och klerikalism. Hans kanske otäckaste verk är "Peter Moors Fahrt nach Südwest". "Südwest" var - och är delvis fortfarande - en förkortning för tyska Sydvästafrika dvs. nuvarande Namibia. 1904 gjorde Hererostammen uppror mot kolonialisterna vilket slogs ner i ett blodigt krig. Frenssens beskrivning av urinnevånarna är så vidrig att  den inte bör citeras ens i avskräckande  syfte. (Se dock "Frenssenufer" - tyskvarning.) Frenssen hyllade Hitler som den tyska "rasens" beskyddare och skrev senare försvarsskrifter för Tysklands agerande under andra världskriget.

Frenssen har blivit litet aktuell nyligen i Sverige genom att han (tydligen-jag har inte läst boken) tillägnats ett kapitel i Per Landins "Dietrich Eckarts onda öga" (Se recension i DN). Recensenten kritiserar vad Landin skrivit om Frenssens  "förakt för den borgerliga bildningen. Han skriver sakligt om Frenssens glorifiering av den nordtyske bonden. Men plötsligt hyllar Landin Frenssens prosa i mer inkännande ordalag. Han skriver om 'biblisk pregnans' och om 'en knotig, barskrapad tyska som har hämtat must och sälta från Västerhavet'. Den prosa som Per Landin hyllar i dessa vändningar rotades i ett djupt förakt för bildningen, demokratin och den urbana civilisationen."   Visst, Frenssen sökte ju sig tillbaka tilk en sorts förkristlig germanism  som han menade ännu inte hade korrumperats av kristendom och civilisation.  Men nog kan man säga att en roman som "Hilligenlei" präglas av något som gärna för mig får kallas för 'biblisk pregnans' och som skildrare av den tyska nordsjökusten och Schleswig-Holstein kan väl Frenssen mäta sig med en diktare som Theodor Storm.  Ett kargt, bittert och saltstänkt men oändligt fascinerande landskap, ständigt hotat av havet. Vid ebb kan man vandra till fots mellan några av Halligenöarna men får passa sig så man hinner i land innan floden kommer.

Thomas Nydahl skriver mera utförligt om Frenssenporträttet i Landins bok.

Frenssen var en otrevlig nazist och man bör inte uppkalla gator och torg efter honom vilket skett i en hel del nordtyska städer, t.ex. Hannover, trots hans eventuella skönlitterära förtjänster. Kanske kände inte Selma Lagerlöf till hans entusiastiska ställningstagande för Hitler men det förefaller litet märkligt att hon inte reagerat för rasmystiken och primitivismen i hans tidigare böcker som hon uppenbarligen läst. I vart fall är hennes förhållande till Frenssen mera problematiskt än den tunna soppa som Bosse Schön och ingresskrivarna på Newsmill bjuder på. Men mer än en viss politisk naivitet (eller ointresse) finns nog knappast där heller.

Men kanske hon helt enkelt tyckte att det var goda berättelser.   Selma förtjänar f.ö. epitetet Sveriges Edgar Allan Poe. Man kan ju tänka på "Bannlyst", "Körkarlen", "Löwensköldska ringen" och många andra skräckhistorier av rang.  Men lika litet som vi gör Nils Holgersson till gotisk skräckfigur behöver vi göra honom till nazist.


  

Fotnot: Vid ett intensivt bingande efter Lagerlöf och Tyskland hittar jag en referens till en avhandling kallad "Swedish Novelist Selma Lagerlöf (1858-1940) and Germany At the Turn of the Century: “O du Stern ob meinem Garten” " som tydligen behandlar Selmas inflytande på kända tyska diktare. I ett kapitel kallas tydligen en av Frenssens romaner för "A German Gösta Berlings Saga." Boken kostar emellertid $ 110 så den får nog förbli oläst.

 

Bosse Schöns böcker om svenska SS-män: 

Svenskarna som stred för Hitler. Månpocket 2000

Där järnkorsen växer. Månpocket 2002.