Bengt O.
Flarnfri schalottenlök
 
Essäer
 
 
2009 11 02
Processen mot Hamsun
År 1978 utkom på Gyldendals förlag i Danmark  en bok  av Thorkild Hansen med namnet Processen mod Hamsun. Hansen skildrar i flera band vad som hände med och omkring nobelpristagaren Knut Hamsun efter den dag då han lät publicera en förhärligande nekrolog över Hitler. En av Nordens mest berömda och internationellt förärade författare med stora inkomster från sina böcker blev till en hatad och föraktad varg i veum som fick genomleva sina sista år i armod.

Det är inte lätt för en sentida läsare att sammanfatta sina intryck av Hansens bok och av vad som skedde. Dimensionerna är många, det förflutna och det aktuella blandas, rättmätigt patos bryter sig mot rationella bedömningar.

Boken är fascinerande och spännande, grundad på omfattande arkivforskning. Litet tråkig här och där med detaljerade uppräkningar men inte nog för att inkräkta på helhetsintrycket. Den väckte naturligtvis större uppståndelse då den kom ut 1978 än vad den skulle göra idag. Pikant nog kom både original och paperbackversion ut på Gyldendals, ett förlag som spelar en central roll i historien och i slutfasen en mycket tvivelaktig sådan. Trots att Hamsun i bättre dagar räddat förlaget ekonomiskt fick han ingen hjälp när han mot slutet av sitt liv ställdes inför övermäktiga skadeståndskrav. Tvärtom utbröt ett motbjudande intrigspel för att komma över de aktier han ägde i företaget.

Thorkild Hansens förhållande till bokens huvudperson
I Thorkild Hansen har Knut Hamsun fått den försvarsadvokat som han först inte ville ha och som han sedan inte fick. I juridiskt hänseende kanske försvaret inte håller men mänskligt och psykologiskt är det ett mästerstycke. När boken är slut står den 90-årige Hamsun där som den rakryggade segraren. Förlorarna är de norska myndigheterna, psykiatrin, domstolarna, bokförläggare, journalister och den allmänna opinionen, alla oförmögna att förstå Hamsuns motiv, oförmögna att skilja mellan verket och mannen, oförmögna att visa mänsklig hänsyn till en åldrande, stendöv och nästan blind man.  Ja, man rycks med av Hansens framställning men plötsligt måste man stanna upp, ruska på sig och ställa sig frågan: men vad är det här? Vad är det jag sitter och tänker? Det var ju ingen oskyldig som ställdes inför rätta.  Det fanns ju faktiskt mycket välgrundade anledningar till att en process fördes och någon ånger eller insikt visade Hamsun knappast. Och i Norge mottogs Hansens bok med förtrytelse.

Det är inte så att Hansen på något sätt döljer eller slätar över Hamsuns nazistiska sympatier och hans medlöparverksamhet.  Nej allt är redovisat, beundran för Hitler som kulminerade i  den ovannämnda nekrologen,  hans verksamhet i Tyskland, möten med Goebbels och Hitler, hans publicistiska verksamhet som syftade till att få allt motstånd att upphöra, hans oreserverade stöd för Quisling. Men Hansens mästerstycke är att han får läsaren att förstå varför Hamsun handlade så och att han utifrån sina utgångspunkter handlade logiskt i full förvissning om att det var för Norges bästa. Men med denna förståelse lockar Hansen över läsaren i en förlåtelse - ett ståndpunktstagande för Hamsun och mot de norrmän i olika ställningar som försökte städa upp efter krig och ockupation eller bara kände sig förrådda. Man behöver inte tveka att säga att boken är så gott som farlig i detta avseende och att en läsare måste stanna upp och besinna sig.

Hustru Marie går inte lika helskinnad genom Hansens bok.  Även hennes handlande får övertygande psykologiska förklaringar. Men hon får aldrig den förståelse som henns make får och definitivt inte någon förlåtelse. Hon har uppoffrat sin karriär och sig själv totalt, lever bara för att tjäna den store mannen som behandlar henne som skräp, hon får ensam ta hand om familj med ett sjukligt barn och stora familjebekymmer, hon får driva den gemensamma bondgården. När katastrofen är ett faktum förvandlas hon till en grinig gammal nazistkärring. Men Hansen förleder oss till att tänka: ja, hon fick skylla sig själv. Även inför skildringen  av Marie finns det all anledning för läsaren att stanna upp och fundera på vad det egentligen är fråga om.

En nutida läsare måste försöka förhålla sig sval vid läsningen vilket är svårt inför Hansens intensiva och förledande skildring. Kanske är det just det som gör boken till det litterära mästerverk den mottagits som.

Var Hamsun nazist?
Hamsun och hans apologeter framhöll att han aldrig varit medlem av Nasjonal Samling (Quislings parti) och att han inte kände till judeförföljelserna och aldrig yttrat sig antisemitiskt. Han menade att han enbart var en norsk patriot som arbetat för att Norge skulle få en ledande ställning i ett storgermanskt rike.

Frågan om hans medlemsskap är omtvistad. Men även om det skulle vara sant att han aldrig var partimedlem upprepade han dock gång på gång i tal och skrift att han stödde Quisling och hans parti. Hans fascination för Tyskland, nazismen och Hitler från första början till det apokalyptiska slutet är uppenbar. Han beundrade Goebbels och skänkte honom sin Nobelmedalj. Antisemistiska yttranden av Hamsun finns belagda även om de naturligtvis  är relativt menlösa och med dagens mått mätt snarast mainstream. Han såg Norges framtid inom det stortyska riket och arbetade aktivt för att allt motstånd mot ockupationsmakten skulle upphöra.

Mycket har gjorts av hans möte med Hitler där de två männen skildes i vredesmod sedan Hamsun försökt förmå Hitler att avskeda den tyske rikskommissarien i Norge, Terboven.  Hansen gör också ett stort nummer av detta och är förargad över att det aldrig användes till Hamsuns försvar. Men faktum är att han sökte upp Hitler, att även ledande nazister var missnöjda med Terboven och att vi inte vet vilka alternativ Hamsun hade att föreslå eller vilka motiv han hade.

Det blir till slut bara en semantisk fråga. Nazist, kollaboratör, landsförrädare. Det är bara att välja.

Nåd?
Hamsun ställdes aldrig inför rätta som medlöpare och hotades aldrig av frihetsstraff. Rättegången avsåg enbart det skadestånd han skulle betala till norska staten för sitt stöd till ockupationsmakten. De enorma belopp som utdömdes medförde att Hamsun och hans familj, särskilt Marie, fick leva i yttersta fattigdom i sina sista dagar med knappt mat för dagen.  Här når Hansens medkänsla med den gamle, stendöve och nästa blinde mannen sin höjdpunkt.  Men någon medkänsla med kollaboratörer fanns av naturliga skäl inte i det Norge som just skakat av sig ockupationen.

En mängd obehagliga frågor tränger sig fram. Om vi följer Hansen en liten bit på vägen och menar att större hänsyn borde ha visats den gamle och sjuke mannen och hans (delvis) oskyldiga familj måste vi fråga oss hur mycket mänsklig hänsyn vi är beredda att idag visa brottslingar och krigsförbrytare i liknande situationer. 

Eller kan vi gradera förbrytelserna? Skall  en del få nåd, andra inte? Eller skall vi vara konsekvent oförsonliga eller konsekvent medkännande? Englands utrikesminister släppte på sin tid lös den häktade Pinochet "for humanitarian reasons."  Plavcik som dömta för krigsförbrytelser i Bosnien släpptes nyligen vilket framkallat starka negativa reaktioner. Deras brott var av en helt annan dimension än Hamsuns. Ändå fick de den nåd som förvägrades åldringen på Nörholm i Norge.

Någon invänder kanske att det inte är upp till oss att ta ställning till dessa frågor. Men strängt taget kunde vem som helst av oss ha ingått i de instanser som har att fatta beslut. Vilka riktmärken hade vi då haft att gå efter?