Med tanke på mitt tidigare engagemang känner jag att jag -motvilligt- måste skriva något om det nyaste förslaget tilll ombyggnad av Slussen i Stockholm. Motvilligt, därför att det är tämligen meningslöst. Tjänstemän och politiker har sedan länge kokat ihop en lösning som tillfredsställer deras egna behov. Oppositionen är, liksom jag själv, trött och splittrad. Den 19 juni faller bödelsyxan.

Det nyaste förslaget innebär vissa förbättringar. Berlinmuren på Södermalmstorg är borta liksom de gigantiska kontorsklossarna bakom Katarinahissen som skulle ha strypt några av de intressantaste utsikterna. Men naturligtvis har man placerat en egendomlig struktur mitt på Södermalamstorg - i skisserna framställd som en genomskinlig glastetraeder med träd på insidan - i verkligheten naturligtvis en effektiv skärm för den klassiska utsikten mot och från Gamla Stan. Även utsikten bortifrån Fjällgatan offras.

Flera konstnärer och arkitekter har presenterat motbilder och även visat hur förljugna och missvisande de officiella bilderna är. Några bilder från en snöig vinter med isiga trappor och gångar för fotgängarna finns naturligtvis inte; antalet bilar på Slussen är 2 eller högst 3.

Jag har hittills avstått, i stort sett, från att diskutera trafiklösningen. Liksom många andra har jag emellertid svårt att förstå varför det skulle vara nödvändigt att bygga en åttafilig motorväg från Hornsgatan till Skeppsbron. Förespråkarna menar att det inte blir så farligt, biltrafiken kommer ju att minska i framtiden. Verkligheten är naturligtvis att en ny fin och rak passage från Söder till Gamla Stan kommer att dra till sig ytterligare trafik.

När man nalkas Slottsbacken kommer man dock att få en överraskning. Antalet filer krymper då och alla får snällt inordna sig i de kvarvarande. Det behövs mycket litet praktisk erfarenhet av motorvägskörning för att förstå vilken trängsel och vilka köer som kommer att bildas.

Dessutom har ingen berättat vilka ingrepp som måste göras på Skeppsbron. Rimligtvis måste stora delar av de ytor som numera är tillgängliga för fotgängare offras.  Kommer kryssningsfartyg och stora yachter fortfarande att kunna lägga till vid Skeppsbron? Tystnaden är total så fort man kommer norr om Räntmästartrappan.

Jag försökte på ett tidigt stadium att lansera slagropet: Inga hus på Slussen! Det föll inte i god jord hos betongkramarna där bl.a. en skribent hos Yimby menade att äldre personer inte borde få yttra sig, de skulle ju ändå dö innan bygget var klart.

Men varför blev det så här? Svaret är egentligen ganska enkelt men litet obehagligt att skriva ut. Finansieringen av mångmiljardprojektet blir en stor huvudvärk. På den iofs mycket fina utställningen på Peter Myndes Backe 3 förklarade en representant för staden för mig att man räknar med att få in en hel del pengar från försäljning av de "ytor" som skapas i de nya husen och i den underjordiska gallerian. Sedan räknade man att SL skulle ge ett ordentligt bidrag liksom kommunerna runt Mälaren (!) Exempelvis borde Västerås vara beredd att betala en ordentlig hacka eftersom den nya Slussen skulle förhindra att flygplatsen där översvämmades.  Resten, medgav han motvilligt, måste finansieras av "skattebetalarna."

Nu ter det sig ju en aning naivt, för att uttrycka sig försiktigt, att tro att  SL eller andra kommuner skulle vara särskilt villiga att betala för omgestaltningen av ett antal torg i centrala Stockholm. Men att dagens skattebetalare skulle behöva bära hela bördan för Slussens omgestaltning kan bara bero på ett blint och fullkomligt okritiskt ideologiskt anammande av den nyliberala ideologin. Allting måste vara "självfinansierat" och "bära sina egna kostnader". En grundfalsk utgångspunkt: en nygestaltning av Slussen kommer att få konsekevenser -förhoppningsvis positiva- för åtminstone hundra år framåt i tiden. Det är alltså fullt rimligt att också låta kommande generationer bära sin del av kostnaden. Detta får naturligtvis ske i någon form av lånefinansiering där räntor och eventuella amorteringar fördelas över tiden på ett rimligt sätt.

Men så blir det inte ty då blir det ett  "omoraliskt övervältrande av skuldbördan på våra barn och barnbarn." Alltså får vi acceptera fula glaskartonger till kontorshus som tar bort utsikter som Stockholmare och besökare haft glädje av av i hundratals år. Allt på grund av en föråldrad pch primitiv ekonomisk teori som enkelt låter sig omformuleras i populistiska slogans, effektiva i en valrörelse  som kan försäkra beslutsfattarna ännu en välbetald period.