Bengt O.
Flarnfri schalottenlök
 

 

Försök

 
 
Första sidan 
2007 11 14
Norman Mailer sedd från sidan
Nedanstående är en sammanfattning av de dagboksanteckningar där Norman Mailer förekommer ur Arthur M. Schlesinger, Jr:s "Journals 1952 - 2000". (Review in IHT here and long piece by Maureen Dowd in NYT here).

I Schlesingers dagböcker möter vi Mailer 1960 i Hyannis Port, familjen Kennedys sommarbostad på Massachusetts östkust. Norman är 37 år och har  ungdomsverket The Naked and the Dead  (1948) och The Deer Park (1955) bakom sig men i övrigt en ganska vacklande karriär. Han har varit med om att grunda The Village Voice men efter bara ett år tvingats lämna tidskriften på grund av personliga motsättningar. Det hade dock givit honom möjlighet att utveckla den journalistiska stil som skulle bli hans kännemärke och göra ett bestående intryck på amerikansk efterkrigsjournalisitk.

Nu vill han ha en intervju med presidentkandidaten Kennedy. Schlesinger berättar att Kennedy vid tillfället med illa dold förtjusning citerat vad Mailer skrivit om att Stevensons (1) tal var bättre än hans egna. "Det var väl du som skrev dem" sade han till Schlesinger som endast nyligen hoppat över till Kennedysidan i desperation över den vankelmodige Stevenson som dittills varit Schlesingers liberala idealfigur.

I juli 1962 skriver Mailer en negativ artikel om Jackie Kennedy i Esquire. Enligt Schlesinger var den föranledd av att Mailer ansåg att Kennedy blivit vald tack vare en av hans tidigare artiklar i Esquire kallad Superman Comes to the Supermarket. Trots detta hade Jackie inte besvarat hans brev, inte beviljat honom en intervju och inte bjudit in honom till Vita Huset. Han var sur helt enkelt.

Bortsett från en offentlig debatt mellan Schlesinger, Mailer och Marcuse 1968 märker vi inte mycket av Mailer förrän 1981 trots att det framgått att de umgåtts livligt under perioden. I februari 1981 berättar emellertid Schlesinger om hur han träffat Norris Church Mailer som numera var Mailers (sjätte) hustru. När Mailer träffade henne var hon lärare i Arkansas och flickvän till en viss Bill Clinton som var helt okänd på den tiden men som senare blev guvernör i Arkansas skriver Schlesinger. I sammanhanget berättar han att han känt Mailer sedan 1950-talets början när båda jobbade på Cape Cod. Mailer drack en hel del på den tiden och var allmänt bråkig men man måste ändå tycka om honom. Hans nya hustru Norris hade emellertid ett lugnande inflytande på honom. Schlesinger skriver (alltså 1981) att Mailer numera blivit varm och vänlig och att han äntligen accepterat sina naturliga karaktärsdrag.

Senare samma år träffades man igen, "på ett party med Margaux Hemingway, Pat Lawford etc." (2) Mailer var pressad och betryckt. 1979 hade han belönats med Pulitzerpriset för The Executioner's Song, en non-fictionbok om en dödsdömd fånge som avrättades av en exekutionspluton. (Avrättningen var den första som verkställts i USA på många år och inledde den makabra trend som fortfarande håller i sig). Boken blev en bestseller och Mailer kontaktades av en annan livstidsdömd mördare, Jack Abbot, som också hade litterära ambitioner. Mailer hjälpte honom att få sin självbiografi publicerad. Den fick lysande recensioner och när Abbot blev frigiven med starkt stöd av Mailer blev han den litterära elitens gunstling. Kort därefter stack han ner en man på en restaurang och blev återinpassad i fängelse. Opinionen vände sig mot Norman Mailer som man ansåg vara medskyldig till att en farlig mördare släppts lös. Mailer berättar för Schlesinger att han blivit lurad av Abbot och att huvudskälet till frigivningen var att Abbot åtagit sig att ange andra fångar för fängelsemyndigheterna. (3) Inte för att det har någon betydelse men vi noterar att den 66-årige Schlesinger i december 1983 blev inbjuden till ett party med Mick och Bianca Jagger. Norman Mailer och Andy Warhol var också där...

I början av 1983 var det dags att fira Mailers 60e födelsedag, återigen med Pat Lawford som värdinna. Schlesinger reflekterar över skillnaden mot femtioårsdagen då Norman hållit tal för gästerna och börjat med ett snuskigt skämt som ingen tyckte var roligt och från denna punkt blev talet allt sämre. Nu, skriver, Schlesinger var Mailer klädd i randig kostym med väst och såg ut som en glad bankir...

1985 bevistade Schlesinger en välgörenhetsafton med tal av ärkerivalerna Gore Vidal och Norman Mailer. Schlesinger beskriver Vidals tal som banalt och intetsägande och präglat av arrogant självbelåtenhet. Mailers tal var emellertid ännu värre: helt osammanhängande och meningslöst. "Han måste ha förberett sig i hela tre minuter" skriver Schlesinger som också menar att båda talarna är bättre än vad de visade upp den kvällen.

Men det är helt klart att Schlesinger är besviken på sin vän. "Så går det när talang korrumperas av personlighet" skriver han och menar att det var ett lågvattensmärke på den amerikanska litterära scenen. Därför lämnade han och hans hustru föreställningen i pausen.

När Schlesinger 1989 vill ha stöd för sina upprop till förmån för Rushdie och till försvar för  H.L. Menckens (4) nyligen publicerade dagböcker som kritiserats som anti-semitiska ställer Mailer villigt upp. 1990 berättar Mailer att han håller på att samla material för en större bok om CIA. (Den kom ut 1992 som Harlot's Ghost.) Mailer förvånar Schlesinger genom att säga sig tro på en inre och ordnad struktur i universum. Man diskuterar Pynchon's Wineland som nyss kommit ut och båda herrarna bekänner att de aldrig orkat läsa en bok av Pynchon ända till slut. (5)

Mailer bundrar Henry Kissinger vilket Schlesinger säger sig kunna förstå men däremot inte hans tolerans gentemot McCarthys hjälpreda Roy Cohn (6) "en av de få verkligt ondskefulla människor jag träffat". Men, suckar Schlesinger, en författare med intresse för olika människotyper kanske behöver tänka på det sättet.

Schlesinger reflekterar över sin orubbade vänskap för Mailer under närmare 40 år. Hans vilda dagar är nu över, han är gråhårig, ståtlig och klädd som en bankir, full av charm och sardonisk humor.

1992 startar Schlesinger en författarkommitte till stöd för Clinton och Mailer ställer upp igen, nu som "vice ordförande." 1993 samlar Mailer material för sin stora bok Oswald's tale (1995). I Ryssland och Minsk lyckas han gräva fram tidigare helt okänt material om Oswalds sejour i Ryssland och göra ingående intervjuer med folk som känt honom där.

Det är nu slut med vilda eller sofisitikerade parties med höga politiker, författare, konstnärer och skådespelare.  Bianca Jagger har tydligen inte hört av sig men 1997 blir Schlesingers i alla fall bjudna till ett societetsparty men enbart därför att partyt var "för Norman och han hade satt upp oss på gästlistan."

Den sista anteckningen om Mailer i Schlesingers dagböcker är från oktober 2000. Hemma hos Mailers tittar man på tevedebatten mellan Bush och Gore. Alla närvarande höll på Gore men Mailer säger att han avskyr båda och tänker rösta på Ralph Nader.

Och så, i nådens år 2007, försvann båda dessa gamla män från jordelivet med bara några månaders mellanrum. Schlesinger blev 90 år och Mailer 84. Trots väsenskilda personligheter hade de mycket gemensamt: under hela sin livstid var båda med hull och hår involverade i politik och samhällsutveckling och försökte, och lyckades väl också, att påverka utvecklingen i den riktning de brann för. Båda beskrev också en liknande bana: unga, entusiastiska och anti-auktoritära,  i mogen ålder stort inflytande och respekt vilket med stigande ålder och förändringar i omvärlden urholkades alltmer utan att protagonisterna kanske förstod eller ville förstå det. Båda blev ett slags oberörbara ikoner för det politiska respektive det litterära etablissemanget och efter sin bortgång hyllades båda i högstämda runor utan varje skymt av kritisk värdering. Det var så dags då.

Men personligheter av den typen finns naturligtvis inte längre i denna medelmåttans och infantiliseringens tidevarv.


arkivlänk