David Halberstam, legendarisk journalist och författare, omkom i en bilolycka i Kalifornien den 23/4, 72 år gammal. Halberstams mest kända verk är kanske The Best and the Brightest från 1972. Titeln är sarkastiskt menad: Presidenterna Kennedy och Johnsson samlade omkring sig de mest framstående intellektuella och politiska tänkarna vars samlade visdom emellertid drev USA in i Vietnamkrigets fasor och förödmjukelser. Halberstam var den som först använde uttrycket "quagmire" om Vietnam. Det ger anledning till eftertanke att regimen Bush vars rådgivare och adminstratörer minst av allt kan räknas som intellektuella eller tänkare och alltså raka motsatsen till de män (sic) som omgav Kennedy och Johnson lyckades få USA att fastna i ett kanske ännu värre träsk i Irak.  Uttrycket, ironiskt menat eller inte,  kom emellertid att fastna på Halberstam under hela hans fortsatta karriär ungefär som ett häftplåster som man inte kan kasta ifrån sig.

Bilden ovan har vi knyckt från Doonesburys arkiv som just återpublicerat några avsnitt från 1979 där Halberstam intervjuar nästan lika legendariske journalisten Rick Redfern. Med vänlig satir parodierar Trudeau Halberstams ångvältslikande intervjuteknik. Denne lär ha uppskattat avsnittet och det är klart -det är en ära för vem som helst att hamna i Doonesbury. (Den som har lust kan läsa inledningen av den här artikeln i Boston Globe: verkligheten imiterar konsten (Doonesbury)).

Er krönikör "äger" endast ett band av Halberstam - det exakt 800 sidor tjocka verket "The Fifties" som kom ut 1993. (Recension från NYT här.) Det är en selektiv krönika om det amerikanska femtiotalet. Europa förekommer knappast i boken - kontinenten var ju på den tiden krigshärjad och uttröttad med undantag för ett par lyckliga öar som lyckats klara sig by hook or by crook. Hoppet stod till USA, USA stod för framtiden och allt som kom därifrån i form av musik, film, fast food men också teknik och teknologi anammades omedelbart och oftast kritiklöst liksom självfallet Marshallhjälpen och det kalla krigets ideologi.

"The Fifties" börjar med historien om den föregivne ryske spionen Alger Hiss. Det var den affären som gav den unge kongressmannen  Richard Nixon nationell uppmärksamhet: i en urholkad pumpa hittade han komprometterande filmer som skulle bevisa spionaget. Se The Pumpkin Papers. Det finns en otrolig bild på Nixon där han triumferande håller upp pumpan men tyvärr har vi inte lyckats hitta den på www. Länken visar dock både pumpan och Nixon fast på var sin bild. Boken slutar i stort sett också med Nixon. Denne underskattade helt det nya TV-mediets betydelse och kom dåligt förberedd, sjuk och illa sminkad till TV-debatten med den coole och mediatränade Jack Kennedy. Halberstam citerar Russel Baker: "That night image replaced the printed word as the natural language of politics."  Resten är historia.

Femtitalet var också McCarthys, Koreakrigets och de utrikespolitiska äventyrens decennium. Det är skrämmande att läsa citaten från politiker och press och inse att attityder, språk och skräck för den osynlige fienden är identiska med dagens även om det inte längre är "kommunismen" som är fienden utan "den internationella terrorismen." ("I have only one policy: God bless America.") Koreakriget ledde i slutändan (?) till Kim-Jong-Il och hans atombomb, statskuppen mot Mossadeq i Iran och återinsättandet av shahen ledde direkt till mullornas gudsstat och Ahmadinejads megalomani. McCarthyismen lever och frodas och senatorn hyllas öppet av Bush's hantlangare.

Det var också under femtiotalet som vätebomben utvecklades, främst på tillskyndan av Edward Teller, mannen som förrådde Oppenheimer och sedan, med all rätt, blev paria i den vetenskapliga världen. Vet du, eventuelle läsare, vad Bikini är? B. var en atoll i Stilla Havet som utsattes för ett antal  vätebombstest - hela öar förintades och närmare trehundra personer fick svåra radioaktiva skador bl.a. besättningen på fiskebåten Lucky Dragon. Tänk på det nästa gång du tar på dig baddräkten ("det finns ingenting kvar") eller spanar in någon sålunda klädd dam på stranden.

Under decenniet föddes också civilrättsrörelsen i Södern där diskriminering och rashat präglade vardagen men där Rosa Parks vägrade att flytta sig på bussen och den unge Martin Luther King uppmanade till civil olydnad. Med Betty Friedan började också en modern feminism. Utvecklingen av p-piller och de båda Kinseyrapporterna medförde avgörande förändringar i samhällsstrukturen som vi idag tar för givna men som i själva verket innebar ett brott mot sekellånga traditioner.

Och så var det Marlon Brando's och James Dean's era! Så skulle de manliga förebilderna se ut: buttra unga män som gjorde uppror (utan att veta mot vad dock) och gick sin egen väg. Marilyn Monroe var den stora kvinnliga stjärnan - en sexsymbol som aldrig orkade leva upp till den bild som publik och allmänhet krävde därför att hon var alltför mycket kvinna, människa och professionell skådespelerska. Naturligtvis finns det ett kapitel om Elvis Presley som ju också förändrade samhället på något sätt.

Men mest uppmärksamhet ägnar Halberstam åt TV-mediets framväxt. De första sitcoms ("I love Lucy", "Father knows best" etc.), utvecklingen av "commercials" och TV som ett medium för den politiska debatten. Det mest spännande avsnittet handlar emellertid om frågesportprogrammet "Twenty-one" där det gällde att välja frågor av olika svårighetsgrad och därmed poängtal för att komma så nära 21 poäng som möjligt.  I detalj berättar Halberstam om hur skrupellösa TV-producenter och regissörer manipulerar de tävlande. Den skicklige, men oattraktive och föga TV-mässige Herb Stempel manövereras ut till förmån för Columbiaprofessorn Charles van Doren, av fin författarfamilj. van Doren blir en omedelbar succé genom sitt lågmälda och bildade väsen med aura från den fina Ivy Leaguevärlden. För att få behålla honom så länge som möjligt ger man honom frågorna och svaren i förväg. Det är en fascinerande läsning om hur han först värjer sig mot det moraliska sönderfallet för att till slut helt spela med i komedin. När frågan gäller vilken skådespelerska som spelade mot Brando i "On the waterfront" (en fin film med skådespelare som Karl Malden, Lee Cobb och Martin Balsam) låtsas han staka sig: "Eve, nånting, Eve...Eve Saint..nej Eva Marie Saint".  En intressant studie i mänsklig bankrutt.

Historen filmades sedan av Robert Redford i filmen "Quiz Show" med  Ralph Fiennes som van Doren. En utomordentlig film. När allt avslöjats kom, i det långa loppet, TV-mogulerna helskinnade därifrån. van Doren förlorade sitt jobb på Columbia och försöjer sig till denna dag på att redigera uppslagsverk.

Ovanstående är bara ett axplock ur Halberstam's massiva verk: rymdprogrammet, det första Vietnamkriget och Castros maktövertagande på Kuba är bara några av de ytterligare skeenden som beskrivs i boken. Men varför skulle nu någon sätta sig ner och läsa i detta monumentala verk om en för länge sedan förgången tid? Ja, först och främst är det förnämlig och spännande läsning. (Inte minst kapitlet om hur Ray Kroc köpte ut bröderna McDonald ("I'm going to get those sons of bitches") och skapade världens största fast food kedja är facinerande.) Men viktigare: hur kan vi förstå  vår egen  tid om vi inte känner till vad som hände tidigare? Frågeställningen känns säkert irrelevant för de medborgare vars världsbild endast består av här och nu. Men vad händer härnäst? Kommer vi att känna igen nästa McCarthy, Nixon, Teller, McNamara eller för den delen van Doren?  Knappast. Det är jobbigt och dåligt betalt att försöka se samband och sammanhang. Någon hjälp från de politiker, lärare, föräldrar, företagsledare och journalister som för länge sedan abdikerat allt ansvar och lämnat det åt föregivet självreglerande mekanismer kan vi inte vänta.

Det är naturligtvis enklare att dyka i på huvudet och hoppas att man då inte bryter nacken.

Historien upprepar sig först som tragedi sedan som fars sade Marx om vi nu vågar citera honom. Kanske är det precis tvärtom: femtiotalet må ha varit delvis farsartat med urholkade pumpor, frågesportfusk och Billy Graham.  Vårt eget decennium verkar mest tragiskt, åtminstone vad gäller kultur och politik.