2010 10 24
Vår tids stjärnsång. Del 2.
Den vitalistiska kvinnosynen i Aniara
Men vad som verkligen får Aniara att framstå som ett "dammigt" verk som "inte har åldrats med behag" är när det betraktas genom Danius oundvikliga genusglasögon. "
Kvinnorna i "Aniara" är på något undantag när idealiserade könsväsen" . Innan jag diskuterar detta vill jag ställa frågan om "en vitalistisk kvinnosyn" nödvändigtvis gör ett konstnärligt verk "dammigt"? I så fall får vi avfärda inte bara den tidige Martinson utan även Artur Lundkvist, Ivar Lo- Johansson, Vilhelm Moberg, Jan Fridegård men också Moa Martinson och Karin Boye och många många fler. (Ellen Key må vara dammig men den kanske mest utpräglade representanten för denna sorts kvinnosyn. Se i detta sammanhang min essä:
Fallet Sigrid Gillner).
Det måste vara möjligt att ta del av ett litterärt eller annat konstnärligt verk och bedöma det efter den tid och de omständigheter det kom till. Ingen (?) skulle beskriva en 2000-talets kvina som en Rya-Rya eller "Mans kvinna" eller ens som en Kristina från Duvemåla (som väl också får anses dammig med Danius kriterier). Men Ivar Lo och Moberg skriver inte om 2000-talet utan om en annan tid och utifrån andra förutsättningar och får bedömas utifrån dessa.
(Iliaden är naturligtvis gammal så det räcker men är den dammig och föråldrad? Här utlovas en kvinna (jordens skönaste) som pris i en skönhetstävling vilket leder till enorma och tragiska konsekvenser. Fy skäms Homeros, kvinnan som objekt!)
Men är Martinsons kvinnosyn i Aniara verkligen "vitalistisk"? Jag har svårt att se detta. Det finns naturligtvis ett stort undantag: själva Jorden bär namnet Doris. "
Den varma Doris, och den goda Doris". Men bilden "Moder Jord" eller t.o.m. "Gaia" är väl en arketyp som fungerar än idag - visst, det är de moderliga och livgivande krafterna vi då tänker på och det är också de som hotas av naturkatastrofer och klimatförstöring. Men de mest särpräglade kvinnogestalterna i Aniara är Isagel, pilot, matematiker och informationsspecialist (hon undantas faktiskt även av Danus), samariten Nobia och den blinda sångerskan. Ingen av dessa kan rimligen beskrivas som ett "idealiserat könsväsen",
Men sexualiteten finns förvisso och kommer huvudsakligen till uttryck i kulter och riter där Chebeba, Yaal och Libidel spelar ledande roller. Men deras verksamhet är fri från varje form av sensualitet och värme och för tanken till antika sakrala riter, bajadärer och tempelprostitution. "
rymdens hårdhet pressar oss till riter/och altartjänster som vi knappast övat/sen förgoldonisk tid, nu halvt förgäten". Libidel, ledarinnan, är fylld av självförakt och begår till sist självmord.
Vårt rysande samvete knöt sig
i cyniska rymder förfrostad.
De rostfria gravvalven slöt sig
i rymder där kärleken rostat.
Kanske kan man med en modern, och ganska vidrig, term beskriva de nämnda kvinnorna som "sexarbetare." Och då är man väl så långt från ett idealiserat könsväsen man kan komma.
Men så är det förstås Daisy Doody, en rymdernas Marilyn Monroe. Hon är förstås ett könsväsen och rätt så idealiserad också eftersom det är omöjligt att inte tycka om henne och hennes språk. Jag misstänker att det är denna figur som retat upp Danius och fått henne att avfärda hela den varierade och nyansrika kvinnoskildringen i Aniara som sexistisk. "
Annars är kvinnorna bärare av sköten, livmödrar, bröst. De representerar den livgivande materia som skall korrigera den moderna civilisationens baksida" skriver Danius. För mig är detta obegripligt: karaktäristiken passar möjligen in på en enda av alla de kvinnor som förekommer i Aniara och då den levnadslustiga Daisy. Men inte heller på henne passar beskrivningen riktigt: snarare än att "korrigera den moderna civilisationens baksida" skänker hon den förtvivlade mimaroben en smula tröst och värme när "
ångesten i skeppet tassar."
Perspektivlös kritik
Sara Danius är litteraturvetare och docent vilket gör att man måste se seriöst på hennes kritik. Det behöver man dock knappast göra med Björn Wiman, Dagens Nyheters kulturchef. Hans artikel om Aniara och stadsteatern kan väl på sin höjd framkalla ett försmädligt flin. Miman identifierar han med Internet, precis som om nätet kunde tänka självt. "Det händer ju ingenting" klagar Wiman och det är ju också ett sätt att se på mänsklighetens undergång genom sin inneboende ondska. (Undrar om han tyckte detsamma om musikalen "Cats" där det inte heller händer någonting annat än att man sjunger Eliots dikter.) Men Wiman avslöjar definitivt var han står när han säger att han känner större lycka (!) när han hör undergången besjungas i en popsång om Titanic. Om han åtminstone sagt Enzenberger...
Får man då inte kritisera Harry Martinson och Aniara? Visst får man det men kritiken bör väl helst grundas på en ordentlig och eftertänksam läsning och analys och gärna också något av den omfattande kringlitteraturen. Språket i en del sånger verkar platt och valhänt: Martinsons apologeter har velat tolka det som en medveten egenskap hos den talande personen. (Se t.ex. Tideström om sångerna 76 och 78). En intressantare kritik är den som riktats mot Martinsons misslyckande att någorlunda korrekt förutse den tekniska utvecklingen, något som jag diskuterade i min tidigare text
Solrök. Intressant men missriktat: Man erinrar sig romanerna
1984,
Brave New World och
Kallocain som också gissade rätt så fel. Men ändå innehåller alla dessa verk
skrämmande visioner av den framtid som vi redan råkat in i och hjälper oss
därmed att förstå den om än inte undvika den.
En from förhoppning vore att kritiker som Danius och Wiman tog till sig de underbara raderna i trettonde sången:
Vi börjar börjar ana att vår vilsegång
är ännu djupare än först vi trott
att kunskap är en blå naivitet
som ur ett tillmätt mått av tankesyn
fått den idén att Gåtan har struktur.
Litteratur om Aniara i urval:
Johan Wrede,
Sången om Aniara. Studier i Harry Martinsons tankevärld. Helsingfors 1965. Wredes doktorsavhandling, se särskilt kapitel 13
Kvinnorna i Aniara.
Gunnar Tideström,
Ombord på Aniara, Malmö 1975. En oundgänglig bok för den som vill läsa och förstå Aniara. Tideström diskuterar bl.a. naturvetenskap, matematik, litteratur och religion och visar på impulser, citat och föregångare inom litteratur, historia och vetenskap. Det spännande är att man visserligen inte alls
behöver känna till allt som Tideström berättar för att uppskatta diktverket men att upplevelsen blir så mycket rikare om man har åtminstone en del av den kunskap Tideström redovisar.
Tord Hall,
Vår tids stjärnsång,
En naturvetenskaplig studie kring Harry Martinsons Aniara. Bonniers 1958. Den första naturvetenskapliga analysen av Aniara.
Kring Aniara, 1989. "Dikter, essäer, betraktelser och programförklaringar" kring Aniara av Harry Martinson. Intervjuer och samtal med författaren Fem kritiker, bl.a. Lagercrantz, Karl Vennberg och Erik Hjalmar Linder.
Tillbaks till Vår tids stjärnsång, del 1
