Willies syster, Sarojini, övertalar honom att resa till Indien och ansluta sig till en revolutionär guerillarörelse, baserad på en ny (?) ideologi om "revolution underifrån."   Willie accepterar detta som en möjlighet att äntligen uträtta något. Nästan omedelbart går allting fel: han hamnar i "fel" fraktion av rörelsen och i sju år vistas han i djungeln, på landsbygden eller i småstäder, sysselsatt med meningslösa aktiviteter. Han fungerar som kurir, transporterar vapen, deltar i militära övningar och ändlösa diskussioner över revolutionens teori och väntar på order som aldrig kommer. Allt detta utan att få någon överblick eller sammanhang. Med tiden inser han att hans kamrater  i huvudsak är drop-outs from civilisationen som fångats av revolutionsromantiken och med tiden funnit något slags fotfäste i rörelsen. De har ingenting gemensamt med de 'massor' som skall befrias. Någon säger sig ha varit medlem i mer än 30 år.

Tillsammans med en av de ledande kamraterna beslutar sig Willie för att rymma. Han blir emellertid förrådd och hamnar i fängelse.

Avståndstagandet från guerillarörelser är inget nytt tema i Naipauls produktion. I romanen Guerillas är det bärande temat. Han har skrivit om "pseudo-revolutionen" på Grenada ("leksaksrevolution" vore ett bättre ord) och om black powerkämpen Michael X som slutade som massmördare på Trindidad. I Indienboken A Thousand Mutinies Now möter han och intervjuar kommunistiska rebeller i Bengalen och maoister i norr. Överallt ser han maktlystnad maskerad som progressiv ideologi. I Willies fall upptäcker man inom rörelsen att "massorna" inte vill bli befriade eller snarare att de inte duger till att bli befriade. Helt enkelt "poor human material." Så blir befriarna nya förtryckare, rövare, mördare. "We are the new lords" säger en av Willies kamrater.

En obehaglig sanning: så är det i verkligheten. Befrielserörelser och nationella guerillas urartar oftast till terroristorganisationer. Hamas, Hisbollah, LRA, ETA , Sendero Luminoso och otaliga andra är talande exempel. Men vad värre är: man lyckas aldrig nå sina mål. Tamil Tigers, Guevaras ömkliga guerillagrupp i Argentina, turkstämmiga uppror i Kina,  präster i Tibet, munkar i Burma: de är alla dömda att krossas av övermakten. I de få fall där man kan säga att en motståndsrörelse lyckats har det antingen varit fråga om reguljära arméer ordentligt understödda av främmande makter (FNL) eller ett resultat av ett massivt tryck från den politiska utvecklingen -och kanske ekonomiska intressen- i omvärlden (Sydafrika, FLN).  Lidandet förlängs och förvärras, inte minst genom det "stöd" som godhjärtade -eller inte så godhjärtade människor i Väst ställer upp med. I Naipauls bok spelar Sarojini och hennes tyske man denna roll: de nödgades till slut erkänna att de bara gjorde skada.

Skildringen av Willies sju år i en indisk motståndsrörelse är det centrala i Magic Seeds. Wille underkastar sig umbäranden, plågor, tvivel och förödmjukelser eftersom han tror att han äntligen uträttar något. Till slut  tvingas han inse sitt misstag och att han kastat bort ytterligare sju år av sitt liv

"Det är rätt att göra uppror" hette det i vänsterrörelsens sextiotal i Sverige. Kanske det, men det är också meningslöst. Minns någon ockupationen av kvarteret Mullvaden på Söder i Stockholm? Det skapade enorm uppståndelse och avslutades med en stormning av polisen. De bostadshus som ockupanterna ville bevara revs, nya hus med hyresrätter byggdes vilka senare ombildades till lönsamma bostadsrätter - ironiskt nog numera sammanslutna i brf  'Ockupanten.'  Så går det till i fredliga Sverige - i andra länder är det hårdare tag. Slutresultatet blir detsamma men kostnaderna högre.

--------

Kritikerna morskade upp sig en aning när Magic Seeds kom trots att den till stil och uppläggning var praktiskt taget identisk med den prisade Half A Life. Men fortfarande letade man febrilt efter "the curious incidence of the dog in the night-time" och blev sura när man inte hittade den. Willie Somerset Chandran behövde emellertid knappast hitta "sitt inre jag" : vad han hade behövt vore ett ordentligt jobb som han trivts med och upplevt som nyttigt. Men han tog aldrig vara på de möjligheter han fick utan forsatte att driva som ett löv för vinden.

Naipauls storhet ligger huvudsakligen i hans böcker om Indien, de muslimska länderna och Afrika. Skönlitterärt är väl hans äldsta romaner de bästa. De två som diskuterats här hör säkert inte till höjdpunkterna i hans produktion. Men han har fallit offer för den numera gängse ansatsen hos litteraturkritiker och -vetare: du skulle ha skrivit en annan bok! Men är det inte en fråga om förutfattade meningar?

Om ni kommer i kontakt med er inre människa kan ni ju hälsa henne från en obotlig materialist och önska lycka till. Själva har vi aldrig haft tid att leta eftersom vi alltid upptagna med saker som legat närmare till hands och måste klaras av först.