2003 09 28

Jodalädilädiho

Jo, det är så här. I dag har det varit val i Tyrolen (därför rubriken) samt i Oberösterreich. Nu är dessa val mycket viktiga i Österrike därför att  Ö. är en federalistisk stat (se detta ord här och här).  Förlorarna förklarar regelbundet att resultatet bara beror på lokala omständigheter medan vinnarna lika regelbundet förklarar att resultatet är en avspegling av vad som rör sig på det nationella planet.

I båda provinserna förlorade FPÖ (Jörg Haiders parti) kraftigt. I Oberösterreich var det socialdemokraterna som gjorde de största vinsterna - troligen på grund av regeringens impopulära privatiseringspolitik medan ÖVP tog det mesta i Tyrolen men även SPÖ gjorde framsteg. Intressant nog vann de gröna ordentligt i båda provinserna och puttade ner FPÖ till fjärde plats. Detta är mycket viktigt i Österrike eftersom varken ÖVP eller SPÖ lär få absolut majoritet på nationell nivå. De gröna kan därför få ett avgörande inflytande på regeringsbildningen.

"Die Grüne" är ett intressant parti med klart pro-europeisk för att inte säga pro-EU inriktning. Deras partiledare, professor van der Bellen. är allmänt respekterad och skulle troligen bli en favorit i det kommande presidentvalet. (Jag hoppas han inte faller för frestelsen, presidentposten är oviktig och v.d.B.  behövs i partipolitiken). Deras talesman i Europaparlamentet, Johannes Voggenhuber, har upprepade gånger sagt vad han tycker om sina partikamrater i Sverige.  Men då lämnar vi det europeiska perspektivet och återgår till Gökmassivet. Jag fortsätter därför denna utläggning på När jag ändå har ordet.

bokmärk                            

3003 09 27

En ny hatbild

Den huvudmisstänkte för mordet på Anna Lindh är tydligen av serbisk härstamning. Att han är född i Huddinge spelar mindre roll: ein Serbe war es som media och allmän opinion triumferande ropar ut här. Låt oss hoppas att man i Sverige håller huvudet mera kallt, förutsättningarna är väl också bättre eftersom just Serbien inte lär uppväcka några nationella emotioner i Sverige, kanske mest beroende på att man väl inte riktigt vet vad det är.

I Österrike finns ett latent revanschistiskt Serbienhat. Man anser i breda befolkningslager att det var Serbien som startade första världskriget som slog sönder kejsardömet. Serbien muß sterbien  löd slagordet på sin tid (och ropas fortfarande bakom de svärdfäktande studentföreningarnas stängda dörrar.)  Då Jugoslavien började att falla sönder i början av 90-talet  var Österrike en ledande kraft bland dem som underblåste denna process. Speciellt ÖVP:s partiledare och sedermera utrikesminister Alois Mock har mycket på sitt samvete i detta sammanhang.  Några andra motiv än rent anti-serbiska fanns knappast.  Den slovenska minoriteten i Österrike har alltid behandlats illa (så är det fortfarande), nu plötsligt understödde man den slovenska självständighetsrörelsen trots att den, logiskt sett, kunde ha utgjort ett potentiellt hot genom sina efterkrigsanspråk på stora delar av Kärnten. Men min fiendes fiende är min vän.

Serbien är idag kanske det mest avskydda landet i Europa. Till stor del har man sig själv att skylla: inget annat land i Europa uppammar en så fanatisk nationalism som Serbien. Den serbisk-ortodoxa kyrkan spelar därvid en mycket dyster roll: deras cylinderhattade poper är minst lika fanatiska som de islamska mullorna och har ett liknande politiskt inflytande över stora delar av befolkningen. Kosovo, exempelvis, är ett "heligt" land och så länge religionen spelar en roll i människors föreställningsvärld kommer de revanschistiska strömningarna inte att försvinna.  Det var alltid litet bitterlustigt att se, på Milosevic tid, hur  "demokratiska" och "progressiva" krafter i väst applåderade oppositionen mot diktatorn utan att förstå att det mesta av den oppositionen kom från "höger". Man hatade Milosevic därför att han varit för svag, förlorat det heliga landet och skadat Serbiens "ära."  Vuc Draskovic var ett typexempel  - en extremnationalistisk skräckfigur som okritiskt hyllades i väst eftersom han var emot  Milosevic.

Inte heller Kostenica eller Djindjic var några paradexempel på demokratiska politiker, även om den tragiskt mördade premiärministern i sin opportunism kom att satsa på vad vi skulle anse vara rätt häst.

A propos: Anna LIndh var i Belgrad då Djindjic mördades och uttryckte givetvis sin avsky inför dådet. Läsarkommentarer till nyheterna här har omedelbart pekat på detta samband och anar politiska länkar.

Balkan är ett främmande universum: en timmas flygtid från Wien är man i mörkaste medeltid där vendetta och blodshämnd regerar och familjer och släkter måste stänga sig inne i decennier av fruktan för grannarnas hämnd. Den civila administrationen är maktlös inför denna "kanun". Det är mitt i Europa alltså och som européer borde vi alla ha ett ansvar för att bidra till ekonomisk, social och politisk utveckling i dessa dystra hörn av vår kontinent.

bokmärk                           

2003 09 26

Till den eventuelle läsaren

Jag har omorganiserat min site något vilket bl.a. fått till konsekvens att adressen till Euroblog har ändrats. Hoppas ni tycker det är mödan värt att uppdatera era bokmärken.

bokmärk                      

2003 09 21

Status quo ante bellum

Folkomröstningen gick lyckligtvis som beräknat. En betryggande majoritet valde alltså det säkra alternativet: självfallet var man orolig för sitt oberoende och man valde naturligtvis att rösta på, det sätt som samtliga politiska partier rekommenderade, utom de mest extremistiska. Det politiska och ekonomiska ledarskapet stod för en gångs skull enat. Estland och Lettland sade ett rungande JA till EU och euron.

I Sverige gick det  också som väntat.

Bara Toni och Vogt vill er väl

dom andra 22 har fel!

Kanske tror någon eventuell läsare att jag inte kommenterat omröstningen på grund av iråkad desillusion. I själva verket har jag svårt att hinna blogga på grund av diverse resor samt att jag yrkesmässigt just nu är ivrigt sysselsatt med att koka ihop en del dj-v-lsk-p  som Brysselbyråkraterna skall kunna använda för att ta välfärden ifrån er. Några illusioner om omröstningsresultatet hade jag definitivt inte.

Men allvarligt talat: när en av Sveriges förnämsta bloggare talar om att EMU-debatten öppnat en klyfta mellan "haves" och "have nots" kan jag bara karakterisera det som kvalificerat nonsens. Jonas Sjöstedt, Per Garthon, Maj-Britt Theorin, Lars Wohlin, Nils Lundgren och andra har inkomster som de de flesta löntagare bara kan drömma om, i vissa fall intjänade genom att professionellt förakta Europa.  Nog finns det en klyfta men den skär helt annorlunda genom befolkningen.

En annan känd bloggare menar att Sveriges inflytande inte kommer att minska "utan kanske t.o.m öka". Då är han verkligen ute och cyklar.

Jag återkommer om allt detta när jag har smidit färdigt min lömska planer.

bokmärk                       

2003 09 11

En bitter reflektion

Av privata skäl kommer jag inte att kunna blogga förrän mot slutet av nästa vecka. Hoppas ingen tar illa upp om jag redan nu gör några reflektioner om folkomröstningen trots att vi alla idag borde vara stilla och fyllda av eftertanke efter detta fruktansvärda mord som gav Sverige sitt eget 11 September.

Jag får erkänna att jag mentalt hade förberett två olika kommentarer för söndagskväll.  En småironisk, förhoppningsvis präglad av gott humör i händelse av en ja-seger - det gäller då att uttrycka glädje och tillfredsställelse men utan att  tvåla till motståndarna alltför mycket, även om det vore svårt att låta bli i vissa fall. En annan, i händelse av nej-seger, mera nykter  där jag skulle försöka dra upp en del intressanta perspektiv för framtiden (t.ex. skall -och kan- Sverige börja förhandla om ett "undantag"  som UK och Danmark? Går det? Måste inte en sådan fördragsändring ratificeras av parlamenten i alla övriga medlemsländer? Vad händer om exempelvis Portugal röstar nej?)

Nu blir det inte så. Vare sig ja- eller nejsidan vinner måste resultatet tolkas i skuggan av det fruktansvärda som skett. Jag har i bloggosfären läst en del fromma förhoppningar om att folk skall gå och rösta men rösta som de skulle ha gjort även om mordet inte ägt rum. Ledsen, kollegor, men det är en optimism som jag inte kan dela. Jag tror att vi röstar mera med hjärtat än med hjärnan - jag vet inte om jag själv hade brytt mig om att överhuvudtaget gå och rösta på söndag - nu har jag redan gjort det, per post.

I österrikisk TV och en hel del andra kontinentaleuropeiska media antar man att händelserna kommer att stärka ja-sidan. Jag är inte så säker på det. En annan reaktion, kanske närmare till hands, vore: vi skall slå vakt om det som är fint i Sverige och inte riskera det genom några europeiska äventyr.

I vilket fall kommer resultatet att bli svårtolkat och leda till misstämning. Med fasa ser jag fram emot svensk pratfestival i TV, media och riksdag. Det har redan börjat. "Hur påverkar mordet vår självsyn" undrade radion i eftermiddag och ett antal proffstyckare fick det första tillfället att briljera med sina synpunkter. Många soffor skall fyllas innan vi har ältat detta färdigt. Praktisk handling lär däremot komma att dröja. Vad hade t.ex. hänt om det funnits patrullerande polis på Hamngatan? Mordet hade väl inte förhindrats men gärningsmannen kanske hade gripits. Jag lyssnade till polisens presskonferens - jämmerligt. Känner ni till Dupond och Dupont?  "Vi befinner oss nu i stabsläge." "Vi bedriver inre spaning, tex. dataslagning." "Vi vet inte varför polisbilen dröjde men det kanske var mycket trafik." Stabsläge var ordet, sa Bull.

Ja, ursäkta, nu kom min bitterhet fram, det var inte riktigt meningen. När jag kommer tillbaks till dessa sidor kanske gärningsmannen är gripen, förhoppningsvis en ensam dåre. Vare sig ja eller nej vinner har vi mycket att diskutera.

Inte minst om vår självsyn.

bokmärk                       

2003 09 10

Anna Lindh

Ondskan hugger till och så finns inte Gandhi, Kennedy, King eller Palme längre. Triumferar alltid det onda? Många gånger känns det så.

All diskussion och politik känns plötsligt futtig och meningslös. Nu kan vi bara hoppas att diagnosen "allvarligt men inte livshotande" är riktig.  Allt annat än Anna Lindh och hennes familj är bisaker i detta läge.

Stefan Geens höll på att skriva om Joe Stiglitz, jag höll på att skriva om Edward Teller.

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag

och någonting alldeles oväntat sker

Världen förändrar sig varje dag

men ibland blir den aldrig densamma mer.

(Alf Henrikson, 1974)

bokmärk                    

Update: Här är några länkar till referat i

internationella dagstidningar.

2003 09 09

Riksbankens envälde

Ett av nej-sägarnas mest framgångsrika argument är att med Riksbanken och kronan ”bestämmer vi själva”. Att ”vi själva” i själva verket är Riksbankens sex oberoende, närmast oavsättliga tjänstemän i bunkern på Brunkebergstorg i Stockholm, framgår inte så tydligt. Riksbankens envälde över räntan utmålas som höjden av demokrati och frihet för folket.

skriver Aftonbladet  i sin ledare idag.  Detta har ju också påpekats ett antal gånger på denna sida liksom i mera seriösa sammanhang av Kjell-Olof Feldt, Bengt Westerberg, Ingvar Carlsson  och andra. Men alla dessa oheder- resp. hedervärda personer är uppenbarligen inte mer än

rösten av en som ropar i öknen

Ettt skrämmande exempel på förstoppade öron ser vi i professor Leif Lewins artikel i Dagens Nyheter.    (Länk via Erik Stattin i en kommentar på Blind Höna). Lewin skriver

tanken på att Europeiska centralbankens mäktiga direktörer är oavsättliga och bortom varje kontroll får mig att rösta nej i folkomröstningen

Lewin skriver om allt möjligt utom vad omröstningen på söndagen rör sig om. Toppen (eller snarare botten) är väl följande utsaga:

 vi ( har) kommit långt från sakfrågan: ja eller nej till EMU

Bäste Leif: Du har nog aldrig varit i närheten av sakfrågan ens. Vi är med i EMU sedan länge. Frågan nu gäller ja eller nej till euron. Vi har åtagit oss gentemot våra samarbetspartner att införa euron så snart vi uppfyller alla kriterier. Nu skall vi alltså snarast rösta om vi skall fullgöra våra internationella förpliktelser eller inte. Eller menar Du faktiskt att ett nej till Euron skall tolkas så at vi skall lämna EMU och därmed EU? Kom ut och säg det klart i så fall.

Givetvis tycker professor Lewin att EU som fredsprojekt (Hej Erik!) bara är så löjligt:

Men vid millennieskiftet måste freden anses säkrad inom Europeiska unionen. Det är inte sannolikt att Tyskland och Frankrike skulle börja krig med varandra igen.

Jag skrev om detta redan på ett tidigt stadium. Tillåt mig ett utslag av ultimat hybris och citera från mig själv:

(Vi kan) se hur tjecker, slovaker och sudettyskar nu har möjligheten att växa samman och komma över sekellånga ofta blodiga kontroverser inom EU:s (och EMU:s ram). (Troligen också greker och turkar på Cypern även om den processen just nu verkat ha gått i stå.)  Eller hur de baltiska länderna för första gången har möjlighet att befästa ett demokratiskt styrelseskick efter århundraden av svenskt, finskt, polskt, tyskt och sovjetiskt förtryck. Eller hur länder med bristande demokratisk tradition (Grekland, Portugal, Spanien) växer in i den traditionella västeuropeiska gemenskapen. Skall Sverige delta i och understödja denna process eller skall vi stå vid sidan om och mumla om räntepolitiken (som vi ändå inte kan påverka)?

Lewin kan ju sitta i sitt elfenbenstorn och tro att det är Elsass-Lorraine det hela gäller. Och, som en av nej-kampanjens ledande män slog fast från början:

Samarbete och fred har inte så mycket att göra med sakfrågorna

Nej Leif, precis samma beslut kommer att fattas i Frankfurt som på Brunkebergstorg. Men kom ut och säg vad Du och Dina gelikar egentligen menar: Heikensten och Kristina Persson är i varje fall svenskar men i Frankfurt blir det kanske konstiga centraleuropeer som fattar besluten.

Men om vi inför Euron kan Heikensten eller Kristina P. kanske sitta i Frankfurt och vara med och bestämma.

bokmärk                     

2003 09 05

Räntewoodoo

På torsdag möts ECB-rådet för att diskutera räntan. Enligt den penningpolitiska doktrin som annammats i de mest oväntade kretsar under folkomröstningskampanjen vore det väl nu  läge att med kraftfulla penningpolitiska åtgärder se till att efterfrågan kommer igång. Sänka räntan ordentligt kanske?

Icke sa Nicke

Vi kollar ett aktuellt nyhetstelegram (olänkbart):

En försiktig återhämtning är enligt de flesta bedömare på väg att ta form inom euro-området. Den räcker dock inte till för att föranleda en ränteökning på torsdagens ECB-möte. ...

- ECB väntas inte höja räntorna särskilt mycket före sommaren 2004, sade en Goldman Sachs-analytiker.

Den huvudsakliga förklaringen till det stabila ränteläget är att den underliggande tillväxten äter upp alla former av prisökningar. Under de gångna tre åren har BNP-tillväxten inom euro-området legat under målsättningen på 2,0-2,5 procent, vilket innebär att det finns en utbredd överkapacitet inom industrin. Detta håller i sin tur inflationen nere.

 

ECB ligger alltså och lurpassar på att tillväxten inte skall bli alltför  kraftig (!) och därmed orsaka ett inflationstryck. I så fall klipper man till med en räntehöjning för att kyla ner det ekonomiska klimatet.

Så fungerar det också i Sverige. Tillväxt- stabiliserings och fördelningspolitik får nu liksom om vi inför euron skötas av Sveriges regering och finansminister.

bokmärk                  

Sidans topp