| Arkiv - Juni 2003 |
|
"Sverige skyldigt gå med i EMU" Dagens Nyheter har idag en intervju med Italiens representant i ECB:s direktion. Kontentan av intervjun:
|
|
Dagens Nyheter har utropat Maud Olofsson till Sveriges "nejdrottning." Litet oroande med tanke på centerledarens tidigare utalande om att hon skulle föredra en kung framför en president i EU. Drar det ihop sig till en monarkistisk kupp? Är kungen och Silvia underrättade? Vem spelar rollen av greve Mörner? Lars Wohlin? Not: Greve Mörner var den som på egen hand år 1810 erbjöd marskalk Jean-Baptiste Bernadotte Sveriges krona och på så sätt ställde regeringen inför ett fait accompli. Han slutade sina dagar som tullinspektör på Blockhusudden - ett öde kanske inte värdigt en f.d. riksbankschef.
|
|
Kamel eller vessla - det beror på hur man ser det! Samtliga deltagande politiker i EU:s toppmöte har ju försäkrat att resultatet, liksom EU-konventets förslag till konstitution, var en stor framgång för just den linje de själva företrädde, oavsett vad den nu gick ut på. Inte minst våra svenska representanter har ju på det ivrigaste försäkrat att nu blir det ingen överstatlighet och absolut ingen federalism, mycket tack vare deras egna behjärtade insatser. Att exempelvis den brittiska tabloidpressen (kan man sjunka djupare när det gäller publicistisk verksamhet?) hävdar motsatsen och berättar att England nu blir ett lydrike under byråkratin i Bryssel, är kanske inte så mycket att fästa sig vid. Men det är intressant att läsa vad en renommerad tidskrift som Business Week skriver i en ledare i 30 juni-numret. Jag tar sats och hoppas flyga under copyrightradarn och knycker ett långt stycke: The 28 countries represented in the...constitutional convention have taken a big step towards a United States of Europe. Thus, nation-states are still recognized as playing vital roles in the new constitution. But the sense that real power is shifting away from individual countries and towards...the European Commission, the European Parliament, and the Council of the European Union permeates almost every article of the draft document.
This is good and fine.
Not: BW:s artikel finns på den här länken, tyvärr dock endast för prenumeranter. Kamelen och vesslan hittar den eventuelle läsaren givetvis hos Fröding: "Mig tycks det likna si så där en vessla -det ser mig ut att vara en kamel!" vilket naturligtvis är en omdiktning av en dialog mellan Polonius och Hamlet:
Jag överlåter åt den värderade eventuelle läsaren att göra sin egen "casting" !
|
|
Jag har tidigare skrivit om våndorna med reform av jordbrukspolitiken, se här resp. här. Jag har naturligtvis ingen större förhoppning om att locka en stor läsekrets att fördjupa sig i EU:s jordbrukspolitik - en obedövad rotfyllning är med säkerhet angenämare. Men bortom amkobidrag och interventionspriser säger reformdiskussionen mycket om EU:s svagheter och styrka. Å ena sidan är det beslut som EU:s jordbruksministrar nu enats om ett praktexempel på den "mellanstatlighet" som förfäktas främst av Sverige och Storbritannien: beslut har fattats av politiker och tjänstemän i (förmodligen) rökiga sammanträdesrum. Av öppenhet, insyn och demokrati inte ett spår. Det folkvalda Europaparlamentet (med bl.a. Ian Paisley, Per Garthon och Jean-Marie le Pen) kommer att få säga någonting om reformen men de har inte en chans i h-lv-t- att ändra på något. Svaghet nummer ett. Svaghet nummer två: det blir inga besparingar totalt sett. Nummer tre: den prisnivå som jordbrukarna garanteras reduceras endast minimalt. Hur kan man då hävda att beslutet trots allt är ett steg framåt? Det viktiga är att de s.k. direktstöden nu inte mera skall betalas i relation till vad som produceras utan i stället per "gård." I någon mån kommer detta att stävja onödig produktion men framför allt kommer det att i framtida budgetförhandlingar bli mycket lättare att skära ner kostnaderna även om man just nu givetvis förnekar att något sådant kommer att ske. För det andra så innebär beslutet att de orubbliga motståndet från Frankrike och Sydeuropa har fått ett grundskott: dessa länder har - om de så vill- möjlighet att vänta i två år med "frikopplingen" - detta för att rädda politikernas ansikten på hemmaplan. En annan del av reformen är att en viss del av jordbruksbudgeten flyttas över till s.k. landsbygdsutveckling. Tänk efter: Vi som tillhör de 97 % av befolkningen som inte livnär sig på jordbruk - vi har väl inget intresse av att ha bönder över hela Sverige som producerar dyra livsmedel som vi skulle kunna importera mycket billigare och därigenom bidra till utvecklingen i fattigare länder? Men vad vi vill ha är ju "öppna landskap" , "levande landsbygd" osv. Vi vill ha kossor och röda stugor, inte en massa busksnår, när vi tar bilen ut till landet. Då är det det vi skall betala för också, inte för gästrikeproducerat lin eller hampa som blommar upp och sedan plöjs ner. De flesta deltagande jordbruksministrar var nöjda eller halvnöjda med resultatet även om Portugal röstade "nej." Även England och Sverige höll god min trots att man sade sig egentligen ha velat gå betydligt längre. Missnöjet kommer främst från lantbrukets organisationer och från miljövänner som anser (med rätta) att omfördelningen från jordbruk till landsbygdsutveckling var alltför blygsam. Men det är alltid det första steget som är besvärligt - sen kan det rulla på ganska ordentligt. "Ist der Ruf erst ruiniert lebt es sich ganz ungeniert" (Wilhelm Busch eller Bertolt Brecht) Not 1: Att Frankrike rubbats kan vi se av följande utalande (AFP, tyvärr olänkbart):French farmers reacted with a mixture of concern and anger at the overnight deal ..."The liberals have won," according to Jean-Michel Lemetayer, president of the biggest French farmers' union FNSEA, who said he was "profoundly disappointed by the new common agricultural policy.... France was isolated. (The French minister) played his role of negotiator but he was unable to change the direction of the project" Not 2: En av dem som gynnas mest av EU:s jordbrukspolitik är drottning Elisabeths av England son, Sir Charles. Han har många gårdar han. Nót 3: Rubriken syftar på en beräkning som gjorts av den brittiska jordbruksministern (enl. TT): Den brittiske handelsministern Patricia Hewitt påpekade nyligen att de totala EU-stöden motsvarar två dollar per dag till varje ko i unionen. Mer än en miljard människor i världen tvingas leva på halva den summan.
|
|
Dagens Nyheter rapporterar idag om en opinionsundersökning rörande EMU genomförd av Danske Bank enligt vilken nej-sidans försprång skulle ha sjunkit kraftigt under senare tid. Lustigt nog finns bredvid artikeln en länk betitlad Stödet för EU har sjunkit. Opinionsläget är förvirrat. För en tid sedan berättade Aftonbladet att svenskarna är emot EMU men för en övergång till Euro. Fria Moderata Studentförbundet meddelande däremot Aktuellt (eller Rapport, jag har ingen svensk TV här) under pågående sändning att man var för EMU men mot Euron. Så det kan bli. Min subjektiva uppfattning som jag tyvärr inte kan belägga eftersom jag inte sparat länkarna är att utländska undersökningar visar en större EMU-acceptans än svenska undersökningar. Om det är riktigt finns flera tänkbara förklaringar: respondenterna vill inte blamera sig inför utländska institut? Erfarenheten visar ju att opinionsundersökningar är notoriskt otillförlitliga när det gäller starkt emotionellt laddade frågor. Att nejsidan har ett kraftigt övertag i allmänna opinionen är dock troligen ett faktum. Allt uppdämt missnöje med ekonomi, politik, skandaler inom näringsliv och offentlig sektor samt makthavarnas politiska arrogans projicieras naturligtvis på denna fråga. Nu finns chansen att knäppa regeringen och dom som bestämmer på näsan. En ärlig uppfattning och förståelig reaktion men den borde ha fått komma till uttryck på annat sätt, t.ex. genom nyval. Röstbenägenheten lär dock vara klart starkare hos ja-anhängarna medan kanske en viss uppgivenhet sprider sig på nej-sidan ('dom gör ändå som dom vill, det spelar ingen roll vad vi tycker'). Kanske blir det denna faktor som kommer att avgöra utgången.
|
|
England föreslår reform av säkerhetsrådet Enligt en artikel i London Telegraph kommer England senare i höst att föreslå en genomgripande reform av FN:s säkerhetsråd. Proposals will include doubling the number of permanent members from the existing five - Britain, America, Russia, France and China - to include Germany, India, Japan, one Latin American country and one African country. Its non-permanent membership should be increased to 25, but the existing five permanent members would retain their veto rights which would not be extended to any new members
En reform behövs, anser man, efter säkerhetsrådets "dismal performance" före Irakkriget då det ju faktiskt fanns länder som helt fräckt satte sig emot krigsinitiativet från US/UK. På det här sättet skulle man inrätta 3 olika klasser av länder: permanenta medlemmar med vetorätt, permanenta medlemmar utan vetorätt och tillfälliga medlemmar. Ja, 4, om man också räknar icke-medlemmar av säkerhetsrådet. Att säkerhetsrådet behöver reformeras har stått klart sedan långt före Irakkriget om inte annat för att tillgodose Asien, Afrika och Latinamerika. Jack Straw's förslag är dock knappast den väg man bör gå. Den skulle ytterligare befästa Englands och Frankrikes numera ganska otidsenliga stormaktsanspråk. Eftersom EU lär få en "utrikesminister" och en något så när gemensam utrikes- och säkerhetspolitik bör h/h naturligtvis vara självskriven som permanent medlem - med vetorätt om det instrumentet skall finnas kvar.
|
|
EU:s stats- och regeringschefer har vid Europeiska Rådets möte i Grekland enhälligt antagit framtidkonventets förslag till ny författning för den europeiska unionen. Det innebär klartecken för den internationella regeringskonferensen att slutgiltigt diskutera och fatta beslut. Säkert återstår mycket förhandlingsarbete och ändringar och kompromisser lär bli många. Men trots allt är det inte troligt att regeringscheferna allvarligt kommer att rucka på det liggande förslaget som hälsas som ett sort framsteg av alla, även av dem som har betänkligheter mot vissa delar. Göran Persson och Anna Lindh står alltså bakom beslutet i Grekland. De verkliga opinionsbildarna i Sverige var dock klara med sin uppfattning långt före toppmötet. Det är frustrerande, säger regeringens representant Lena Hjelm-Wallén. Värre ändå:
Förslaget är korkat säger Lena Mellin. Tyder på storhetsvansinne.
Vår andes stämma i världen, om jag säger så.
|
|
Den rubricerade bloggen innehåller ofta intressanta tankar och kommentarer om EU och den förestående EMU-omröstningen, ofta präglade av en genuin osäkerhet. Litet förvånad blev jag dock över Skeptikerns uppfattning om att Ja-sidan främst betonar de ekonomiska aspekterna och nej-sidan de politiska, vilka då skulle vara negativa. Så har jag inte uppfattat det. Att jag själv huvudsakligen skriver om ekonomiska aspekter beror just på att jag finner de flesta av nej-sidans ekonomiska argument felaktiga och byggda på undermålig ekonomisk analys samtidigt som de har en viss populistisk genomslagskraft ("de folkvalda förlorar makten över penningpolitiken"; "vi står maktlösa inför asymeteriska chocker när vi avhänt oss kontrollen över penningpolitiken"). Jag är därför angelägen om att försöka bidra till en "debunking" av denna argumentation. Men jag håller hundraprocentigt med Gustav Holmberg i hans kommentar till Skeptikern: Jag är för EMU men av politiska skäl och jag tycker att det myckna pratet om räntenivåer hit och dit skymmer de viktiga politiska aspekterna kring internationalism, ett utökat europeiskt samarbete, mindre betoning på nationalstaten och EU som fredsprojekt. För en gångs skull håller man på att göra något tillsammans i Europa och så handlar den svenska debatten om vad vi "tjänar" eller "förlorar" på processen; småaktiga plånboksargument. Det var likadant vid omröstningen om medlemskapet i unionen.
Som ett exempel kan vi se hur tjecker, slovaker och sudettyskar nu har möjligheten att växa samman och komma över sekellånga ofta blodiga kontroverser inom EU:s (och EMU:s ram). (Troligen också greker och turkar på Cypern även om den processen just nu verkat ha gått i stå.) Eller hur de baltiska länderna för första gången har möjlighet att befästa ett demokratiskt styrelseskick efter århundraden av svenskt, finskt, polskt, tyskt och sovjetiskt förtryck. Eller hur länder med bristande demokratisk tradition (Grekland, Portugal, Spanien) växer in i den traditionella västeuropeiska gemenskapen. Skall Sverige delta i och understödja denna process eller skall vi stå vid sidan om och mumla om räntepolitiken (som vi ändå inte kan påverka)? Jag kan inte underlåta att än en gång citera en av nej-kampanjens ledande män: Samarbete och fred har inte så mycket att göra med sakfrågorna
|
|
eller Gustav Vasa skulle ha röstat nej! Nejpropagandans kulturella standard har hittills knappast höjt sig över kvaliteten hos dess ekonomiska analys. Lyssna exempelvis till det här bidraget Uppdrag rättvisa eller det här: Rösta nej från Ung Vänster i Örnsköldsvik.EMU tar ingen jävla hänsyn till dej om Du inte vill bli lurad rösta nej
Inte helt lyckat kanske (dock väl i klass med Peter Eriksons och Lars Ohlys argument att EMU innebär att ’de folkvaldas’ inflytande över Riksbanken försvinner). Eftersom jag alltid längtat efter att få hålla på det vinnande laget (senast det hände var när Hammarby vann allsvenskan 2001) tänkte jag försöka smila in mig hos nejsidan genom att tipsa dem om en lovsång till Riksbanken författad av ingen mindre än Carl Michael Bellman, 1760: Til Högvälborne, Högvördige och Höglärde samt Hög:Ädle och Högactade Riksens Höglofl: Ständers Banco Herrar Fullmäcktige Så liusnar upp en dag på framtids mörcka fält, Vist är en högre hand, som detta ljuset stält. Från efvighetens rymd det sina strålar kastar Ock in i samma svalg i blincken åter-hasta. (Anm: syftar antagligen på någon väl tajmad räntesänkning.) Du ädla Rikets Värck, dess heder, gagn och pris, För Foster-landets väl ett frucktbart Paradis, Til lif och krafter du det gamla Sverje lyftar, Och all din ähro-lust på hennes bästa syftar. ” Och all din ähro-lust på hennes bästa syftar” : stämmer precis in på Lars Wohlin, Gudrun Schyman, Peter Eriksson och marxistiska kampförbundet! Ett annat tips är att bestsellerförfattaren prof. Lars-Olof Larsson tror att Gustav Vasa skulle ha röstat nej till EMU. Här får man dock passa sig eftersom troligen Nils Dacke skulle vara en mera lämplig galjonsfigur för nej-sidan.
Fotnot: Kännedom om detta Bellmanskväde fick jag vid en visning av Bellmanshuset, Urvädersklippan Mindre 8, på Klevgränd 3 i somras. Tack till professor Bo Bennich-Björkman som per email tipsade mig om var jag kunde finna texten på KB.
|
|
EU-institution till Sverige? Kommissionen har förslagit inrättandet av en ny myndighet för registrering, utvärdering och tillståndsgivning för kemikalier, ECA, European Chemicals Agency. Den 13 maj meddelade miljöministrarna från Österrike resp. Sverige att båda dessa länder var intresserade att vara värdland för den nya myndigheten. (Via EurActiv.com) Sverige är, jämte Finland, det enda EU-land som inte har någon EU-myndighet. Finland kämpade länge med Italien om en ny myndighet för livsmedelstillsyn. Berlusconi's argument att man i Finland inte ens kan stava till prosciutto torde dock ha avgjort striden till hans förmån även om Finland ännu inte helt givit upp hoppet. I Finland där åto vi rovor och gröt och drucko vårt spisöl därtill..
Sverige var också intresserat av att få en nytillskapad IT-myndighet men den lär vara utlovad till ett av de nya medlemsländerna. Vi får se hur det går den här gången. Österrike är redan värd för den myndighet som skall bevaka mänskliga rättigheter inom EU. Mera cyniska insiders menar att det vore lika bra att Sverige inte fick någon EU-institution eftersom löne-, skatte-, och andra villkor för de anställda då kommer att följa internationella (EU:s) regler vilket skulle vara politiskt synnerligen okorrekt och bli gefundenes fressen för pressdrevet (jmf Karlsson kräftskiva, regeringskansliets personalfest etc.) Jag delar nog denna åsikt.
|
|
Hur skulle Europa reagera på ett svenskt EMU-nej? Min gamle vän och under en kort tid också chef Carl-Johan Åberg skriver i Aftonbladet om hur Ett nej slår mot våra EU-vänner. Han påpekar det egentligen självklara att den självständiga penning- och räntepolitik som verkar var nejsidan viktigaste argument om den ens är möjlig skulle innebär att vi vältrar över våra problem på vår partners i Europa. Det kommer naturligtvis knappast att tolereras . Ännu ett grundskott mot den redan ihåliga nej-propagandan
|
|
Jag har lagt till en kommentarsfunktion på prov. Läs gärna här på Impressum innan Du använder den ffg. Dessutom har jag tagit bort sektionen Sverige och EMU eftersom det mesta av innehållet i Euroblog för tillfället behandlar denna fråga. Jag behåller enbart nedanstående inlägg: Vad händer om Sverige säger nej? Ett nej till EMU kanske drar hela vårt EU-medlemskap i farozonen. Så kan man åtminstone lägga ut fördragstexterna enligt Riksdagens EU-information. Det troliga är väl dock att Kommissionen och regering under några år kommer att fortsätta att låtsas att Sverige inte är kvalificerat för medlemskap. Här finns en artikel på engelska) kallad Would Sweden have to leave the European Union?
|
|
EU som konstitutionell monarki???? Centers partiledare, Maud Olofsson, vill inte ha en EU-president utan snarare en kung. Så måste man väl tolka hennes uttalande till DN idag. Hon verkar också anse att vi i höst skall rösta om huruvida regeringen skall sitta kvar eller inte istället för om vi skall byta valuta. Kungen, men inte en EU-president, har en plats i den modell av federalism som centerpartiet vill kämpa för
En ny och spännande tanke. Men kung? En EU-drottning vore väl mera i tidsandan? Om Olofsson själv blir vald kan vi samtidigt döpa om EU till "Drottnings Mauds land", precis som i Antarktis.
|
|
Via nätverket Vänster för EMU har jag först nu uppmärksammat en artikel av Göran Rosenberg i DN den 6 juni: Europas framtid är ingen åskådarsport. Rosenberg skriver också: Låt mig påpeka vad som faktiskt gäller. Sverige har såväl i en folkomröstning som genom beslut i regering och riksdag sagt ja till fullvärdigt medlemskap i EU och därmed också sagt ja till valutaunionen vars tredje steg är övergången till en gemensam EU-valuta som heter euro. Sverige är redan i dag en del av euroekonomin eftersom vi är en del av den inre marknaden och inte längre har några gränser för varor, tjänster, arbete och kapital gentemot euroländerna. Beslut som påverkar eurons värde och euroländernas ränta påverkar därmed kronans värde och Sveriges ränta vare sig vi vill det eller inte. Den inre marknaden tillkom före euron och då tvingades vi under några år att stå vid sidan av och titta på när Bundesbank höjde eller sänkte räntan i den tyska ekonomin och därmed höjde eller sänkte räntetrycket i den svenska. Självständigare än så var inte Sveriges riksbank då och självständigare är den inte i dag.
Jag vill inte trötta eventuella läsare med att återigen länka till det antal artiklar och inlägg jag nyligen skrivit med just denna innebörd. Skönt i alla fall att någon formulerat sig i DN.
|
|
Uppdatering av post om jordbrukspolitiken Uppdatering av post från 03 06 13: Jordbruksministrarna har ajournerat sig till den 17 juni för att försöka komma fram till en kompromiss. Förhandlarna uppges vara "upprörda" över att Frankrike och Tyskland försökt göra upp bakom ryggen på övriga. Bland de mest upprörda är Leif Pagrotsky - möjligen också för att i det fransk-tyska paketet troligen ingår franskt stöd för ett tyskt förslag som kan leda till att systemet med aktier med olika rösträtt kommer att avskaffas. Detta system är ju en grundpelare för det svenska näringslivets ägarstruktur och bl.a. grunden till familjen Wallenbergs inflytande. Pagrotsky har kämpat hårt för att vi skall få behålla systemet med A- och B-aktier. Har detta med jordbrukspolitiken att göra? Inte det minsta.
|
|
Trycksvärtan hade knappast hunnit torka på Liza Marklunds krönika om Norrbottensmentaliteten och EU förrän mannen från vidderna, Peter Eriksson, bekräftade allt hon sade i dagens partiledardebatt. Peter Eriksson talade om EMU-landet Tysklands dåliga ekonomi, och undrade vilka verktyg som står till buds när ränta och penningpolitik lämnats över från svenska, folkvalda politiker till tjänstemän i europeiska centralbanken i Frankfurt. Det är ganska skrämmande att dessa felaktigheter fortfarande kan spridas. Svenska folkvalda politiker har inget inflytande över ränta och penningpolitik: det ligger helt i händerna på en grupp opolitiska tjänstemän som är lagligen förpliktigade att inte ta instruktioner av politiker eller andra. De folkvaldas inflytande gjorde vi oss av med alldeles själva år 1998. Det är ju själva grunden för Riksbankens oberoende. Tyvärr har väl argumentet om de folkvaldas förlorade makt en viss grenomslagskraft men det är fel, fel, fel. Läs gärna här: Är en svensk penningpolitik möjlig eller nödvändig? Ett blad ryckt ur nej-blomman (fakta om Riksbanken och de folkvalda). Fotnot: Jag antar att pappersmedia fortfarande använder trycksvärta?
|
|
Liza Marklund som är en tuff kvinna och inte det minsta politiskt korrekt har en strålande kolumn i dagens Aftonblad. Roligt skriven också. Läs den, speciellt eventuella nej-sägare.
|
|
EU:s jordbruksministrar träffas just nu för att besluta om den framtida gemensamma jordbrukspolitiken, CAP. I botten ligger ett förslag från Kommissionen om att frikoppla stödet till jordbrukarna från produktionen och i stället betala ut direktstödet per gård. Därmed skulle jordbrukets produktion komma att mera styras av vad konsumenterna efterfråga än av hur stödreglerna ser ut. Verkar väl vettigt? Sverige stöder detta förslag även om man anser att det inte alls går tillräckligt långt. Frankrike och de sydeuropeiska länderna är emellertid helt emot varje reform av jordbrukspolitiken. Mot sig har man haft en enad front bestående av Tyskland, Storbritannien, Nederländerna, Sverige och Danmark, en inte helt oviktig grupp av länder. Nu har emellertid Tyskland hoppat av och förklarat sig vilja stödja Frankrike "av politiska skäl" som Gerhards Schröder uttryckte saken. Det grekiska ordförandeskapet jobbar febrilt med att försöka få till stånd en kompromiss mellan Kommissionens reformförslag och den sydeuropeiska vägrarfronten. Med Tyskland på sin sida lär nog Frankrike få igenom det mesta av sina krav. Men Storbritannien? Deras ställning just idag är inte känd. Men det blir oerhört enkelt för Tyskland och Frankrike att köpa ut engelsmännen: det lär nog räcka med att lova att inte fingra på den brittiska avgiftsrabatten eller bara fingra litet grann. (Jag återkommer i detta ämne). Det kan vara ett rimligt pris för Frankrike för att få behålla den gamla jordbrukspolitiken. Tyskland, liksom Sverige, Nederländerna och Österrike, har redan lyckats förhandla bort 75 % av vad man egentligen skulle betala för att finansiera den brittiska rabatten så de lär inte opponera sig särskilt högljutt. Förlorare: framför allt Danmark, Finland, Italien och alla nya medlemsländer. De flesta av dessa länder tjänar dock ordentligt på en oförändrad jordbrukspolitik. Det här är ett framstående exempel på den "mellanstatlighet" som skall prägla EU om exempelvis Göran Persson och Toni Blair får bestämma. Att låta besluten fattas av Kommission och Parlament under demokratisk öppenhet och kontroll skulle däremot leda till "överstatlighet" och -hemska tanke-"federalism" och kan därför inte accepteras. Konventets författningsutkast kunde naturligtvis inte gå särkilt långt i dessa avseenden men innebär i vart fall ett steg i rätt riktning genom att flera beslut kan tas med kvalificerad majoritet, en "utrikesminister" för EU och en vissa stärkning av parlaments inflytande. Sverige tycks nu stödja dessa förslag efter att inledningsvis ha varit emot allting, utom "offentlighetsprincipen" förstås.
|
|
Havel och Klaus - i var sitt läger På fredag och lördag röstar Tjeckiska Republiken om EU-medlemskap. Folkomröstningen är bindande. Valdeltagandet lär även här bli lågt men någon minimigräns finns inte. Ja-sidan förväntas vinna men överraskningar kan inte uteslutas. Folkomröstningen i Tjeckiska Republiken är det sista stora hindret för ett framgångsrikt genomförande av det utvidgningspaket som beslöts i Köpenhamn i December i fjol. (Med vederbörliga ursäkter till Estland, Lettland och Cypern). En av den post-kommunistiska erans stora moraliska förgrundsfigurer, president Vaclav Havel arbetar aktivt för ett ja. Hans efterträdare, den konservative före premiärministern Vaclav Klaus är däremot otydlig - dvs. det är tydligt nog att han vill ha ett nej men som landets president tycker hans sig inte aktivt kunna förorda ett icke-medlemskap. Nej-anhängarna är splittrade och finns i första hand på de politiska ytterkanterna. Av partierna i parlamentet är det bara de ortodoxa kommunisterna (18 procent i valet förra året), som säger nej. På högersidan kämpar högerextremister och nationalister mot EU. (Olänkbar källa)
I jämförelse med vad som sker i övriga europeiska länder -både i väst och i öst- ter sig den den svenska vänsterns attityd mot EU och EMU alltmera egendomlig. (Det finns dock klara undantag.) Finns det inte anledning att stanna upp ett tag och titta runt omkring sig och kolla vilka man har i sällskap? |
|
Noch ist Polen nicht verloren... AFP meddelar just: The European Union hailed "a turning point in European history" Sunday after an overwhelming majority of Poles voted in favour to join the EU.
Intresset koncentrerade sig helt på valdeltagandet: det gällde att komma över 50 %. Att 82 % av de som röstade sade "Ja" är nästan sekundärt. Nästa spännande fas blir den 13 - 14 juni i Tjeckiska Republiken. Om tjeckerna röstar Ja är utvidgningen i hamn även om Estland, Lettland och Cypern fortfarande skall rösta. Nuvarande EU-medlemmar skall också ratificera anslutningsfördraget. Danmark har redan gjort det. Vissa problem kan man räkna med från österikisk sida på grund av högerextremistiska krav rörande Benesdekreten och kärnkraftverket Temelin. Se också nedan. Det är dock inte troligt att Haider och hans kamrater kan stoppa utvidgningsfördraget - däremot är det möjligt att regeringen faller med nyval som följd vilket nästan säkert skulle ge Österrike en röd-grön regering. |
|
Jag har tidigare skrivit om den sudettyska frågan och hävdat att dagens problem inte kan lösas med hänvisning till gångna dagars oförrätter. Detsamma gäller för Kosovo och Palestina. Ganska skrämmande att Bayerns ministerpresident, förre kanslerkandidaten Edmund Stoiber, ansett sig böra hålla ett hattal mot Tjeckiska Republiken i samband med ett möte av sudettyska exilförbund (AFP: olänkbart). Ett stort antal människor av tyskt ursprung fördrevs efter andra världskriget från Tjeckoslovakien och deras egendom beslagtogs. En tragedi, men vad man nogsamt undviker att tala om idag är att 80 % av sudettyskarna med sin ledare Henlein i spetsen systematiskt arbetade för "Heim ins Reich" och entusiastiskt välkomnade Hitler och hans trupper. Vi vet resultatet: sönderslagning av Tjeckoslovakien och en brutal nazistdiktatur med massmord på civila under den beryktade SS-mannen Heydrich. Sudettyskarna av idag är de ledande företrädarna för hypernationalistiska och revanschistiska rörelser i Tyskland och Österrike. Om inte Stoiber, Haider och deras gelikar lyckas i sin avsikt att underblåsa hatet mellan folkgrupperna finns det nu ett gyllene tillfälle att växa samman inom EU. Mot den här bakgrunden ter sig diskussionen om EMU i Sverige litet futtig för att uttrycka sig varsamt.
|
|
Vad händer vid ett nej till EMU? Håller man sig till fördragstexterna kan det mycket väl hävdas att ett nej till EMU skulle vara oförenligt med fortsatt medlemskap i EU. Å andra sidan finns det (ännu) inga regler för utträde. Regeringen och Kommissionen får alltså fortsätta att låtsas att Sverige inte är kvalificerat för medlemskap. Då gäller det att Heikensten och övriga i Riksbanken klantar till det ordentligt så att inte kronkursen blir stabil - i så fall bortfaller även denna förevändning för att stå utanför. Läs gärna Would Sweden have to leave the European Union i sektionen Artiklar. |
|
Ja, nu blev det litet åsiktsregistrering här, men det må vara hänt. Grabben i stan heter en ny blogg och alldeles i början skriver Sasan om EMU-omröstningen: Ja till gemenskap och samarbete, Nej till isolering och egoism Just so! |
|
Under den första av två dagars folkomröstning om godkännande av utvidgningsfördraget har endast 17,8 % av väljarna röstat enligt en undersökning vid 1 200 vallokaler rapporterar AFP. Vi vet dock inte hur det är med representativiteten i detta urval. Polen väntas rösta "ja" med stor majoritet men problemet är valdeltagandet som måste överstiga 50 %. Det är oklart vad som händer om denna gräns inte uppnås. |
|
Maj Britt Theorin sade att EMU kommer att försämra för kvinnorna, som kommer att få det lika dåligt som i övriga Europa. (Dagens Nyheters referat av presskonferens med bl.a. Theorin och Hasse Alfredsson)
Bortsett från att kvinnornas situation inte har med EMU att göra (liksom de flesta av nej-sidans argument) präglas Theorins uttalande (förutsatt att det är korrekt återgivet av DN) av ett skrämmande förakt för andra länder som väl endast kan bottna i ankdammsmentalitet eller unken nationalism. Hur är det nu verkligen med kvinnornas situation i Europa? Naturligtvis är det svårt att definiera och mäta en sådan sak. Spridda observationer kan dock göras utifrån Eurostats årliga statistik över Structural Indicators. Jag har tittat litet på värdena för 2000 och 2001, de senast tillgängliga åren. Sysselsättningsgraden för kvinnor är den indikator där Sverige triumferar: allra högst i EU (även om vi är lägre än icke-EUländerna Island och Norge. Däremot ligger sysselsättningsökningen för kvinnor lägre än EU:s genomsnitt. Den ålder då man slutar arbeta är också mycket hög. Det kan vara intressant att veta att just nu pågår i Österrike en förbittrad kamp om ett nytt pensionssystem där "LO" och oppositionspartier (socialdemokrater och gröna) bl.a. vill värna om kvinnornas rätt att sluta arbeta betydligt tidigare än männen. Synen på "exit age" kan alltså variera.
Åtminstone 5 EU-länder har lägre kvinnlig arbetslöshet än Sverige. Antalet kvinnor med examen i "science and technology" renderar oss inte heller någon topplats i EU. I fråga om antalet allvarliga arbetsolyckor för kvinnor ligger vi verkligt dåligt till: fyra från slutet!
Vad som är sensationellt är emellertid det svaga resultatet när det gäller jämlikhet i lön mellan kvinnor och män. Här ligger Sverige under EU-snittet. Bl.a. Portugal, Italien, Belgien, Frankrike, Spanien och Danmark har mindre löneskillnader mellan kvinnor och män än Sverige.
Att väga ihop detta så att man kan se om svenska kvinnor "har det bättre" än i övriga Europa låter sig väl inte göras. Dessutom fins det en mängd andra faktorer man skulle behöva ta hänsyn till. Men axplocket från Eurostat ger väl ändå klart besked om att det nationella självförhärligande som Maj-Britt Theorin hänger sig åt inte är motiverat. Visst är vi bra i Sverige på många områden men på många områden ligger andra länder bättre till än vi.
Om Sverige skulle gå ur EU (fast det går nog inte - jag återkommer om detta) skulle åtminstone en svensk kvinna få det mycket sämre nämligen Maj-Britt Theorin som lever gott i Bryssel och Strasbourg på att förakta Europa.
|
|
Danmark ratificerar utvidgningsfördraget Danmark blev idag (onsdag) det första land som ratificerade EU:s utvidningsfördrag. Enligt Reuters röstade parlamentet enhälligt för ett godkännande av fördraget. Det högerextremistiska Dansk Folkeparti (Pia Kjaersgård) avstod dock från att rösta. För att utvidgningen skall komma till stånd som planerat krävs ett ja i de folkomröstningar som planerats i kandidatländerna (se nedan) samt att övriga 14 nuvarande EU-medlemmar ratificerar fördraget. Medan det finns en del frågetecken rörande kandidatländerna är det inte troligt att det blir problem inom EU 15 även om Österrike möjligtvis kan morra litet om de s.k. Benesdekreten och atomkraftverket Temelin. Nederländerna tycker att vissa kandidatländer (Lettland framför allt) inte är mogna för medlemskap. |
|
Ny artikel om riksbankens så kallade självständighet Nej-sägarnas starkaste argument är att ett EMU-medlemskap skulle innebära att vi förlorade ett viktigt konjunkturpolitiskt instrument i och med att räntepolitiken skulle bestämmas av ECB i Frankfurt. I en ganska lång artikel försöker jag att visa att detta är ett skenargument: dels varken har eller behöver vi den självständighet som nej-sägarna propagerar för, dels är räntepolitikens effektivitet som instrument i konjunkturpolitiken huvudsakligen en myt. Det är litet märkligt att svensk vänster ställer upp på dessa argument som huvudsakligen företräds av amerikanska ekonomer på yttersta högerkanten som Milton Friedman, Gary S. Becker och Robert Barro. Det är väl ett ärligt misstag i de flesta fall. Kommunisten (ja, han kallar sig så) Lars Ohly går ju dock så långt i vilseledande argumentation att han påstår att ett EMU-medlemskap skulle medföra att ”de folkvalda” inte längre kan påverka politiken – i själva verket avskaffade vi alldeles själva ”de folkvaldas” inflytande år 1998. Några relevanta länkar går till Lena Askling artikel om Riksbankskramarna med vidare hänvisningar samt till I Dåligt Sällskap (sic!) mars 2003.
|
|
|
