Ett av nej-sidans viktigaste argument förefaller vara att ett EMU-medlemskap skulle innebära att vi inte kunde föra någon självständig penningpolitik vilket i sin tur skulle föra med sig att vi stod svagt rustade för att möta konjunkturchocker då Sveriges ekonomi kommit i otakt med omvärldens, speciellt då med EU.

Den första delen av argumentet är sann, den andra delen grundfalsk. EMU-medlemskapet innebär definitionsmässigt att vi överlåter ansvaret för ränte- och penning politik till Europeiska Centralbanken (ECB).  Den andra delen av argumentet bygger på två felaktiga, eller i vart fall ytterst tvivelaktiga premisser.

Den första premissen är att konjunkturutvecklingen på ett avgörande sätt skulle kunna påverkas av penningpolitiken, exempelvis genom att Riksbanken i en konjunkturavmattning sänkte räntan och ökade penningmängden för att stimulera ekonomin. Vid en överhettning av ekonomin skulle man följa motsatt politik. Vi lär oss i nationalekonomi 101 att det är så det fungerar. Om vi dock lyfter blicken och kikar ut ur teoribyggnadens dammiga fönsterrutor ser vi en global ekonomi i kris: avstannande tillväxt, ökande arbetslöshet, sjunkande investeringar. Inte minst gäller detta USA men dessvärre även Europa och Sverige. Alla som tror att det beror på att Alan Greenspan, Wim Duisenberg eller Lars Heikensten inte sänkt räntan med ytterligare en kvarts procent räcker upp en hand! Vi andra nöjer oss med att konstatera att den ekonomiska utvecklingen huvudsakligen drivs av framtidsförväntningar och köpkraft – båda delarna bristvara i nuvarande situation. Vad som skulle behövas vore en traditionell keynesiansk finanspolitik. Det är dock inte Riksbanken som skall sköta detta  utan regeringar och finansdepartement.

Jag har i en annan artikel visat att exempelvis Sverige, i motsats t.ex. till Tyskland, skulle ha mycket goda förutsättningar att bedriva en expansiv finanspolitik just nu när det skulle behövas. Av ideologiska skäl avstår man dock från detta och fortsätter att ackumulera överskott i den offentliga sektorn och betala av på ”statsskulden” ofta med hänvisning till EU:s stabilitetspakt trots att denna naturligtvis tillåter underskottsfinansiering i ekonomiska nedgångsperioder.

Låt oss för ett ögonblick (inte längre) anta att nej-sägarna har rätt i sin argumentation och att ekonomin verkligen kan styras på det sätt man föreställer sig med hjälp av ränte- och penningpolitik.  Hur realistiskt är det då att tro att Riksbanken kunde föra en självständig penningpolitik som gick på tvärs mot övriga Europa?  Om man sänker räntan under den europeiska kommer, enligt teorin, kapital att flyta ut ur landet till förfång för investeringar och annat. Om man däremot höjer räntan över den europeiska kommer kapital, fortfarande enligt teorin, att strömma in i landet med överhettning och ökade kostnader som följd. En penningpolitik som går på tvärs med omvärldens fungerar nog bara i en sluten ekonomi eller en ekonomi med kontroll av kapitalflödena. Been there, done that – vi vill nog inte tillbaks till det systemet.

Dessbättre är risken för ”asymmetriska” konjunkturchocker låg eller obefintlig i ett litet land som Sverige med vårt starka omvärldsberoende. Som argument för att ställa oss utanför det internationella samarbetet duger det inte.

Riksbanken har sedan länge abdikerat alla samhällsekonomiska mål utom prisstabiliteten, definierad som en inflation på ungefär 2 % årligen. Diagrammet på nästa sida visar inflationstakten sedan början av 2002 t.o.m. mars 2003. Nu är det tydligt att i varje fall under denna period inflationstakten i Sverige var klart högre än EU-genomsnittet och Euroområdet. Ni som fortfarande har handen upp kan ta ner den nu utom de som tror att den kraftigare inflationsutvecklingen i Sverige beror på slapp penningpolitik från den svenska riksbankens sida. Vi andra som tror att svag produktivitetsutveckling, hög sjukfrånvaro, bristande konkurrens och price fixing spelar en viktigare roll kan gå vidare till nästa stycke. Ledtråd: Konsumentprisnivån i Sverige ligger 20 – 25 % över EU-genomsnittet. Statistiska Centralbyrån har beräknat att endast ett par procentenheter beror på högre indirekta skatter och antar att resten beror på bristande konkurrens osv.

Fortsättning...