Eheu fugaces, Postume, Postume, labuntur anni,
och, som du så riktigt anmärkte, fromhet
(eller för den delen visdom) kan inte hejda rynkor, ålder och oundviklig död.

Du kunde ju för din del hoppas på Pluto eller försöka beveka Mars. Vi räknar mera med broccoli och antioxidanter, frisk luft och rörelse.

Men vem bedrar vi? Inte ens oss själva. Obönhörligt
förfaller den skrala själen och dess trasiga fodral.
Dag för dag. Förgäves löser vi Sv.D:s korsord, ägnar oss åt TP eller läser kloka böcker.

Men det välbekanta ansiktet vi möter på gatan
kan vi inte sätta ett namn på.
Och vad hette dom där två gubbarna som väntade på Godot?  Var det inte någon krydda med i spelet?

Och, som du säger: Linquenda tellus et domus et placens uxor. Och din avskyvärda cypress blir mitt granris.

Postumus, I'm closing down now.