Nyheter och bullentiner från Gökmassivet
Vi nu går in i vinterperioden, vilket innebär att det inte blir vatten förrän i vår då snön smälter.
Vattenfalls VD Lars Josefsson analyserar marknadsutvecklingen, dec 2003.
I härvarande lokaltidning läser vi att industriförbundet i Hamburg krävt att svenska regeringen gör något åt Vattenfalls höga priser som, enligt de egendomliga tyskarna, utgör ett hot mot industriutvecklingen. Uppenbarligen har man i Hamburg inte förstått att elpriserna måste gå upp eftersom vattenmagasinen antingen är för fulla eller för tomma och man dessutom måste anpassa sig till marknaden, till vilken dock konsumenterna inte räknas. Vi har skrivit om detta här, här och här, utan att någon har märkt det.
Allt är dock inte dystert på elfronten! I vår brevlåda hittar vi en skyhög räkning från Fortum (vars glasklara grafik om "elcertifikat" vi tidigare prisat). Under rubriken "Vi försöker förbättra oss" berättar man om stora lättnader för elkonsumenterna. Sålunda har man övergått till att kalla elavgift för årsavgift; nätavgift blir abonnemang och det heter inte längre räkning utan faktura. Och inte nog med det: "framöver kommer vi även att ändra layouten på fakturan."
Josefsson, Josefsson, varför gjorde du oss detta?
Swedish Rhapsody
(Repris från 14 juli 2004)
Sinfonia stonata
1 Glada känslors uppvaknande vid ankomsten till Malmö
(Allegro ma non troppo)
2 Besvikelse
(Frustrazione argumentativo. Fortissimo)
3 Resignation
(Tempo di hambo)
4 Tillbaka till naturen. Den allt försonande ensamheten.
(Andante pastorale. Molto reflettivo)
Oppitopp vår panamanska flagga!
En dag om året är alla länder bättre än alla andra. Den 3 november sväller t.ex. alla panamanska hjärtan och bultar i rumbatakt:
oppitopp vår panamanska flagga
mellan världshav står din vagga
fladdra stolt med prickar på!
Den 23 februari är det Brunei Darussalams tur medan vår, förmodligen något föråldrade, kalender proklamerar den 28 April som "Victory of the Afghan Jehad." Den 4 Juli är det , som vi alla vet, capverdianernas tur att vara stolta över sin capverdiska härkomst.
I juni, syrenernas tid och gullregnens månad (?), firar inte bara giganterna Italien, Ryssland och Luxembourg (Grattis Jorun!) utan även Sverige och Djibouti sina nationaldagar och stämmer väl därvid upp någon variant av "jag är så glad att jag är djiboutisk / ryss / italiensk / luxemburgisk" resp. "svensk" .
I motsats till diverse småländska insurgenter är vi på Ordet naturligtvis stolta och lyckliga över Gustav Vasas val till konung den 6 juni 1523. Hade vi haft något jobb hade vi nog gått dit i dag i alla fall - detta som en blygsam protest mot det nationalistiska steg bakåt som införandet av en nationell helgdag nu i 21 århundradet ändå får anses innebära. Emellertid är det nog lika bra att stanna inne så vi inte hamnar i några skärmytslingar mellan vänsterextremister i AFA och högerextremister i "Folkets marsch" som, enligt härvarande lokaltidning, naturligtvis båda drar på för fullt nu när man fått detta gyllene tillfälle.
för vår hembygd bland bananer
lyft den hatt som bär dess namn!
Fosterländsk not: Raderna ur "Svensk-Panamansk flaggsång" av Ulf Peder Olrog, citerad ur minnet. "De småländska insurgenterna" citerade med vänlig ironi -Ordet har stått i trevlig mailkontakt med initiativtagarna till "Dackeland" över åren.
Uppdatering redan: Ja, det politiska våldet har börjat redan kvällen före med misshandel på Söder och Sergels Torg. Allt för fosterlandet. Den som vill läsa något trevligare hänvisas till Merit Wagers blog som citerar, in extenso, Sveriges nationalskald nummer 1 med anledning av nationaldagen. Merit har f.ö. hjärtat på rätta stället i många avseenden.
Europa utan ledarskap
Trots att vi inte tänkt ägna oss åt Europapolitik i just den här webkrönikan må väl några observationer tillåtas.
Efter folkomröstningarna i Frankrike och Holland har opinionen i Danmark påverkats i negativ riktning med mer än tio procentenheter, praktiskt taget från en dag till en annan. Attityden till EU i Norge har försämrats på liknande drastiska sätt. I Schweiz där man just skall folkomrösta om anslutning till Schengenavtalet krymper den hittills positiva folkopinionen för varje dag som går. Varför? Kan ni se Mogens, och Synnöve slå sig för pannan och säga. "Ja hur kunde jag nånsin tycka att författningsförslaget var bra? Jean-Pierre och Marijke har verkligen öppnat mina ögon för hur dåligt det är med QMV, rättighetskatalog och förlängda presidentskapsperioder! Herregud, så nära det var att jag röstat fel." Och även Heidi och Urs drar en lättnadens suck.
Så är det naturligtvis inte. Såväl motiven för nej-segern som de citerade opinionssvängningarna visar ju med all önskvärd klarhet att folkomröstningsinstrumentet är helt oanvändbart i det här sammanhanget. I våra respektive webkrönikor har vi hävdat detta under lång tid.
Vi avstår från att analysera eller citera vidare. En svensk bloggare, som skall förbli olänkad, får representera alla le Pens, Haiders, Bossis, Fortuyns (i en mera upphöjd position får vi hoppas), Sjöstedts, Lundgrens och Wollins som nu gnuggar händerna på miljoner missnöjda nejväljares bekostnad:
[Vi] ser hur den orealistiska och farliga Europatanken faller samman inför våra ögon
(Det svarar ju också mot det önsketänkande om valutaunionens sammanbrott som vädrats här och var de senaste dagarna. Och visst: eurokursen har fallt med flera cent gentemot dollarn och är kanske nere på 1.23. Minns ni när den var 0.85? Det var inte bra då heller.)
Europatanken och integrationsprocessen -inklusive den monetära unionen- är naturligtvis alltför starka för att i grunden skadas av tillfälliga motgångar. Klart är emellertid att det nuvarande politiska ledarskapet inte har den kapacitet som krävs för att driva processen vidare: Blair, Chirac, Schröder och Berlusconi försvinner snart från arenan - kanske kan en ny generation lyckas bättre.
Men då måste Europas politiker först ta befolkningens bekymmer på allvar. Vad är de verkliga skälen till det berättigade missnöje som breder sig ut över Europa? För dagen sammanfattar vi det till: "it's the economy, stupid!" och återkommer till detta ämne något senare. Den ekonomiska politiken måste återinriktas på fördelningen av produktionsresultatet och det abdikerade ansvaret återtas, fundamentalister av alla slag till trots.
Vad skall hända nu? Vi får vänta och se vad Europeiska Rådets möte i mitten av juni kan komma fram till. Klart är att stats- och regeringscheferna kommer att känna behov av att visa handlingskraft och enighet. Detta kan kanske leda till att man trots allt kommer överens om den finansiella långtidsplanen där "conventional wisdom" hittills varit att ståndpunkterna är alltför oförenliga. Men om man kommer överens blir det dess värre inget bra system utan ett fortsatt lappverk som förr eller senare måste gå upp i sömmarna. Stötostenen kommer huvudsakligen att vara den brittiska avgiftsrabatten: presidentskapets förslag innefattar fortfarande en frysning och på lång sikt nedtrappning av denna. Ingen brittisk regeringschef lär gå med på detta. För att trots allt få en överenskommelse till stånd kan dock Tyskland, Holland, Sverige och Österrike enkelt köpas ut med finansiella koncessioner. Frankrike är panikslaget och i stort sett berett att acceptera vad som helst så länge jordbrukspolitiken ligger fast. Möjligt är alltså att man kommer överens om en fortsättning av det gamla systemet på en nivå på kanske 1.05 - 1.1 % av BNI. Förlorare blir de nya medlemsländerna, vinnare medelhavländerna, England och Tyskland. Frankrike, Sverige, Holland och Österrike kommer också att kunna känna sig nöjda.
Toni Blair har också en annan kamp att utkämpa just nu: mot USA:s vilja har han föreslagit att de afrikanska ländernas skulder till IMF, Världsbanken och de rikaste länderna skall avskrivas. (USA vill bara skriva av Iraks skulder!) Teoretiskt sett skulle Blair nu ha en möjlighet att sona en del av sina tidigare försyndelser och trots allt gå in i historien som något av en statsman. Han kunde acceptera förslaget om nedtrappning av rabatten under förutsättning av att alla europeiska länder skrev av u-ländernas skulder och stödde de britttiska förslagen inför ett toppmöte mellan de rikaste länderna och Ryssland i Skottland nästa månad. Helvetet skulle naturligtvis bryta ut i England men det kunde han ju ta och lämna över till euroskeptikern Brown när alla fördrag definitivt har låsts upp. Och britterna lär väl coola ner sig när dom fått en kopp te.
Ja visst ja, medan vi håller på: fred på jorden, välstånd och mänskliga rättigheter överallt vore inte heller så dumt. Och ungefär lika realistiskt.
Rien ne va plus - nyheter från ädelkasinot
låt oss alltid hålla vår affärsetiska grundsats nummer ett i minnet:
"A sucker is born every minute."
(Ur "Bolagsstämma" - egen fatabur)
Utan att röra en min, dvs. fullständigt deadpan, meddelar en av våra favoritbloggar, JKL Blog, att Nokia gjort alltför stora vinster och därför "fått en reprimand av finska Finansinspektionen". Det är nämligen så, förklarar Ylwa Häggström, att
trovärdighet i aktiemarknaden skapar man genom att leverera i enlighet med förväntningarna, inte genom att överträffa dem.
Vi har tidigare noterat att det vid ett och samma tilllfälle förekommit att aktiekursen för ett företag som rapporterat en kanonförlust stigit eftersom förlusten var något mindre än vad "marknaden" förväntat medan kursen för ett annat företag sjunkit trots att man gjort en rekordartad vinst men att denna vinst dock var något mindre än vad sagda marknad förväntat sig. Vi har också skrivit om turbulenser och avskedanden hos Hewlett-Packard som inte har någonting att göra med produktion och försäljning utan enbart med marknadsförväntningar.
Det här vore ju enbart festligt om det inte vore så att det i stor utsträckning är verkliga människors verkliga pengar det handlar om. Vi har tidigare skrivit om aktiemarknadskasinot och dess ädelcroupierer (som aldrig förlorar vare sig det går upp eller ner) bl.a. på:
Den friaste marknaden resp.
samt i mera skämtsam ton, som sagt, på
Isbrytarna
Tre kvinnliga Aftonbladskrönikörers erfarenheter av email, kommentarer och annat kommer möjligen att fungera som en väckarklocka. Eller också inte.
Vems är skulden att debatt och umgängesformer sjunkit till denna vedervärdiga nivå? Självfallet är den allmänna ansvarsabdikationen i samhället, skola, familj, företag och politik - uppammad av en naiv men praktisk tro på självreglerande mekanismer - grundorsaken till det råa klimatet. Men det utnyttjas cyniskt av folk som borde veta bättre.
Kan man förundra sig över att folk kastar könsord och förolämpningar över de nämnda när skribenterna på Stockholm Spectator, omhuldade som representativa för bloggvärlden av Dagens Nyheter (Wolodarski), regelmässigt skriver exempelvis så här:
Sweden’s chief Baathist Åsa Linderborg (along with her very own Tariq Aziz, Erik Wijk)
Åsa Al-Sadr Lindeborg
Matron of the bombvänster Åsa Linderborg boo-hoos in today’s Aftonbladet that mean people send her mean email,
Bara två exempel på den råa tonen hos Spectator (vi behöver inte upprepa deras tröttsamma öknamn på Helle Klein) som för övrigt själva 'boo-hoos' en 'lavin' (två stycken) av 'stupid emails' från sina läsare.
Michael Moynihan jämställer alltså Åsa Linderborg med diktatorn och massmördaren Saddam Hussein och hennes medarbetare med hans hjälpreda Aziz. Ibland är hon terroristen al-Sadr. Man får inte förundras över att mindre sofistikerade läsare rycks med och tänker att allting är tillåtet. De tre skribenterna ute i Spectators högermarginal skulle naturligtvis med iver distansera sig från de språkliga förlöpningarna. Men de har varit med och brutit isen.
Men Moynihan känner sig uppenbarligen trängd och försvarar sig exempelvis med att Åsa använt ordet "McCarthyism" om politiska motståndare. Nu var det så att Joseph McCarthy var en amerikansk senator, som tillsammans med kongressutskottet för oamerikansk verksamhet, bedrev häxjakt och förföljelse mot oliktänkande på 1950-talet. Det finns många paralleller mellan McCarthyismen och den personförföljelse som bedrivs av Bushregimen, bl.a. i skydd av den s.k. Patriot Act. Vi vet att grabbarna (sic!) på Stockholm Spectator har en annan uppfattning även om det måste blir svårare att hålla fast vid den för var dag som går (Abu Ghraib, Guantanamo, Afghanistan, mordet på den italienska säkerhetsvakten, den korrupte majoritetsledaren deLay, "intelligent design", John Bolton, Uzbekistan (!!!!) osv.). Moynihan et Co måste vara ganska desperata när man hävdar att det inte finns någon skillnad mellan å ena sidan att jämföra en politisk motståndares taktik och inställning med en annan historisk politisk rörelse och å andra sidan att kasta vulgära könsord till en meningsmotståndare. (Något som Moynihan , O'Mahony och McCormack själva, av någon anledning, knappast riskerar att råka ut för.)
(Moynihan påstår också att Linderborg jämfört Spectatorskribenterna med vakter i koncentrationsläger (det är omöjligt att läsa det på annat sätt.) Följer man länken hamnar man emellertid på Spectators egen artikel i Expressen där man är upprörd över att en helt annat skribent använt förkortningen SS - mindre lyckat kan vi också tycka även om anrika Stockholms Spårvägar länge hette så. Men med ÅL har det ingenting att göra. )
Nu råkar det vara så att vi här på Ordet i grunden är stark negativt inställda till både Åsa Linderborgs och Åsa Petersens politiska åskådningar som vi har föga till övers för. Men det har ju inte alls med saken att göra. Genom sin attityd och sitt språkbruk legitimerar Stockholm Spectator den vulgarisering av 'debatten', om man kan kalla det så, som uppenbarligen skett. Det är ju också kontraproduktivt: vem har nu lust att kritisera Klein, Petersen eller Linderborg när man därigenom riskerar att placeras i samma läger som Spectator och toilettklottrarna?
Trots att blogetablissemanget, höger som vänster, är rörande ense om motsatsen hävdar vi att Stefan Jonsson hade rätt.
Not: Som ytterligare ett exempel på Spectator's litet speciella länkteknik noterar vi att man också är upprörd över att Helle Klein inte tycker om Alicio's anonymitet samtidigt som hon själv rekommenderar anonyma "girl blogs" "Apparently it’s kosher to operate incognito if you happen to share a gender, and preferably an opinion, with the blogging editorialist" skriver Moynihan Paul O'Mahony. Det verkar ju inte bra men kollar man nu Helle K:s fem länkar finner man att två inte alls är anonyma (en är en matblog!) och de övriga tre är gruppbloggar -eller snarare diskussionsfora- för tonårstjejer där tydligen vem som helst får skriva under signatur. Möjligen är det så att också Alicio's anonymitet skulle väcka mindre intresse om han nöjde sig med att skriva om sina kärleksbekymmer eller gav oss recept på Sweet Onion Poppy Seed Risotto. (Är du säker på att det är lagligt, Anne?)