Sparris
I mina sparrisdikter alla
Jag spunnit hop en tråd så lång
Där rimmen titt och tätt få falla.
Jag rädes blott, den är för lång.
(Karl Krüger-Hansson: Sparrisdikter)
Säsongen för sparris (Asparagus officinalis) började i Österrike för ungefär en vecka sedan. Den bästa sparrisen kommer från distriktet Marchfeld i Niederösterreich. March är gränsfloden mellan Tjeckien, Slovakien och Österrike (också känd som Morava vilket i sin tur har med Mähren att göra) och hela området har mycket att bjuda på i form av säregen topografi, flora, fauna, historia och kultur till viket vi gärna skall återkomma vid ett senare tillfälle.
Det finns hundratals olika recept för tillagning av sparris - ofta kombinerar man den med någon rökt eller torkad skinka men den kan serveras i otroliga variationer. Bäst smakar den dock helt enkelt kokt i vatten i vilket man lagt sparrisskalen, serverad med ny potatis, smör eller möjligen någon slags sås. Till dryck föreslår vår Encyclopédie des cuisines régionales et étrangères kallt vatten - det är nog väl menat men vi får erkänna att vi understundom tager oss en kvartsliter Steinfeder från Wachau, ett annat märkligt distrikt i Niederösterreich.
Men det var inte det det här skulle handla om. Ingen sann kännare av ädelpekoral kan äta sparris utan att tänka på Karl Krüger-Hanssons Sparrisdikter, utgivna på eget förlag men raskt slutsålda efter att ha uppmärksammats av K.G. Ossiannilsson och senare Olle Strandberg ("Pegas på villovägar").
Vita skepnad, så du prålar
För mitt ögas ljusa blick
skriver Hansson om sin favoritgrönsak. Karl Krüger-Hansson var en blid teolog från Skåne ( 1887-1962) Han var en flanör i Lund och livnärde sig som extralärare, pianist och reservpräst (med venia). Han gjorde också resor "till mindre anspråksfulla orter som Simrishamn, Vaggeryd och Oskarshamn" heter det i en antologi där en del av hans sparrisdikter finns återgivna. Sparrisen blev för honom en symbol för livets bedrägliga förgänglighet:
Ljus och fager var den. Så fördärvlig
Lyste den och blev för mig begärlig
En kort sekund den stod där skön och härlig.
Ljus och fager var den och begärlig.
(bör läsas på ädelskånska för att få rimmen att gå ihop.)
Skriver man om (eller äter) sparris kommer man naturligtvis inte förbi erotiken. Hanssons biograf uppger att hans intresse för kvinnan stannade på det teoretiska planet "på grund av bristande företagsamhet" varför det hela sublimerades i hans poesi. "Det är inte utan att man blir något betänksam vid läsningen av 'Sparrisdikter'" skriver Mats Bergman i antologin Jullen på världshavet (sic!). Vår blygsamhet förbjuder oss att citera de avsedda passagerna men vi återger gärna Hanssons suck, utmattad efter att en hel dag har stuckit sparris i sin tillbeddas odling utan att det minsta ha kommit närmare sitt mål:
Vad bliver lönen då för mödan min?
...
Med sköna verser har jag velat blidka dig.
Men att jag något fått. Kan ej påminna mig.
Ordet har velat introducera denna välmenande själ som en liten motvikt till de litteraturens vildsinta furier som det bloggats om på senare tid. Dessutom hittade Google inte en enda sida om Krüger-Hansson vilket vi tolkar som en grov oförrätt men vi hoppas att det numera är tillrättat.
Ang. Stefan Jonssonreaktionen
Cet animal est très méchant
Quand on l'attaque il se defend
(terminologin från mymarkup.net. Jonssons artikel här. För häftig anti-Jonssonreaktion se valfri del av bloggosfären)
I skuggan av en skugga
På förekommen tragisk anledning skriver DN idag en ledare kallad I skuggan av vuxenvärlden. Man talar om barn och ungdomar som brottsoffer och självmördare - ett otillfredsställt behov av att bli sedd, tror tidningen, leder till desperata utvägar.
Varför ser vi inte våra barn? Varför möter vi dem inte där de befinner sig? Och varför misslyckas vi med att förklara skillnaden mellan att synas och att bli sedd? Det är frågor som alla föräldrar, men också andra vuxna, borde ta ställning till.
Ja, varför? Sanningen är ju den att det inte finns någon vuxenvärld längre. Ansvaret har vi redan abdikerat som föräldrar, lärare, politiker, företagsledare. Och det finns massvis med fina, ibland nobelpriskrönta, teorier och politiska ideologier som visar att det är precis så det skall vara. Vi är alla dataspelande tonåringar som lyssnar till samma musik i full färd med att förverkliga oss själva:
Är det inte bra att vi alla är kompisar, barn som åldringar, tittar på samma filmer, spelar samma dataspel och går in för att ha kul här i livet? Möjligen. Men i ett annat scenario leder infantiliseringen av samhället också till en djup segregering: det finns nämligen alltid människor som kommer att kunna kontrollera den uppkomna situationen och på olika sätt dra nytta av den.
Så fråga inte för vem klockan klämtar när det går åt skogen för de yngsta: den klämtar för dig.
Till skogsféns källa
Nasare, hökare, jonglörer, lottoförsäljare, pilgrimer, tjuvar, tiggare och damer av tvivelaktig vandel samlades på denna plats.
Fortfarande är trädens lövverk så pass skirt att morgonsolen sipprar igenom. Snart kommer det att ha växt till ett tjockt, ogenomträngligt tak under vilket konstiga växter spirar - rikligt med Stolt fjällskivling som här har det mera prosaiska namnet Paraplysvamp tillsammans med diverse bleknosiga kryptogamer och gametofyter.
Kan ni tänka er att den här idylliska platsen en gång var en icke auktoriserad vallfartsort. Så sent som i slutet av 1800-talet rådde en livlig kommers vid skogsfén Agnes källa, Agnesbründl. Vattnet hade många egenskaper, det var bra mot ögonlidanden men framför allt kunde man i källan avläsa framtida vinnande lotterinummer. Allehanda nasare och gårdfarihandlare profiterade på de nyfiknas bekostnad liksom lottförsäljare, (naturligtvis!) sagoberättare (!), jonglörer, tjuvar och damer av tvivelaktig vandel.
Av allt detta ser man inte mycket nu i vårmorgonen - kyrka och myndigheter satte stopp för oväsendet och skottade igen källan. Dock har den på senare tid satts i stånd igen och alldeles har vantron inte dött ut. Dåliga Mariabilder har satts upp på trädstammarna och girlander och mångfärgade pappersremsor hänger i grenarna.
Det finns många variationer på legenden om skogsfén Agnes och kolardrängen Karl. Gemensam verkar vara att Karl drog ut i kriget mot turkarna och blev en stor hjälte. När han återvände till Agnes gick något fel och båda försvann för att fortfarande i natt och dimma hemsöka denna plats.
Här ser vi bokar, aspar och alar spegla sig i källans vatten. Men kan ni se några lottotal? Ja, särskilt länge behöver inte fantasin spela för att man skall kunna läsa ut den vinnande kombinationen.
Fler bilder finns här, alla klickbara. Dessutom på FlickR under den här länken. (Som vanligt på FlickR kommer dock bilderna i fel ordning men klicka gärna på "view as slide show".)