Den 17 september 1979 kom en känd ekonomisk brottsling och skattefuskare upp till det dåvarande oppositionspartiets, ÖVP,  partikansli med en vanlig resväska, fylld med ca 10 miljoner schilling (appr. € 750 000) som ett bidrag till partikassan. Den enda motprestation som krävdes var att han skulle placeras på valbar plats på partiets lista i det kommande parlamentsvalet. OK, no problem. Tyvärr råkade dock en "grävande" journalist upptäcka och publicera historien. Resultat: partichefen säger att om det skall vara så noga ger vi tillbaks pengarna. Så sker också och partichefen kröner senare sin karriär genom att bli vicekansler och utrikesminister.  Den intresserade kan läsa här  (pdf, tyskvarning).

Historien avspeglar väl den märkliga särställning "politiker" åtnjuter i Österrike. En politiker har som regel tjänstebil, ofta med egen chaufför och är i praktiken immun både i civilrättsligt och statsrättsligt hänseende. Naturligtvis är det olagligt att köra bil med 1.8 promille i blodet och två gånger den tillåtna hastigheten men med den som är "politiker" ser myndigheterna, främst polisen, gärna mellan fingrarna.  Skumma finanstransaktioner, inblandning i den fackföreningsägda bankens karibiska valutaspekulationer, misstankar om mutor i samband med inköp av flygplan eller vapensystem avfärdas lätt. (Allt detta syftar på verkliga händelser).  När riksdagens talman och inrikesministern befanns på olika sätt vara inblandade i den s.k. Luconaaffären, ett gigantiskt försäkringsbedrägeri som krävde 6 dödsoffer, fick de visserligen avgå men det var också allt. Talmannen är nu död men den f.d. inrikesministern är en aktad elderly statesman. (Se nedan för lästips.)

Orsaken till detta skumrask är i stor utsträckning den s.k. partiproportionaliteten som än idag gör sig gällande, låt vara i det fördolda, eftersom den officiellt är avskaffad. Rött (socialdemokrater) och svart (konservativa) har  i praktiken delat upp  ansvarsområden och tjänster mellan sig, ända ner till exempelvis lärartillsättningar. Den som inte har rätt partibok göre sig inte besvär.  Ett resultat blir att om du som polis, revisor eller kontrollör sätter dit en konservativ politiker är dina chanser till ÖVP-kontrollerade jobb eller befordringar uteslutna. Motsvarande  gäller givetvis för socialdemokratiskt kontrollerade sektorer av samhället.

Systemet skapar naturligtvis politikerförakt och allmän olust bland medborgare och väljare som inte direkt kan dra nytta av det hela. Det är också en stor del av förklaringen till protestpartiernas framgångar, främst FPÖ under Jörg Haider. Haider talade övertygande och skickligt om "de flitiga", "de ärliga" , "de arbetsamma" och vem vill inte räkna sig till dessa grupper i motsats till korrumperade politiker. Man inser omedelbart att begreppen lätt kan kopplas ihop med främlingsfientlighet: du är flitig och jobbar medan oärliga invandrare lever på bidrag som du får finansiera. Liksom den legendariske borgmästaren i Wien, Karl Lueger, upptäckte den politiska potentialen i anti-semitismen (läs texten En vålnad på denna site), upptäckte och utnyttjade Haider anti-politik och främlingsfientlighet som språngbrädor mot maktens tinnar. Sprängkraften i dessa företeelser gjorde honom nästan till regeringschef.  Att han inte fullt ut lyckades år 2000 berodde på ett sällsynt ögonblick av tveksamhet hos honom själv.

Men det fanns en annan och dunklare sida av Haider liksom hos den nuvarande FPÖ-chefen och hos många av de ledande personligheterna i FPÖ och BZÖ, bl.a. den man som just nominerats till posten som tredje talman. Det är inte fråga om "ny-nazister" utan i allra högsta grad en trohet till äkta gamla nazistiska ideal. Haider växte upp i ett hem där fadern och modern var brinnande och aktiva nationalsocialister och han har själv förklarat att den kärleksfulla atmosfären i hemmet gjorde att han aldrig ifrågasatt de värderingar som rådde där. Man får väl anta att det är detta som låg bakom hans hyllningar till "den äldre generationen" med vilket han avsåg de som kämpade på Hitlers sida mot kommunismen  i Europa. Enligt  detta sätt att se var det  Wehrmacht och Waffen-SS som stoppade Stalin och därmed skapade förutsättningarna för  Västeuropa att utvecklas i fred och frihet.

Varje år firas Wehrmacht och framför allt Waffen-SS på Ulrichsberg i Kärnten. En minnestavla med  SS motto "Unsere Ehre heisst Treue" pryder festplatsen. Haider har aldrig fattats vid dessa festligheter.

År 2000 beslutade 14 av de då 15 EU-länderna om sanktioner mot Österrike med anledning av att Haiders parti (dock inte han själv) släpptes in i regeringen. Den partiella bojkotten omges av missförstånd från ömse håll: Gutmenschen från Sverige och andra länder menar att det var en privat hämndaktion av den i dessa länder avskydde franske presidenten. Att det kunde finnas goda skäl för speciellt Frankrike men även länder som Holland och Belgien att reagera mot ett nynazistiskt  inflytande i ett medlemsland föll naturligtvis inte dessa frihetskämpar i o-ockuperade länder in. Men Chirac och andra gjorde ckså en felbedömning: trots kvardröjande nazisitiskt tankegods hos partiledaren och flera ledande FPÖ-politiker kunde FPÖ aldrig ses som ett reellt hot mot den etablerade demokratin. Haider och hans stab hade för länge sedan insett att makten inte kunde erövras med hitleristiska metoder eller vokabulär utan anpassat sig till och utnyttjat den parlamentariska demokratin.

I en intressant och djuplodande analys i Die Presse (tyskvarning) har författaren och  jornalisten Robert Menasse analyserat Haider och hans förhållande till nazism och fascism. Menasse påminner om att Haider tillhörde vad man brukar kalla "68-generationen"  och alltså som så många andra fängslades av det kätterska, det anti-auktoritära, det fräcka och revolterande. Samtidigt var han alltså djupt präglad av föräldrarnas värderingar och inflytande. Hans slutsats var, skriver Menasse, dels att den gamla NS-parafernalian inte dög i dagens samhälle, dels att en ungdomlig anti-auktoritär rörelse kunde sätta samhället i gungning. Menasse menar att om man gör sig av med de gamla nazistiska begreppen hamnar man i den klassiska austrofascismen.  Austrofascism innebär en auktoritärt styrd stat. Men förintelse ersätts med avgränsning, "Blut und Boden" med "hembygd", rasismen med rabiat patriotism. En austrofascistisk ledare betraktar författning och rättssystem enbart som medel för att förverkliga sina politiska mål.

Kanske bör man här påminna om att "austrofascism" var den rörelse  som på 1930-talet avskaffade den parlamentariska demokratin i Österrike under kanslerna Dollfuss och Schussnig. Rörelsen och dess ledare drevs emellertid  av en fanatisk patriotism och starkt motstånd mot den växande nazistiska rörelsen (och givetvis mot den demokratiska socialismen). Dollfuss mördades av österrikiska nazister och Schussnig tvingades under förödmjukande former av Hitler att avlysa en folkomröstning om Österrikes oberoende vilket beredde vägen för "Anschluss".  Men det var en nationell fascisitisk, odemokratisk och rasistisk rörelse som bl.a. brutalt skjutit ner socialdemokratiska meningsmotståndare.

Menasses analys är slående. Om man bortser från de tidsmässigt betingade skillnaderna  svarar austrofascismen väl mot Haiders ideologi. Menasse säger därför i klara och otvetydiga ordalag: Haider var fascist!  Men det var en kontemporär fascism med en vokabulär där ord som "rött slödder", "asylbedragare" , "fosterlandsförtalare", "bidragstagare" var framträdande och där patriotism och fosterlandskärlek var viktiga värden. Men också trohet mot "den äldre generationens" bidrag till fosterlandets försvar mot den kommunistiska aggressionen.

Motståndarnas misstag och speciellt Chiracs och andra regeringschefers i EU var att ropa "nazist, nazist!". Det stadiet hade Haider för länge sedan lämnat och hans väljare och den österrikiska befolkningen kände sig förolämpade. De kände sig inte som nazister utan var upprätta, brinnande patrioter.

Haider var fascist! Men det får man inte säga i Österrike, speciellt inte idag, då Haider får en hjältes begravning under deltagande av hela det officiella Österrike.  Med djupaste besvikelse noterar vi att president Heinz Fischer deltar,  en av de få anständiga och hederliga politikerna i landet. Men det rimmar väl med det österrikiska självmedvetandet: är du väl död kan du ha gjort vad som helst, allt är glömt och förlåtet. (Menasse drar en parallell med den under sin livstid avskydde och mobbade författaren Thomas Bernhard som efter sin död firas som en stor nationell kulturpersonlighet och "en av oss". )

BZÖ utan Haider är dömt till undergång. Men fram träder det gamla FPÖ med en ledarfigur som är än mer skräckinjagande än Haider. Han har inte Haiders intelligens och slipade taktik  utan är en rå sälle med främlingsfientliga slagord som inte ens Haider skulle ha vågat använda. Men vi läser samtidigt i Der Standard att 25 % av de under 30-åriga har valt FPÖ under dess ledare Strache. I intervjuer med   15-åringar (rösträtt med 16) låter det så här, förvånansvärt ofta även från barn med med invandrarbakgrund: "Jag skall välja Strache, han är den ende som är snygg." "Jag väljer Strache för han är den ende som inte är gammal". "Jag väljer Strache för han har alltid ett serbiskt vänskapsband runt handleden." "Jag väljer Strache eftersom han vill att alla skall skall arbeta och vara flitiga och att miljön skall vårdas."

Potentialen finns. Och i Sverige? Med allianspartier som för en misslyckad och kontraintuitiv politik och en socialdemokratisk opposition som verkar koncentrera sig på "krängthet" och HBT och där partiledaren omges av ett hov av puerila  dagspresskolumnissor finna alla chanser att politikerföraktet och föraktet för de etablerade partierna når samma höjder som i Österrike. Men vart skall väljarna gå? SD är ingen verkligt alternativ. Bortsett från 2- 3 % av väljarna skulle nog de flesta skämmas över att liera sig med ett sådant parti. Det troliga är väl att något av de små allianspartiertna (fp? kd?) kommer att riva sig loss och försöka  ta hand om "de flitiga", "de arbetsamma",  patrioterna (dvs. anti-EU opinionen) och göra upp räkningen med "bidragsmissbrukare", "fuskare" och kanske t.o.m "asylanter" och givetvis den ryska maffian och de zigenska tiggarna i tunnelbanan.

Ett tyskt ordspråk lyder: "Wehret die Anfänge!" Vi kan inte ge det en slagkraftig svensk form men det betyder att "se upp när det börjar".  Det har börjat i Sverige och gått mycket långt i Österrike. På något sätt tycker vi att det är hemskare än ett antal  bestövlade skinnskallar som vrålar slagord från 1930-talet som ingen vettig människa bryr sig om. Knappast någon ovettig heller.

---------------------------------------------------------

En påse nötter: