Bengt O.
Flarnfri schalottenlök
 

 

Försök

 
 
Första sidan 


En kopia av denna artikel med giltiga länkar per 2009 04 06 finns arkiverad under: http://www.webcitation.org/5fpTwkKuQ

2007 03 20
Kraus och Canetti - två elaka genier


"Han är den strängaste och störste man som lever i Wien i dag. Ingen finner nåd inför hans ögon…Det går till som inför rätta. Han är själv åklagare och domare. Någon försvarare behövs inte eftersom han är så rättrådig att ingen blir anklagad som inte förtjänar det. Han tar aldrig fel, han kan överhuvudtaget inte ta fel…Den som har hört honom vill aldrig mera gå på teatern, teater är långtråkigt jämfört med honom..denne underman, detta odjur, detta geni hette Karl Kraus. "
Så beskriver den nittonårige Elias Canetti vad en bekant hade att berätta år 1924 i Wien.  För denne bekant, Hans Asriel, kände han egentligen, liksom under hela sin livstid för så många andra, enbart förakt, något som skulle komma till fullt uttryck under en gemensam fotvandring 1925. Föraktet stegrades när Hans berättade om de "fina damer"  som regelbundet besökte Kraus föreläsningar. "Fina damer! I päls förstås! Parfymerade estetnobbar! Och han skäms inte över att föreläsa för sånt folk!"

Hans försöker övertyga den unge Elias genom att berätta om den vackra Veza som läst allt av Shakespeare, Goethe, Molière och Tolstoy. Elias är skeptisk men också nyfiken och den 17/4 går han med sin vän för att närvara vid Kraus 300:e läsning i Konserthusets stora sal.  Det blir också hans första möte med Veza Calderon som han gifter sig med år 1934 efter en mångårig förbindelse som vi inte vet så mycket om.

När Kraus kommer in i Canettis liv har "die Fackel" publicerats i 25 år och sedan 13 år har Kraus skrivit hela innehållet ensam. Dramat "Die letzen Tage der Menschheit" som egentligen skall läsas upp, inte spelas, är färdigt sedan ett par år tillbaks.  Kafka dör samma år men inte förrän ett år senare publiceras "Der Prozess" posthumt. Musil har en framgångsrik militär karriär bakom sig och lever som skriftställare och kritiker i Wien - han har börjat sitt arbete med vad som skall bli "Der Mann ohne Eigenschaften." Thomas Mann publicerar sin tredje roman "Der Zauberberg" och Joyce publicerar ett par kapitel av Finnegans Wake i en litterär tidskrift.  I ett fängelse i München har en annan skrift just plitats ner av en obskyr lokalpolitiker under ett kortare straff för ett operettartat kuppförsök något år tidigare.

Alla dessa personligheter och deras verk kommer att få stort eller avgörande betydelse för den unge Canetti men ingen så starkt som Kraus. Ett par år senare när Elias regelbundet besöker Veza Calderon blir han alldeles förskräckt när hon visar honom att hon har alla Heines böcker i sitt bibliotek. "Kraus dansade oupphörligt på Heines grav" skrev en kritiker och Canetti var förskräckt: "Jag såg henne framför mig hur hon brukade sitta på första raden hos Karl Kraus, ivrig och full av förväntan, och då hade hon kanske strax  innan suttit och läst i Heines "Französische Zustände." Hur vågade hon under sådana omständigheter träda inför hans ögon?"  Veza var också anhängare till Kraus men i motsats till Elias i stånd att bevara sitt oberoende och kritiska omdöme. "Kraus intresserar sig bara för sådant som håller hans vrede vid liv - hans vrede är storartad men den som inte redan har den inne i sig kan inte låna den av någon annan." Det skulle dröja många år innan Canetti åtminstone delvis kunde lösgöra sig från inflytandet från Kraus.

"Die letzte Tage der Menschheit" är ett monumentalt dramatiskt verk publicerat 1922 sedan Kraus arbetat med det i 7 år. Huvudsakligen är det ett kollage av tidningsartiklar, protokoll och offentliga handlingar som genom sin obarmhärtiga autenticietet obducerar den lögn, dumhet och kortsiktighet varpå det Österrikiska samhället är byggt. Dramat -om man nu kan kalla det så- börjar med mordet på kronprinsparet  i Sarajevo 1914 och slutar med den undergång för Österrike som ännu skulle dröja i 7 år men som obönhörligt profeterades av Kraus.

Undergångsstämningen var naturligtvis gängse under mellankrigstiden men för Canetti som regelbundet besökte Kraus föreläsningar och som enligt egen utsago kunde "Die letzten Tage" praktiskt taget utantill fick den apokalyptiska dimensioner. 1927 börjar han skriva sin enda roman "Die Blendung" och arbetar samtidigt på ett drama "Die Hochzeit."  "Die Blendung" är en grotesk roman som slutar i en katastrof som måhända förebådar Hitlers bokbål men som kan tolkas eller läsas  på många olika sätt.  Den är helt utan hopp och utan försonande drag hos någon av de förekommande personerna. Ett antal monster i människohamn som var och en på sitt sätt utnyttjar bokens egentliga huvdperson, den världsberömde sinologen Dr. Peter Kien, som dock i sin tur totalt saknar förmåga att relatera till omvärlden. Handlingen leder obönhörligt fram mot en katastrof som tar sig uttryck i en eldsvåda i det gigantiska privatbibliotek som Kien samlat på sig.

Girigheten, dumheten, ondskan och tarvligheten liksom den oundvikliga katastrofen är givetvis helt i Kraus anda. En sentida läsare slås dock snarare av de stilistiska  likheterna med Kafka, främst i "Der Prozess" som kommit ut 2 år innan Canetti, enligt egen uppgift, fullbordade "Die Blendung" som dock inte publicerades förrän 1935. Canetti framträdde senare i livet som expert på Kafka, och det ter sig märkligt att han inte nämner Kafka i sin självbiografi förrän, liksom i förbifarten, mot slutet av den tredje delen.

Liksom Kraus läste Canetti sina verk inför publik, i hans fall  långt innan de publicerades. Liksom Kraus lär han ha varit en gudabenådad uppläsare med fin skådespelarförmåga speciellt när det gällde att framställa olika röster och dialekter. Under sådana uppläsningar yttrade sig både Joyce och framför allt Werfel  nedsättande om "Die Blendung" . Lång ifrån att nedslås av detta arbetade Canetti vidare på dramat "Die Hochzeit" i samma stil. "Die Hochzeit" handlar om förberedelserna för ett bröllop i ett sällskap där den ena personen är grövre och vulgärare än den andre. Till slut störtar huset sönder. Endast en tjattrande papegoja finns kvar.

1927 inträffade en politiskt avgörande händelse i Wien.  Under ett upplopp, orsakat av en frikännande dom för militär som vid ett tidigare tillfälle skjutit ner ett antal demonstranter, brändes Justitepalatset ned. Canetti bevittnade händelsen som satte tydliga avtryck i hans framtida författarskap både i "Die Blendung" och framför allt i hans pseudosociologiska monumentalverk "Masse und Macht."  Kraus uppträdde då för troligen enda gången som politisk aktivist genom att personligen sätta upp flygblad runt om i Wien där han krävde polischefens avgång. Canetti skriver att hans beundran för Kraus då nådde sin höjdpunkt. Det var också enda gången han försökte att personligen närma sig sin idol genom att skriva ett beundrande brev. Något svar fick han naturligtvis inte.

Men redan 1928 kom den första sprickan i Canettis oreserverade beundran för Kraus. Man får komma ihåg att Canetti då endast var 23 år.  Under ett kortare uppehåll i Berlin lyckades han,  tack vare en av sina otaliga dambekanta, även i denna stad komma i kontakt med de intressantaste konstnärskretsarna. I efterhand roande är det att läsa om hans möte med konstnären George Grozs vilken, som en speciell ynnest, lånade honom en mapp med bilder från Berlins sämre värld med nattkaféer och bordeller och närgångna bilder av prostituerade. Den unge Elias fascinerades av bilderna men fick problem med motsättningen mellan sin idealiserande uppfattning om Grozs som en förfinad konstnärsjäl och motivkretsen. "Han äcklas över dom sakerna - det är därför han kan framställa dem så övertygande" försökte han att förklara för sin vänninna Ibby som dock kände Grozs betydligt bättre. "Du äcklas kanske men Grosz gillar det." Och när, precis som hon förutsagt, Canetti fick uppleva Grosz berusad i sällskap med attraktiva kvinnor och lyssna till hans grova språk och hans tölpaktiga beteende fick Canetti för sig själv medge att hon hade haft rätt. Denna ungdomliga upplevelse gjorde  emellertid djupt intryck på Canetti som senare skrev att som ordmänniska kände han sig trots sin oerfarenhet ändå hemma i ordmänniskan Karl Kraus värld medan Grozs bilder var något som han visste att han själv aldrig skulle kunna  åstadkomma och därför beundrade omåttligt. I "Die Fackel im Ohr" skriver Canetti att han haft Grozs bilder i tankarna när han färdgställde "Die Hochzeit" - man tror honom gärna.

Men det skulle bli värre. Idealisten Canetti föraktade, eller låtsades förakta allt som hade med pengar att göra. När han träffade Brecht och läste dennes dikter blev han visserligen så imponerad att han rev sönder sin egna poesiförsök som han i jämförelse fann barnsligt ofullgångna. Men samtidigt greps han av ett djupt förakt för Brecht som t.o.m hade skrivit reklamtext för bilfirman Steyr och som honorar fått en bil som han älskade över allt annat.  Brecht var besatt av det "nyttiga" i en mycket handfast mening: sådant som kunde omsättas eller uttryckas i pengar, mat, kläder, lyxföremål. Canetti föraktade en sådan inställning och blev djupt chockerad när just Kraus samtidigt besökte Berlin och då visade sig stå på mycket vänskaplig fot med Brecht. Genom denne kom Canetti in i ett sällskap där också Kraus deltog. Det var just före premiären på "Dreigroschenoper" . Canetti ville eller vågade dock inte tilltala Kraus utan nöjde sig med att -som alltid- lyssna till honom. Han nästan chockerades av att Kraus i sällskap visade sig vara  lågmäld, artig och vänlig mot alla och speciellt mot Brecht dvs. milsvitt fjärran från den bild Canetti skaffat sig genom sin läsning av "die Fackel" och genom de offentliga föreläsningarna.

Canettis beroende av Kraus var emellertid i grunden obrutet och yttrade sig speciellt vid färdigställandet av "Die Blendung" och "Die Hochzeit" 1931 och 1932. Vid den tiden hade Dollfuss avskaffat den låt vara bristfälliga demokratin i Österrike och Hitler tagit makten i Tyskland. Canetti skriver inte explicit varför men säger att hans uppskattning av Kraus började försvinna ungefär 1933. Kanske är det en efterrationalisering efter den defintiva brytningen 1934 då Kraus tog parti för Dollfuss och den blodiga nerslagningen av det inbördeskrigsliknande upproret den 12 februari.  Kraus "avfall" chockerade givetvis hans anhängarskara som endast i begränsad utsträckning kom till hans begravning två år senare. I efterhand kan man se att Kraus klarare än någon annan förutsåg vad som skulle hända i och med den omänskliga nazismens triumf men att han gjorde misstaget att tro att Dollfuss skulle kunna rädda Österrike undan Hitlers barbari. Efter mordet på Dollfuss gav Kraus i stort sett upp. Hans antinazistiska pamflett "Die dritte Walpurgisnacht" publicerade först posthumt år 1956. Canetti var då sedan några år brittisk medborgare och nämner Kraus endast i förbigående i de anteckningar som gavs ut under titeln "Party im Blitz" och då i en förklemande jämförelse med Swift, - inom parentes!

Vad kan vi nu lära oss av denna rätt tröttsamma genomgång? Varje analys av Canettis författarskap som inte grundar sig i hans nästan maniska beroende av Kraus blir helt ofullständigt. Kraus lämnade aldrig ett hår okrökt på de personer han inte tyckte om och de var legio och innefattade bland annat Heine, Max Reinhardt och utgivaren av "Neue freie Presse", Moritz Benedikt. Samma skoningslösa förakt möter vi hos Canetti exempelvis för Werfel, Alma Mahler och Brecht (för personen men inte för författarskapet) men aldrig så uttalat som när han skriver om Eliot och framför allt om Iris Murdoch i "Party im Blitz", det senare så tarvligt att man kan ifrågasätta om det borde ha publicerats i denna form. Men vill man vara snäll -i skärande dissonans alltså med både Kraus och Canetti- kan man säga att hos den senare dominerar trots allt skildringar där ett kritiskt och anlyserande sönderplockande av en personlighet utmynnar i ett positivt och djupt insiktsfullt porträtt. Hit hör exempelvis vad Canetti skriver om Alban Berg, Kokoschka, Musil, Grozs och många andra.

Kan man i dag tänka sig en kritiker av Kraus typ eller en författare i nobelprisklass som verbalt avrättar sina konkurrenter, rivaler eller före detta älskare? Eller ens rasande fosterlandsförintare som Bernhard och Jelinek? Eller ens elaka och ibland ondskefulla skribenter som Petterson-Berger, Sven Stolpe, Stig Ahlgren eller Gunnar Unger? Nej, det kan man inte, i vart fall inte i det skandinaviska språkrummet. Orsaken är mindre att förmågan inte finns (det är inte så svårt i själva verket) utan att det knappast produceras något litterärt, konstnärligt eller samhälleligt av den statur och den kvalitet som skulle göra kritik på en sådan nivå trovärdig.  Att ge sig på de infantila alster som numera dominerar litteratur, musik, underhållning, politik, bloggeri  och journalistik vore att skjuta gökar med luftvärnskanon. Och om någon, någon gång, gör ett mera ambitiöst försök bör detta varsamt skyddas som en infant industry.

Kritiken och debatten blir därför som den blir.  Säg ingenting elakt, det kan drabba någon som du behöver i framtiden. Kritisera inte: du kan inte veta om personen du ger dig på kanske är ung, kvinna, respektberättigad på religiösa grunder, sexuellt avvikande eller har invandrarbakgrund och alltså inte får vidröras. Och mot den parnass där sedan läge avdöda och bortglömda storheter förhoppningsvis sitter med fingrarna i öronen stiger de ynkliga tonerna från den svenska gullighetens konsensuskör.  Lyckligtvis, eller olyckligtvis, utspelar sig dock utvecklingen mot mänsklighetens sista dagar numera på ett globalt plan, där det som händer i nutidens nordliga Kakanien har samma effekt som när hunden skäller på månen.

Das Wort entschlief, als jene Welt erwachte.




Cite as:
Karlsson, Bengt O.. Kraus och Canetti - två elaka genier. Flarnfri schalottenlök. 2007-03-20. URL:http://www.karlsson.at/forsok/Canetti.htm. Accessed: 2009-04-06. (Archived by WebCite® at http://www.webcitation.org/5fpTwkKuQ)