Haikutraditionen kommer som vi alla vet från Japan och har praktiskt taget uråldriga rötter. I Europa och USA har  begreppet Haiku numera vulgariserats och används som slarvig etikett på praktiskt taget allting som skrivs i form av tre orimmade rader. Men likaväl som McDonalds inte kan hindra oss från att själva laga till  förnämliga, saftiga och välsmakande hamburgare, likaväl som systembolagets och kvällspressens propagerande för alkoholhaltigt fruktvatten från Australien i tetrapack kan förhindra oss från att avnjuta en Mouton Cadet Baron Philippe och likaväl som de politiskt korrekta popoljuden som radio och TV vräker ut kan stoppa oss från att lyssna till Billie Holiday, George Brassens eller Esa-Pekka Salonen, lika litet kan denna vulgarisering hindra oss från att leta oss ner till haikuns ursprungskällor och till vår uppbyggnad studera gamla såväl som nutida mästare.

Det finns en stor mängd människor som seriöst sysslar med detta. Det finns också många olika skolor om vad som konstituerar en haiku (och dess föregångare och variationer). Ett grundläggande problem gäller språket - haikuns ursprung är ju japanskan, ett språk som till sin struktur givetvis är helt olikt våra indo-europeiska. Jag kan inte japanska men det verkar vara en uppfattning hos dem som behärskar både detta språk och t.ex. engelska att de sjutton stavelser (5+7+5) som konstituterar den mest kända formen av haiku bildar ett betydligt färre antal ord på japanska än t.ex. på engelska eller svenska. Det gör det något enklare att skriva på våra språk men jag har träffat på uppfattningen att vi egentligen bara skulle få 8 - 10 stavelser på oss. För den som är intresserad av att tränga in i denna problematik kan jag rekommendera Towards a definition of the English Haiku men därifrån kan man leta rätt på hur mycket material som helst, mycket intressant, mycket bara skräp.

På svenska känner jag bara till Thomas Tranströmer som seriös haikuförfattare. Det brukar dyka upp tillfällighetsvers som kan vara bra.

Någon strikt kanon finns alltså inte och var och en får väl försöka sätta upp en egen definition. För min del tycker jag att man måste vara ganska sträng, själva poängen är ju att uttrycka sig inom ett givet formverk. Jag har satt uppföljande regler för mig själv, hämtade från japanska principer så som jag uppfattat dem.

1 Antalet stavelser måste vara strikt 5 + 7 + 5. Ingen avvikelse tolereras även om det kan bli  knepigt ibland med diftonger och sådant.

2  Versen måste brytas upp i två delar någonstans med punkt eller semikolon.

3  Versen måste obönhörligen innehålla ett säsongord dvs. vår, vinter, höst, sommar osv. eller något annat ord eller begrepp som visar vilken årstid det är.(Det finns långa avhandlingar om detta, titta exempelvis på The Importance of Season-Words.)

4  Haikun måste uttrycka ett här och nu. (På något sätt är det alltså som fransk-klassicismens krav på handlingens, tidens och rummets enhet.) Den måste alltså skriva i presens, inte i förfluten tid.

5 Haikun skall beskriva en händelse, inte generaliseringar eller allmänna känslor.

Däremot är det svårt att på svenska kräva att versen skall kunna läsas upp i ett andedrag.

Med dessa stränga kriterier har jag bara hittat ett par verser som jag vågar sätta ut här:en formulerad en höstmorgon vid Öresund utanför Louisana vid Humlebaeck, en annan under en av dessa  deprimerade morgnar i Wien när man måste borsta bort saharasanden från vindrutan innan man åker till jobbet. Ytterligare två vid en höstpromenad genom de regnsura vingårdarna utanför Wien.

Till slut citerar jag här en översättning till engelska av en japanska haiku från en av sextonhundratalsmästarna som sammanfattar tycker jag, bättre än varje regelsamling, vad en haiku egentligen är:

An old pond!
A frog jumps in-
The sound of water

(Jo det var 17 onji i det japanska originalet...Men vill ni ha Thomas Tranströmer, så var så god:

Kraftledningarna

spända i köldens rike.

Norr om all musik.)

Pseudohaikus

Med eller utan användande av termen haiku skrivs det en hel del treradig vers. Per Wästberg har givit ut flera samlingar. Här finns det väl inga strikta regler men varje vers måste ja ha en poäng, gärna drastisk eller oväntad.

Jag improviserar mig fram i marginalen

till något större. Jag är en lav på ett träd

vars omfång jag aldrig kommer att lära känna.

Citat från Raderingar av Per Wästberg.

Observationerna från Söder kan göras när som helst. Jag är väl ingen speciellt vän av olaga affichering men nog är det bra mycket trevligare än det hjärndöda klottrandet.