Den som skriver desa rader är verkligen ingen jurist och kanske är det förmätet att trampa ut på desssa sanka marker. Men det finns anledning även för lekmän att fundera på yttrandefriheten på nätet och framför allt på det faktum att lagstiftaren tycks tendera att utkräva olika skyldigheter av t.ex. bloggare men däremot vägra att ge dem de rättigheter som tillkommer utgivare av ”tryckt” skrift. Min förhoppning är att juridisk expertis skall granska och förklara vad som gäller. På så sätt skulle vi också kunna få en politisk diskussion om hur lagstiftningen borde vara och inte bara ställas inför juridiska faits accomplis.

Utgångspunkten är väl den s.k. Personuppgiftslagen (PUL).

Här kan vi lägga märke till att lagen är tillämplig när den ”personuppgiftsansvarige” är etablerad i Sverige med det viktiga undantaget att ”lagen tillämpas också när den personuppgiftsansvarige är etablerad i tredje land men för behandlingen av personuppgifter använder sig av utrustning som finns i Sverige.”  

Det innebär väl att det argument vi ofta ser på webben att lagen är omöjlig att tillämpa eftersom man lätt kan registrera sig i ett annat land (exempelvis domän.nu) inte är giltigt. ( Däremot skulle kanske Euroblog och tidigare I Dåligt Sällskap vara undantagna eftersom också utrustningen finns utanför Sverige?) 

Speciellt otillåtet är det att behandla s.k. ”Känsliga uppgifter.” Det är uppgifter om

  ”a) ras eller etniskt ursprung,
   b) politiska åsikter,
   c) religiös eller filosofisk övertygelse, eller
   d) medlemskap i fackförening.
   Det är också förbjudet att behandla sådana personuppgifter som rör hälsa eller sexualliv” 

Redan detta är ju litet skurrilt. Varför skulle etniskt ursprung eller medlemskap i fackförening vara mera känsligt än t.ex. hårfärg eller matvanor? 

Stora delar av lagen gäller dock inte om den skulle strida mot tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen. Lagen

 ”skall inte tillämpas på sådan behandling av personuppgifter som sker uteslutande för journalistiska ändamål eller konstnärligt eller litterärt skapande.” 

Härigenom ges ju frihet åt press, journalistik och konstnärlig verksamhet som i stället regleras av egna regler. Det är ju ingen obegränsad frihet, speciella s.k. tryckfrihetsbrott exempelvis förtal är definierade.

Vem åtnjuter då denna speciella, låt vara begränsade, frihet? Jo, man måste ha ett s.k. utgivningsbevis och därmed en ansvarig utgivare. Sådant kan numera även ges till privata websites, t.ex. bloggar. Här sammanfattas bestämmelserna  i överskådlig form:

Tryckfrihetsbevis beviljas av Radio och TV-verket.

Där finns ansökningsblanketter samt bl.a. en broschyr som talar om vad som gäller. Bl.a. krävs det för att få utgivningsbevis: 

att användarna inte kan påverka innehållet som blir direkt tillgängligt för andra användare 

Jag har svårt att se att inte detta diskvalificerar alla bloggar med kommentarsfunktion.  

(Någon skrev på sin blogg för ett tag sedan att h/h varit i kontakt med RTV (tror jag) och fått klart besked att utgivningsbevis inte skulle utfärdas till bloggar. Om någon har denna referens vore jag tacksam.) 

En intressant länk är denna som går till en idrottsförening som mycket bekymrat försöker reda ut vad som gäller i samband med att man lagt ut en historik över föreningens olika arrangemang med resultatlistor och allt.

Så: teoretiskt sett kan alltså en bloggare stänga av kommentarsfunktionen, utse en ansvarig utgivare, betala 2000 Kr och skaffa ett utgivningsbevis. Man kan väl räkna med att endast ett fåtal personer kommer att utnyttja den utvägen. Reglerna kommer säkert att fungera som en ordentlig hämsko på bloggningen i Sverige.

 Men vad händer då om man inte har utgivningsbevis och ansvarig utgivare men i alla fall berättar om folks politiska åsikter t.ex. i EMU-frågan?

 Det finns nu  ett intressant HD-utslag, den s.k. Ramsbrodomen, där HD friar en man som haft en site för ”belysning av bankers, finansbolags och enskilda kapitalisters skadegörelse före, under och efter bankkrisen”. eftersom man ansåg innehållet ”ligga väl inom ramen för ett journalistiskt ändamål att informera, utöva kritik och väcka debatt om samhällsfrågor av betydelse för allmänheten” detta trots att skribenten inte var journalist i traditionell mening. Det framgår också av HD-domen att kvaliteten på den journalistiska verksamheten inte får vara avgörande. 

Det återstår emellertid att se hur långt detta utslag räcker eftersom målet endast gällde huruvida Ramsbros site på ett olagligt sätt hade överfört personuppgifter till tredje land eller inte. Det gör man nämligen automatiskt när man publicerar på Internet. Det är oklart för mig om/hur detta förhållande inskränker vidden av detta utslag. I förarbetena till PUL framgår klart att man tänkt sig att bara professionella journalister skulle omfattas av detta skydd

Det är alltså möjligen så att Ramsbrodomen innebär ett fribrev för bloggning i de avseenden vi diskuterar här. Klart är emellertid också att gällande regler för utgivningsbevis försvårar eller förhindra för de seriösa bloggare som skulle vilja spela efter tryck- och yttrandefriheten regelverk och att det därför alltid kommer att finnas ett mått av godtycke när det gäller att bedöma om exemplevis en blogg kan anses som journalistiskeller konstnärlig verksamhet. 

Samtidigt finns det tendenser att utkräva de skyldigheter som åligger utgivare av tryckt skrift utan att medge samma rättigheter. Nils Funckes artikel i DN (via mymarkup.net) är ett praktexempel på detta. 

"Ett vapen åt de onda tankarna kanske ännu mer än åt de goda."  citerar Funcke gillande om det “låt gå-system där dumhet och plumphet inte känner några gränser” som han anser att www är och vill att man skall göra något åt det. 

Än mera tydligt, och konkret, blir det när det gäller de riktlinjer för s.k. ”right of reply” som Europarådet (OBS ej EU) antagit och nu rekommenderar medlemsländerna att införliva i sin lagstiftning.

Om man gör sig besväret att se hur texten har utvecklats under resans gång så kan man se att den successivt skärpt till att omfatta inte bara traditionella media utan även privatpersoners webplatser.  Det här är dock inte gällande lagstiftning utan enbart en rekommendation t.v.

Såvitt jag vet finns det egentligen ingen riktig expertis på det här området. Värre är att lagstiftning och internationella fördrag tycks utarbetas väldigt ad hocmässigt och utan att berörda parter, exempelvis bloggosfären får en chans att göra sig hörd. Det är inte det enda området där märkliga regler råder. Det lär finnas ett domstolsutslag som förbjuder deep linking  dvs. Du får egentligen inte länka direkt till en artikel i Dagens Nyheter utan endast till tidingens hemsida. I Danmark t.ex. insisterar alla ledande dagstidningar på denna regel.

I Svensk Tidskrift har Nicklas Lundblad från Stockholms e-handelskammare skrivit om alla regler som försvårar internetbaserad handel. Han skriver bl.a. att

”PUL har närmast blivit ett skämt, ett komiskt inslag och en ständig huvudvärk för de jurister som tvingas städa upp efter den yvige europeiske lagstiftaren.”

Vi får väl vänta på det första rättsfallet i Sverige. Klart är exempelvis att mina tirader på Euroblog-Perspektiv Europa i och för sig skulle innebära otillåten personuppgifts- och åsiktsregistrering. Jag räknar dock med att klara mig eftersom jag klart deklarerat att jag håller på med  journalistisk verksamhet (à la Ramsbro) samt att dessutom både utrustning och jag själv finns utanför Sverige. Intressantare är då att en riksdagsman, Tuve Skånberg, som i Expressen tadlats för att ha använt Riksdagens datorer för privata ändamål, har klagat på en bloggare för att denna omnämnt detta faktum på sin site. Få se om Skånberg följer upp – jag misstänker att han skulle ha goda möjligheter gentemot den gode ”Hubben.” Här ställs ju saken på sin spets: vad som är tillåtet för Expressen är möjligen inte tillåtet för den enskilde bloggaren.

Wien, 2003 07 06

Bengt O. Karlsson                                                                                       till sidan 2