Ogden Nash

Verserna under rubriken Haltande meter är huvudsakligen inspirerade av den amerikanske poeten Ogden Nash (1902 - 1971). De flesta av Nash's tusentals verser har egentligen ingen meter alls. Varje versrad har precis den längd som behövs för att uttrycka det poeten vill säga (vilket kan vara en hel del). Den avslutas som regel med ett rim valt enligt principen "genom skickligt uttal kan man få vilka ord som helst att rimma"  men mycket omsorgsfullt stavat. Nash jobbade först som reklamman på den tiden Madison Avenue var synonymt med reklambranschen i sin helhet. En dag 1930 klottrade han ner följande:

I sit in an office at 244 Madison Avenue

And say to myself You have a responsible job, havenue?

Det räckte som inspiration och 1932 anställdes han på The New Yorker på den tiden en avant garde tidskrift.

Klassiska Nash-rim är t.ex:

A bit of talcum

is always walcum.

eller:

What would you do if you were up a dark alley and there was Caesar Borgia,

And he was coming torgia...?

För att uppskatta det senare rimmet måste man förstås veta vem Caesar(e) Borgia var och överhuvud taget var Nash en ytterst anspråksfull skribent. Systrarna Brontë, Zola, Proust, Keats, Shelley, Thomas á Kempis, Marie Jeanne Bécu Du Barry, Sir Arthur Conan Doyle och givetvis Shakespeare fladdrar förbi i hans verser. Han stannar inte upp och förklarar, snarare slänger han in ett av sina engångsrim, till synes nonchalant men givetvis ytterst utstuderat :

So spinach was too spinachy

for Leonardo da Vinachy.

Nash excellerade emellertid också mera traditionell  bunden form och epigrammatiska kortverser, ofta om djur:

I don't mind eels

except as meals

eller

God in his wisdom made the fly

and then forgot to tell us why.

En annan specialitet var de långa och ofta oförståeliga titlarna - oförståeliga tills man läst själva versen alltså . Det ingår i det intellektuella spelet. Do you plan to speak Bantu or Abbreviation is the Thief of Sanity kan stå som ett exempel, men jag talar inte om vad det handlar om.

Någon gång skrev han en "allvarlig" vers men också den var så lekfull att den väl knappast togs på allvar förrän långt efteråt. A Lady thinks she's Thirty och Old Men ("old men know when an old man dies")  är två av de mest kända.

I början av 1960-talet skrev Caj Lundgren, signaturen Kajenn, dagsvers i Svenska Dagbladet och experimenterade med framgång med Nash's formspråk.Tyvärr kan jag inte på nätet hitta några exempel från den tiden. En viss efterklang finns kanske i följande vers från 2000 som dock följer en ganska tydlig meter. Den handlar om "den blågula fosterländskhetens frimodiga försvarande:"

mot italienskhet och rumänskhet,

nederländskhet och slovenskhet,

franskhet, spanskhet och danskhet samt all sådan främmanländskhet -

en tapper motståndskamp för att slå vakt om rötterna i hemlandet

där arsenalen utgjordes av sup- och sillandet och semlandet.

Man kan naturligtvis fråga sig varför man skall gräva upp en amerikansk dagsverspoet från sextiotalet och tidigare. I USA är dock Ogden Nash långt ifrån glömd vilket en enkel websökning kan ge besked om och hans böcker eller urval därur kommer ständigt ut i nya utgåvor. Jag tycker helt enkelt att det sätt på vilket han handskades med versmått, meter och rim är intressanta och ett bra verktyg att uttrycka vissa tankar på ett sarkastiskt sätt. Och så verkar det mindre pretentiöst att vara Nash-epigon än att försöka skriva som T.S. Eliot...

Svärje bygger på en sann händelse, Partena cares vänder sig mot privatiseringsraseriet och inspirerades av ett autentiskt uttalande av Henning Mankell. The non-green man skrev jag mest för att reta mina ekologiskt medvetna vänner.

Claes Hylinger

Jag vet inte om Claes Hylinger känner till Ogden Nash, knappast troligt. Men han är en annan man som skriver egensinniga verser. Jag blir aldrig riktigt klok på om det är sofistikerad poesi, ironi eller vanliga julklappsrim. Men kanske är det det som är meningen. Titta på det här till exempel:
 

Tungt det känns att tungan röra,

tungt att pennan över pappret föra,

svårt att rätta orden finna,

svårt att dikta, svårt att rimma

"Äta gröt går väl an, men rimma den som kan"  minns jag som ett grötrim i ordets bokstavliga betydelse från min barndoms jular. Samma kvalitetsnivå, va'?  Men kan man inte associera till det här också:

Trögt det går

att tungan röra

ej jag orkar

orden väga

Sonförlusten, av Egil Skallagrimsson, kanske det första exemplet på centrallyrik i nordisk litteratur enligt dom som begriper sig på.  Så var är vi egentligen  med Hylinger? Jag läser en intervju med honom och ett par av hans polare som gjordes i tidskriften Boken från 1998 av Bengt Eriksson. Jag tror att det är signifikativt att journalisten anser sig böra avsluta sin artikel med en vers i vad han uppfattar som Hylingers anda:

Så lämnar vi Göteborg

med någon glädje men än mer sorg

för att åter fara söderut

nu är vårt uppdrag SLUT.

Jag kunde inte heller låta bli, inspirerad också av det faktum att jag råkade känna till ett antal av de restauranger han beskriver i Dagar och nätter i Paris och Göteborg, framför allt restaurant Polidor på Rue M. le Prince i Paris.

Sören Törnkvist

heter en fysiker och författare som givit ut en lärobok. Fysik per vers, om de elementäraste fysikaliska begreppen på perfekt blankvers. Narturligtvis var det omöjligt att inte skriva ner ett intryck efter läsningen av denna intellektuella tour de force.