|
2003 01 28
Budget och stabilitet i Europa
Medlemsstaterna i EMU kan inte föra någon självständig penningpolitik - som bekant utformas den av ECB i Frankfurt/M. Ett argument mot medlemskap för Sveriges del som ibland hörs är att vi genom att gå med i EMU skulle avhända oss möjligheten att handskas med asymmetriska chocker - dvs. en ekonomisk utveckling i Sverige som starkt avviker från den europeiska som kommer att styra ECB:s penningpolitik mot prisstabilitetsmålet. Nu har man all rätt att fråga sig om penningpolitiken överhuvudtaget har någon nämnvärd inverkan på den realekonomiska utvecklingen. Den diskussionen skulle föra alltför långt just här men både ECB:s och Federal Reserve's maktlöshet i nuvarande recession ger väl åtminstone en prima facie indikation på att effekterna i varje fall är begränsade. Vidare är det ju så att regering och riksdag redan nu inte har något egentligt inflytande på Riksbankens politik (huvudsakligen endast att genom riksbanksfullmäktige tillsätta riksbankschef och direktionsledamöter). Det är alltså inte så att den svenska Riksbanken på något sätt är mera "demokratisk" än ECB - penningpolitiken sköts, liksom i Frankfurt, av ett antal anställda damer och herrar experter, utan något parlamentariskt ansvar. Enda skillnaden mot ECB är egentligen att samtliga direktionsledamöter är av svensk nationalitet.
Vi kan nog hänföra argumenten om riskerna med uppgivandet av penningpolitisk självständighet till den allmänna emotionella och nationalistiska bråte som överhuvudtaget utgör nej-sidans plattform. Men oavsett vilken vikt som penningpolitiken kan tänkas ha innebär medlemskap i EMU, eller snarare i EU:s stabilitets och tillväxtpakt, att finanspolitiken, dvs. huvudsakligen regeringens budgetpolitik, får en allt viktigare roll när det gäller att hantera en ekonomi som råkat i otakt med omvärlden. Nu finns det i och för sig en hel del att säga om stabilitetspaktens konstruktion men låt oss i detta sammanhang endast konstatera att den alltså tillåter (med en del tilläggsvillkor) ett land att tillfälligt ha ett budgetunderskott på upp till 3 % av BNP i konjunkturstimulerande syfte. Det går naturligtvis bara om utgångspunkten är att ekonomi och budget inte bara är tillfälligt i balans utan också långsiktigt och strukturellt. (Det kan dessutom tänkas att nya instrument behöver tillskapas, så som exempelvis föreslagits av utredningen Stabiliseringspolitik i valutaunionen och av LO.)
I diagrammet härnedan (återgivet med tillstånd av dagstidningen der Standard, Wien) kan vi se budgetläget i EU-länderna 2002. (Grönt är länder med överskott eller balans i budgeten, rött visar underskottsländer.) Ett antal små länder med bl.a. Sverige, Danmark och Finland ligger utomordentligt väl till med budgetöverskott (egentligen det s.k. finansiella sparandet) på 1.2 - 3.1 % av BNP. Tyskland, Frankrike och Italien ligger däremot illa till och för Tysklands del blir det ju t.o.m. fråga om sanktioner från EU-kommissionens sida (livligt påhejat av bl.a. Sverige....).
Det finns alltså goda förutsättningar för Sverige och en del andra små och kanske utsatta länder att bedriva en aktiv stabiliseringspolitik om det skulle behövas. Nu finns det beräkningar som tycks visa att Sveriges överskott skulle förbytas i underskott åren 2003 och 2004 (jag vet inte om dessa beräkningar är officiellt sanktionerade eller ej). Dessa underskott skulle komma att uppgå till ca 0.5 % av BNP, fortfarande ganska blygsamt. Faran är alltså inte underskotten i sig, än mindre deras eventuella storlek. Däremot skulle det vara illa om underskotten innebar att man byggde in långsiktigt kostnadskrävande mekanismer i det statsfinansiella systemet. I så fall skulle man förstöra resultatet av den påfrestande budgetära renovering som landet genomgått under en nu ganska lång period. En ordentlig "pump-priming" av ekonomin i form av kortsiktigt verksamma utgiftsökningar med åtföljande smärre budgetunderskott är däremot precis vad som krävs just nu.1 Det är helt tillåtet och i enlighet med EU:s regler, vare sig man är med i EMU eller inte.
Vi kan alltså lugnt avföra den här typen av ekonomisk-politisk argumentation från EMU-debatten. Sveriges möjlighet att bedriva ekonomisk politik blir varken större eller mindre vid ett EMU-medlemskap. Det är upp till oss själva att se till att vi genom en vettig politik har konjunkturpolitisk beredskap. Både ja- och nejsägare borde i stället fokusera på frågans verkliga kärnpunkt: vill vi uppfylla de åtaganden vi gjorde när vi ansökte om och beviljades medlemskap i EU - århundradets största freds- och solidaritetsprojekt i Europa- eller skall vi vara oss selv nok och t.o.m. åka snålskjuts på bekostnad av exempelvis våra grannar på andra sidan Östersjön?
|
