När medieforskaren Göran Palm i sin artikel EU i medieskugga i  Kulturen (11/9)gör en svidande vidräkning med EU-bevakningen i svenska media slutar han med orden:  Behovet av en genomtänkt, omfattande och kritiskt granskande EU-journalistik har aldrig varit större.  Att artikeln samtidigt i stort sett består av en mängd tunga -och övertygande- argument för att detta behov inte kommer att tillfredsställas inom ramen för konventionella media gör Palms slutsats till föga mer än en from förhoppning. Konventionella media har dragit ned sin EU-bevakning och menar hur som helst att dessa frågor inte säljer: texter från Bryssel blir "ju inga kioskvältare precis" som en erfaren morgontidningsreporter säger till Palm

Göran Palm nämner tre exempel på frågeställningar som blir, som han säger, av livsviktig betydelse också för svenska medborgare men där diskussionen huvudsakligen förs i slutna rum i huvudstäder och i Bryssel. Lissabonstrategierna är en, den sociala dimensionen en annan och förhållandet till USA resp. Ryssland och Asien en tredje.  Det är fråga om morgondagens arbetsmarknad, välfärdens framtid och den globala säkerheten.

Kan vi då hoppas att de alternativa media som vuxit sig starka i form av bloggar, nättidskrifter och diverse websites kan fylla det informationsunderskott som även innebär ett demokratiunderskott. Kanske är det där vi hittar den genomtänkta och omfattande analysen, kritiken och debatten?   Finns det någon svensk motsvarighet till exemplevis Coulisses de Bruxelles som dagligen kallar kommissionärer och parlamentariker till genmälen och där läsarkommentarerna genomgående håller hög klass antingen de är för eller emot.  Eller som Social Europe, tyskspråkiga Café Babel eller nystartade Euros du village.

Men svenska motsvarigheter är få och knappast jämförbara. Låt vara att den livligaste och mest fokuserade Europadebatten förs just på Europaportalen där varje dag åsikter bryts mellan vänster och höger, eurofober och eurofiler, federalister och subsidiaritetsanhängare. Men den djupgående analysen av de europeiska frågeställningarna saknas och ännu har jag inte sett Europaportalen citeras i konventionella medier eller Anders Selnes i tevesoffan.

När det gäller ren nyhetsförmedling är bilden  ljusare. Europa-Nytt som drivs av Ylva Nilsson ger praktiskt taget dagligen korta uppdateringar av vad som sker inom EU eller Europa Sedan finns en uppsjö av bloggar från riksdagmän, europaparlamentariker och politiska sakkunniga vilka huvudsakligen ägnar sig åt att förklara och försvara det egna partiets eller den egna ståndpunkten i olika frågor.

Mera analytiska inlägg får man t.ex. hos  Marianne Ekdahl, f.d. politiskt sakkunnig i Bryssel och Annika Ström Melin.  I övrigt saknas mera ambitiösa svenska Europabloggar praktiskt taget helt. Något som kan jämföras med den mängd av kvalitativa EU- och Europabloggar av skiftande politisk inriktning som finns i engelsk, franskt, spanskt och tyskt språkrum finns inte.

Varför fyller då inte bloggar, nättidskrifter och informativa websites tomrum i bevakningen av EU-politiken och Europafrågor i allmänhet? Var är den s.k. medborgarjournalistiken för att dra till med en populär klyscha?

När jag diskuterade dessa frågeställningar på min egen blogg för någon tid sedan fick jag ett antal kommentarer som dels gick ut på att bloggar hade för låg genomslagsförmåga och t.o.m. dåligt rykte. Andra menade att kunskapsnivån var för låg och EU:s institutioner alltför otransparenta. Men de flesta menade att det var omöjligt att mobilisera de resurser som krävs: att bara arbeta med idealism håller inte i längden. En luttrad utgivare av en nättidskrift som (framgångsrikt) koncentrar sig på icke-engelskspråkig europeisk litteratur menar en smula uppgivet: "ingen vill betala för kultur...[och] vad gäller politik är situationen säkert likartad."

Man skulle önska ett forum där ledande debattörer, ekonomer, statsvetare, politiker och ämbetsmän bidrog, inte nödvändigtvis i direkt polemik mot varandra. Men att få någon offentlig eller privat finansiär att ställa upp med tillräckliga resurser förfaller minst lika utopiskt som Palms förhoppning att konventionella media skall besinna sitt ansvar.

I det läget får man falla tillbaks på "idealismen" hos enskilda bloggare. Denna idealism är kopplad till viljan att bli läst, länkad och kanske citerad. En regelbundet återkommande bloggkrönika där någon kunnig skribent samlade ihop blogginlägg om EU och Europa och inte bara länkade till dem utan bäddade in dem i en löpande krönika med egna kommentarer och slutsatser skulle fylla en viktig funktion. Man kunde då också ta tillvara enskilda inlägg från svenskspråkiga bloggare i andra länder och från nischade bloggar som förtjänar ett bättre öde men som nu förblir disparata, svårfunna och  förmodligen lästa huvudsakligen av åsiktsfränder. Här kunde Europaportalen gå i spetsen genom att regelbundet publicera kommenterande sammanställningar av vad som rör sig på nätet.

En sådan återkommande krönika skulle säkert inspirera flera att skriva om EU-relaterade ämnen och därmed bidra till den kunskap som krävs för att ta ställning till och rent av påverka den svenska Europapolitiken.

Eller skall vi nöja oss med fäjsbook och späjsbook?


Stockholm, 2007 09 25