För första gången på en vecka får vi tag i pappersupplagan av Der Standard och nås genast av en uppseendeväckande nyhet. I bl.a. Schweiz, England och Tyskland får ett s.k."Mosquito Sound Systen" fritt säljas. I Österrike är det förbjudet men åtminstone en stad trotsar lagen öppet och har installerat systemet med omvittnat goda resultat.

Nu gäller det inte här att skrämma bort myggor som man kanske skulle tro. Men systemet sänder ut ett oangenämt,  gällt och genomträngande ljud i ett frekvensområde som endast kan uppfattas av personer i en ålder av upp till 25 år!  Det är alltså fråga om ett Jugendabwehrsystem  eller på engelska en "teen deterrent"  dvs. ett system för att skrämma bort ungdomar som inte kan stå ut med ljudet mer än någon minut. 25-åringar och äldre hör däremot ingenting.

Hos en engelsk återförsäljare heter det:

Jag har bloggat sedan 2002. Det är visserligen bara 7 år men känns som en evighet när man tänker på utvecklingen inom "bloggosfären".  I början med "I dåligt sällskap" ägnade jag mig huvudsakligen åt sarkastiska kommentarer om svensk inrikes- och utrikespolitik. Jag minns en kommentar som jag fick i stil med "Fint att det finns någon som bloggar om politik." Ja det var då det.

När jag igår skulle återpublicera ett inlägg som jag skrev år 2004 gjorde jag en upptäckt som jag naturligtvis borde ha gjort mycket tidigare. Inlägget handlade om svensk utrikespolitik just då och Laila Freivalds egendomliga agerande. Det var ett ganska skarpt angrepp där jag åberopade mig på artiklar från DN, Financial Times, Amnesty International, UN, BBC och diverse bloggar. Döm om min förvåning när jag upptäcker att nästa alla länkar numera är döda. Det betyder alltså att den som eventuellt idag läser vad jag skrev för bara fem år sedan knappast har någon möjlighet att studera grundmaterialet eller värdera mina utsagor i ljuset av detta.

Vad som tilltalade mig i den klassiska bloggningen och överhuvudtaget nätpublicering var just möjligheten att blixtsnabbt  kunna klicka sig fram till källor, bakgrund osv. och alltså utan vidare kunna bilda sig en egen uppfattning om vad en skribent hade påstått. Det var en möjlighet som traditionella media inte hade och det var här jag såg den stora potentialen hos nätpubliceringen. Den klassiska bloggningen innehöll för det mesta externa länkar. Numera är det annorlunda men jag bloggar själv oftast på klassiskt sätt just för att ge eventuella läsare en möjlighet att själva gå till källmaterialet. I fallet Freivalds t.ex. var ju detta speciellt viktigt eftersom jag hade en klar politisk agenda och möjligtvis hade valt ut just de argument och fakta som passade mig och utelämnat andra. Nu var det knappast så (hehe) men läsaren skulle i alla fall ha en chans.

Nu -först- förstår jag att länkrötan (tack kommentator Mattias) effektivt slår ut denna möjlighet till käll- och bakgrundskontroll av nätartiklar som är mer än ett par år gamla. Det är ju såvitt jag förstår en allvarlig sak som drastiskt  reducerar värdet av nätpublicering. Traditionella meda finns i alla fall kvar i pappersform. Naturligtvis är det förmätet att ta sina egna artiklar eller inlägg som exempel men samma sak gäller ju mera seriösa skribenter vars äldre artiklar kan vara av intresse för vetenskap och forskning.

Om, låt oss säga, fem år kanske någon vill skriva en redogörelse för opinionsbildningen i svenska bloggar ang. exempelvis Irakkriget.  Att då avgöra vad en bloggare grundat sina åsiker på kan bli praktiskt taget omöjligt.

Nu är det här säkert inget nytt för er, eventuella läsare, men jag är förvånad över att saken inte diskuterats t.ex. i kontroversen mellan "nya" och "gamla" media. Med Twitter o.dyl. går ju nätpubliceringen överhuvudtaget i rikning mot korta snabba soundbytes utan något bestående värde. Men var det det som var meningen?

Uppdatering 2009 03 21:

---