I ett inlägg på När jag ändå har ordet nämnde vi som hastigast att euparlamentarikernas namnteckningar på närvarolistorna inte nödvändigtvis betyder att man verkligen varit närvarande vid sessionerna. Vi hänvisade också till den österrikiska ledamoten Hans-Peter Martin som bedrivit privatspaning, låt vara med tvivelaktiga metoder, och ansåg sig kunna belägga bidragsfusk i stor skala. Någon egentlig reaktion från parlamentarikerna kom dock inte utom en - Martin blev enhälligt utesluten ur sin partifraktion.
Saken har nu spetsat till sig. Vi hade egentligen tänkt länka till intervjun med Martin i tyska Bild samt tidningens kommentarer men drar oss för att ens i journalistiskt syfte dra med oss våra läsare i denna stinkande dypöl. Den som är intresserad hittar nog ändå. Vi nämner dock detta eftersom artikeln nu har fått parlamentet att reagera och det kraftigt ändå. Märkligt nog kommer en stark reaktion från de grönas fraktionsledare, Daniel Cohn-Bendit, som vi skrivit om ett antal gånger. Även socialdemokraterna reagerar men huvudsakligen genom att ställa Martin i tvivelaktig dager - "har han ingenting annat att göra?". Den starkaste reaktionen kommer dock från de tyska konservativa vars talesman Pöttering kommer med en del argument som åtminstone för en utomstående ter sig rätt märkliga. Han menar dels att närvaro egentligen inte krävs så länge man åtminstone är sysselsatt med saker som ligger inom mandatet, dels att parlamentets flyttningar mellan Bryssel och Strasbourg innebär att ledamöterna måste "hålla sig med tre hushåll" och alltså behöver litet finansiellt understöd. Rimligtvis måste detta vara täckt av det ordinarie arvodet och för traktamentet måste det givetvis finnas precisa regler om, när och hur det skall utgå. På frågan varför man inte reagerat tidigare mot Martins beskyllningar svarar en ledande parlamentariker: "Vi ville inte ge saken alltför stor vikt." Den som läser tyska kan se en artikel om detta i die Presse.
Det kan finnas ett annat skäl. Europadomstolen har nämligen just beslutat att EU:s bedrägeribekämpningsorgan OLAF skall ha rätt att granska även parlamentet. Detta trots häftigt motstånd och lobbying framför allt från tyska konservativa parlamentsledamöter. EU-kommissionen välkomnar beslutet.
Det är inte bara av sensationslystnad vi tar upp detta ämne. Den ursprungliga posten på Ordet gällde ett omdebatterat lagförslag om intellectual property där vi trodde oss kunna visa att de svenska parlamentsledamöterna (från alla partier) lyst med sin frånvaro i beredningen av förslaget. I den viktiga industrikommittén är Sverige representerar av en miljöpartist (Per Gahrton!), en kommunist och en socialdemokrat. Vilket bidrag dessa personer kan ge för att göra Europa lika produktivt som USA år 2010 undandrar sig vårt bedömande. Närvaro vid kommittésammanträden vore väl dock önskvärt. Eller kanske inte när man tänker närmare efter.
Europaparlamentet har med tiden fått ett allt starkare inflytande inom EU och det författningsförslag som möjligen kommer att bli antaget driver på den utvecklingen. Det är alltså viktigt vem man skickar till Bryssel/Strasbourg från Sverige. Det är också viktigt att rösta i Europavalet och veta vad och vem man röstar på. Trots detta fortsätter samtliga partier att, med en del undantag, det medges, nominera konstiga och obekväma personer som man helst vill ha bort från huvudstaden. Två representerade partier vill t.o.m. gå ut ur EU, ett speciellt parti, nybildat för ändamålet, har som allmän uppgift att säga nej.
Ett säkrare sätt att minimera Sveriges inflytande på lagstiftning som har direkt inflytande på oss alla är svårt att tänka sig. Men, som vi så ofta påpekat på dessa sidor, rätten att gnälla i efterhand kan dom i varje fall inte ta ifrån oss!
EU-kommissionen befinner sig mer eller mindre i upplösning trots att dess mandattid egentligen inte går ut förrän i september. Anna Diamantopoulou lämnade sitt jobb strax före det grekiska parlamentsvalet för att bli en av toppkandidaterna för PASOK - med tanke på valutgången ett mindre lyckat schackdrag. Pedro Solbes var smartare - han stannade kvar i Bryssel tills efter valet i Spanien - nu blir han finansminister och vice regeringschef. Endera dagen kommer troligen regionalkommissionär Barnier att bli minister i den franska regeringen, heller inget säkert framtidsjobb. Intressantare utsikter har Mario Monti - han som i den fria företagsamhetens och marknadskrafternas namn ingrep mot Microsoft med överstatliga medel - han nämns som en möjlig kandidat som chef för IMF.
Romano Prodi själv är ju redan djupt inblandad i italiensk inrikespolitik som Berlusconis allvarligaste rival. Blir han regeringschef blir detta ännu ett bakslag för Bush/Blair alliansen där även Polens framtida ställning kanske blir osäker. Regeringschefen har redan förklarat att han kommer att avgå den 2 maj, en dag efter det att Polen blivit medlem av EU.
Personer som Günther Verheugen och Margot Wallström skulle i princip kunna räkna med tunga poster i nästa kommission. Wallström kunde t.ex. tänkas efterträda Barnier som sitter på ca 40 % av EU:s budget. Men det spekuleras om att även Verheugen kommer att gå tillbaks till tysk politik och det verkar ju vara tveksamt om Wallström kommer att bli Sveriges kandidat! Hon passar inte riktigt in i gullighetsmönstret, liksom. Dessutom verkar hon ha stöd från flera olika partier i Sverige vilket normalt sett är döden direkt.
Eftersom ingen ändå lär komma ihåg det om några månader vågar vi oss på en spådom: Kommissionsordförande Jean Claude Juncker, superkommissionär med uppsikt över finanser, tillväxt och Lissabonprocessen Günther Verheugen, regional- och strukturpolitik Margot Wallström. Utrikesministerposten är ju som gjord för Joschka Fischer men han verkar ha givit upp dessa ambitioner.
Idag har andra omgången av de regionala valen i Frankrike hållits. (Enligt det franska valsystemet måste en andra omgång hållas om ingen kandidat får absolut majoritet -dvs. mer än 50 % av rösterna- i den första omgången.) Som det ser ut just nu (kl 2100) blir det en storseger för socialistpartiet som enligt en källa kommer att få majoritet i 20 av de 22 provinserna, enligt en annan åtminstone i 17 provinser.
Liksom nyligen i Spanien är det inte fråga om en egentlig framgång för vänstern utan om en ordentlig näsbränna för den sittande regeringen. I Tyskland och England är tendenserna desamma men där går trenden från vänster till höger medan det i Österrike återigen är en konservativ regering som förlorar val efter val, senast i dag i viktiga lokalval.
Så länge tillväxten inte kommer igång kombinerad med en vettig fördelningspolitik kommer sittande regeringar att få det mycket svårt. Efter den smygande ideologiska likriktning i thatcheristisk anda som skett inklusive den penningpolitiska fetischismen lär det knappast bli någon förändring. Regeringarna må kalla sig "labour", "socialister", "konservativa", "liberaler" eller någonting annat - plus ça change, plus c'est la même chose.
Chirac väntas nu ombilda sin regering: om premiärminister Raffarin får sitta kvar är ytterst tveksamt. Så länge de konservativa bildar regering hoppas vi dock att Dominique de Villepin blir kvar som utrikesminister.
Man kan ha många synpunkter på valresultatet i Spanien men uppenbarligen har de stelnade fronterna i fråga om den europeiska författningen luckrats upp. Efter Spanien har nu även Polen förklarat sig berett till en kompromiss och det irländska ordförandeskapet räknar med en överenskommelse före den 1 juli.
Jesper Bengtson i Aftonbladet som ofta skriver välinformerat och sansat om EU-frågor anser att Sveriges regering nu har en chans att driva ett par av sina hjärtefrågor. Dit hör:
restriktiv alkoholpolitik
inget gemensamt försvar
rätt till gränsöverskridande fackliga konflikter
ett "grönt protokoll."
Vi kan ställa oss hur vi vill till dessa frågor (och här skulle vi ansluta oss till de två sistnämnda) men nu är inte rätt tillfälle att börja en ny diskussion! Om detta sker öppnas slussportarna för en oöverskådlig mängd av ändringsförslag som man redan en gång med yttersta möda lyckats kompromissa bort. Det gäller nu att koncentrera diskussionen till en och endast en fråga: röstviktningen. Spanien, Polen, Frankrike och Tyskland måste hitta en gemensam lösning, acceptabel för andra medlemsstater.
Sverige kan och bör driva sina frågor efter det att en konstitution väl etablerats. Men nu är det inte rätt tid att gunga båten.
Vid den svensk-norska unionskrisen 1905 skickade nationalskalden Björnstjerne Björnsson ("Synnöve Solbakken") ett telegram till Norges statsminister med texten "Nu gelder det att holde sammen". Statsministern replikerade omgående: "Nu gelder det att holde kaeft." Ett ord vi gärna vill ge med till Sveriges förhandlare om EU-konstitutionen.
Euroblog kommer t.v. inte att uppdateras. En del notiser om europeiska frågor kommer förmodligen att återfinnas på När jag ändå har ordet... Jag kommer också att nu och då skriva en del längre Europainriktade artiklar på Perspektiv Europa. Sådana artiklar kommer också att anonseras på "Ordet."
Ev. läsare tackas hjärtligt. Vi får se hur det blir i framtiden.
