Flarnfri schalottenlök
Tillbaks till:
Flarnfri schalottenlök


Böcker
Bengt O.
2011 06 28
Städernas svall
UPH: Om vi ska ha identitet och därmed integritet, och dessa båda saker hör ju ihop, annars kan man hela tiden fånga oss med eggelser och retningar, då måste vi hålla fast vid minnet som en sårad ängel vi hela tiden bär tyngden av i vårt medvetande.

C-H W: Har du blivit förkyld?

Senare än alla andra läser jag Städernas svall av Carl-Henning Wijkmark och Ulf Peter Hallberg. Med något undantag har mottagandet varit starkt positivt. Man kan knappast undgå intrycket att författarna effektivt lyckats tysta munnen på recensenterna genom tyngden av den oerhörda lärdom och beläsenhet som är bokens kärna och som får sitt uttryck i en spirituell kontinuerlig dialog på resa mellan fem europeiska städer. Jag menar, vad skall man säga utan att verka mondän och halvbildad? Recensenterna betonar också med gillande att de båda författarnas erfarenheter, vistelseorter och tidigare skönlitterära arbeten gjort att denna bok fått ett genuint europeiskt perspektiv. Plötsligt dyker detta alltså upp som något positivt i den annars så inkrökta svenska debatten om kultur och politik där Sverige är en alldeles egen planet strax bortom Pluto. Vad det gäller politiken dock med Carl Bildt som en interplanetär meteroit som kan slå ner var som helst.

Men boken förtjänar all de lovord den fått och fler till. Man önskar bara att de hade formulerats av skribenter som haft förutsättningar att bedöma saken.

 De två författarna för ett lärt samtal där referenser, associationer och samband gör djärva språng över långa tidsrymder och geografiska avstånd, främst mellan de fem besökta städerna. Vi må ha läst och känna till -åtminstone ytligt- Baudelaire, Ekelund, Joseph Roth, Spengler eller Proust var och en för sig men vad vet vi om sambanden mellan dem eller om Edith Södergrans och Wilhelm Ekelunds beroende av Nietsche eller om Bertil Malmberg någonsin träffade Thomas Mann? För mig har Jean Sibelius alltid varit ett sammanbitet dödsallvarligt  granithuvud utan ett strå på hjässan. Det blir litet av en chock när författarna diskuterar en målning där man i stället ser en ung man med mustasch och vågigt hår i festligt lag.

Så kan vi njuta av ett intellektuellt fyrverkeri mot bakgrunden av det litterära och konstnärliga Paris, Wien, München, Barcelona och Helsingfors. Det är stadens närvaro och "svall" som står i centrum för diskussionen. Men författarna bjuder egentligen aldrig in läsarna att delta i samtalet - det förs oberoende av och kanske över huvudet på dessa. Vi får lyssna och försöka tillgodogöra oss det vi förmår snappa upp. När man ganska ingående diskuterar den berömda "anekdoten om tiggaren utanför kyrkan i Paris" utan att berätta själva anekdoten känner man sig ganska ordentligt utanför. Men kanske är det menat som ett prov för läsaren. En anmälare talade om boken som en "tipspromenad" där nog inte många får "alla rätt."

Personligen tyckte jag att kapitlen om Barcelona var rätt tradiga och jag drog igenom dem ganska snabbt vilket egentligen är omöjligt med en sådan här bok. Sedan slog det mig att medan jag rätt väl känner till och känner mig hemma i de övriga städerna har jag endast en gång gjort en kort visit till Barcelona. Jag är litet osäker på vad detta säger om boken men väljer att se det positivt: när jag läser om de amerikanska, men också svenska och givetvis franska, författarna i Paris är det ofta igenkännandets glädje och ännu oftare aha-upplevelser: visst, precis så måste det ha varit! Detsamma gäller i stort sett de övriga städerna.

Naturligtvis läser jag med särskilt intresse de två, ganska korta, kapitlen om Wien. Litet besviken blir jag, de intressantaste resonemangen rör Schnitzler och Hoffmansthal med sina olika visioner om hur Wien eller Österrike skulle utvecklas. Men det hade funnits mycket mer att säga. Man tar upp skapandet av den biologiska antisemitismen genom Schönerer och flera andra - här kunde man ha diskuterat denna krets inflytande på Strindberg, tydlig t.ex.i novellen Tschandala likaså Strindbergs medverkan i Kraus Die Fackel. (Se min text: Facklan på nätet.)  (Strindberg i Österrike är överhuvudtaget en intressant historia men ligger naturligtvis huvudsakligen utanför ämnet för denna bok. Men någon borde ägna sig åt det.)

Hallberg och Wijkmark menar att det är trettioårsperioden före första världskriget som definierar österrikarnas uppfattning om sitt land och som de gärna vill projiciera som bild för omvärlden. Mycket ligger det väl i det men mellankrigstidens kultur lever också kvar: Mahler, Alban Berg, Kokoschka, Canetti, Karl Kraus, Gropius men ockå Werfel, Musil och Roth, allt detta och mycket mycket mera ingår också i medelösterrikarens bild av sitt land och han eller hon är mer än villig att skryta över den för en lägre stående omvärld. Ja, t.o.m. efterkrigsförfattarna Bernhard och Jelinek hör dit antingen det nu är som internationella frontfigurer att vara stolt över eller som avskräckande exempel på "Netz  Nestbeschmutzung" (1). Likgiltig är ingen. När författarna berättar om armbågsrummet för de intellektuella och att det är tillåtet att "svärma för alla olika nivåer i kulturen utan att detta anses odemokratiskt" kan jag bara hålla med. Kulturens ställning i samhällslivet och betydelse för medborgaren i gemen  är några av de bästa sakerna med Wien men kanske är det också ett sätt att avskärma sig från en orolig omvärld och politiska och sociala missförhållanden i sitt eget land, något som Hallberg och Wijkmark betonar.  Mindre imponerad är jag över deras beskrivningar av nutida politiska förhållanden eller för den delen av den närmast ursäktande beskrivningen av Hitlers läromästare, Dr Karl Lueger.  (Se min text: En vålnad.)

Detsamma gäller för övrigt en del av den annars så fina texten om Finland: den som har läst Henrik Arnstads böcker kan ha svårigheter att hänga med i alla fennofila svängar. (Se mina texter: Skyldig till skuld och Spelaren Christian Günther.)

Men för mig personligen är den största behållningen av boken några formuleringar, huvudsakligen av Hallberg. Jag brukar tala om det dubbla främlingsskapet: som exilmedborgare förblir du främling i det land du bor i men med tiden blir du också främling i ditt ursprungsland om du försöker återvända. Det första främlingsskapet är lättare att bära än det andra. Hallberg har nu en annan liknelse för denna situation: den som bott länge i olika miljöer, lärt sig språken osv. kan liknas vid en skådespelare. "Att gestalta erfarenhet, gå in i den, formas av den, men att sedan sminka av sig och gå hem - att ha ett annat jag bortom gestalten. Jag känner att jag lever ut olika sidor av mig själv [i Berlin, i Rom, Paris eller Wien]."   Det är en fin bild. Men den kan kompletteras: där man bott en lång tid spelar man med en viss Narrenfreiheit inför en välvillig publik och får ibland varma applåder. Kommer man av sig nu och då är det inte så allvarligt. Då är det lätt att acceptera att det bara är ett spel, att acceptera främlingsskapet. Man bara sminkar av sig och går hem. Men när man spelar i sitt ursprungsland blir reaktionen en annan: publiken tycker att rolltolkningen har uppenbara brister och tvekar inte att ge sitt missnöje till känna. Det är svårare att acceptera den situationen och man förfaller kanske i frustration och t.o.m. aggression eftersom man själv tycker att man spelar den andra rollen bättre än den första men att dom dumskallarna inte begriper det.

Jag får förena mig med den stora skaran av anmälare och recensenter och uttrycka min tillfredsställelse över att ha fått läsa en intellektuellt högtstående bok med ett europeiskt perspektiv grundat i lång personlig erfarenhet och med en djupt insiktsfull och framför allt vidsynt blick på omvärlden, antingen det nu är Paris, Wien, München eller Helsingfors.

Troligtvis även Barcelona.

 

arkivlänk   

(1) En vänlig läsare påpekar i mail detta freudianska misstag. Netzbeschmutzung är väl snarare vad vi själva ägnar oss åt.