Flarnfri schalottenlök

Section
Bengt O.
Essäer
Andra längre texter
Observationer i förbifarten
Skivor ur verklighetens limpa
Erwin Klipspringer kommer tillbaka
Trivia
Bloggade böcker på Flarnfri
Arkiv
Den politiske kannstöparen
Om krönikören, cookies, friskrivning m.m.

Prenumerera:
Add to Google

Annan rss-läsare:

Senaste kommentarer:
2011 11 22
True Crime och pladder, pladder...

(OBS: innehåller en del spoilers)
Att skriva på tyska med Hemingwaysk knapphet...
Senare än alla andra har jag läst Ferdinand von Schirachs "Verbrechen" (DE) (2009) och möjligen litet tidigare än en del andra "Der Fall Collini" (2011 - svensk översättning saknas).  von Schirach väckte en hel del uppmärksamhet vid bokmässan i Göteborg (se t.ex. här). Hans novellsamlingar som på svenska heter "Brott" resp. "Skuld" har fått lysande recensioner i Sverige och även i hans tyska hemland, även om där förekommit en och annan avvikande uppfattning.

Det intressanta är att majoriteten av de svenska recensenterna klassar boken som "deckare" och menar att von Schirach skriver sådana bättre än de flesta. Elitrecensenterna kommer alla, förr eller senare, in på författarens härstamning: hans farfar var den beryktade Baldur von Schirach, ledare för Hitlerjugend och senare Gauleiter i Wien. (1) Denne dömdes till 20 års fängelse i Nürnbergrättegången.

von Schirach är framgångsrik brottmålsadvokat, försvarare, i Berlin. Novellerna
skildrar, eller föreges skildra, autentiska fall ur hans praktik, givetvis så förändrade att de inte kan identifieras. De är skrivna i jagform som dock ytterligt sparsamt används. Man får kanske acceptera den grovhuggna klassifikationen "deckare" eftersom det handlar om brott: i typfallet om hur vanliga människor halkar in i en situation då de begår i många fall avskyvärda och groteska brott. Men intrigerna är i de flesta fall ytterst märkliga. Några småtjuvar stjäl en japansk teskål och får 30 € för den hos en hälare. Innan teskålen komer tillbaka till den rätte ägaren har ett antal människoliv spillts bara för att inblandade skurkar aldrig fattar vad det är de lagt händerna på. En vardagligt utseende man på en tågstation antastas och knivskärs av två skinnskallar. Inom loppet av några sekunder ligger de två ihjälslagna på marken. Det gick så hastigt att ett ögonvittne inte kunde se hur det gick till. (2) En nersumpad uteliggare begår ett grovt bankrån och blir framgångsrik hjälparbetare i Etiopien med ett lyckligt familjeliv. En enda novell är övervägande humoristisk: i en hyperkriminell familj blir den yngste brodern sedd över axeln av sina bröder och föräldrar, han är för dum anser de. De lämnar honom dock i fred när de tror att han skaffat sig ett "hederligt" arbete som dealer på Berlins gator. I själva verket studerar han i smyg matematik på universitetet och när en av hans bröder råkar illa ut och ställs inför domstol kan han med yttersta finurlighet rädda honom från en fällande dom. Ingen i familjen fattar vad han gjort och anser honom fortfarande för dum.

Men vad som skiljer dessa berättelser från andra i branschen är språket. von Schirach skriver klart, knapphändigt och ekonomiskt. Ingenting är onödigt. Man kommer oundvikligen att tänka på Hemingway. En andra novellsamling, "Schuld", har också fått glänsande recensioner.

Men man måste naturligtvis fråga sig hur länge detta kan hålla. Som en försvarsadvokat som berättar om sina skurrilaste fall har han karvat ut en nisch åt sig. Men förrådet av historier lär väl inte vara outtömligt. I sin tredje bok "Der Fall Collini" har von Schirach tänjt ut en novell till romanform. En italiensk invandrare som i 34 år arbetat utan anmärkning hos Mercedes-Benz går en dag upp i ett hotellrum och skjuter en äldre man. Motivet förblir oklart: mördaren erkänner men vägrar i övrigt att tala om vad som hänt.  En ung försvarsadvokat får detta som sitt första fall och ägnar allt sitt arbeta på att försöka forska ut motivet. Han lyckas också till slut.

Även "Der Fall Collini" har fått lysande recensioner i Tyskland.  Och det är  helt klart: som språklig minimialist, objektivist och förnyare står von Schirach även här i särklass. Han använder själv ett citat från Hemingway som motto för boken: " Wir sind wohl alle für das geschaffen, was wir tun."  (Ung.: "vi är väl alla skapade för det som vi gör.")   Här bekänner sig författaren alltså direkt till arvet från Hemingway och det kan han göra med gott samvete. Nästan alla recensioner jag läst citerar detta motto. Men ingen (ingen!) berättar varifrån det kommer eller  återger det amerikanska originalet. Inte heller jag kan göra det, trots en intensiv jakt på nätet har jag inte kunnat identifiera texten: det är ju heller inte alldeles lätt att översätta den tillbaks till Hemingways amerikanska. (Om någon kan identifiera citatet vore jag tacksam för en hänvisning: då kan vi tillsammans slå alla malliga svenska anmälare på k-ft-n när den svenska översättningen kommer. Hoppas Jonas Thente eller ännu hellre Fredrik Strage skriver...)

Men. "Der Fall Collini" är en typisk Schirachsk novell, utdragen till romanform.  För att lyckas med detta har författaren bl.a. byggt in en kärlekshistoria som verkar rätt påklistrad och onödig. Intressantast är den unge advokatens diskussioner med sin äldre mentor: här anar man något självupplevt. För min del var dock det allra intressantaste en ganska lång utläggning om tysk efterkrigslagstiftning. Om jag förstått det riktigt lyckades en del dunkla krafter få till stånd en lagstiftning som mildrade den enskildes ansvar för kollektivt begångna krigsförbrytelser, t.ex. avrättning av krigsfångar eller judar.

Här hade det kanske varit mera relevant att diskutera förhållandet mellan författaren och hans farfar eftersom ett ledande tema i boken är att den unge advokaten i sina pojkår upplevt den sedermera äldre nazisten och krigsförbrytaren som en ersättningsfader.

Det här är "bra" böcker och ni blir inte besvikna om ni läser dem. Jag har inte läst någon svensk översättning så jag vet inte hur det kan bli men min idé är att det måste vara förhållandevis lättöversatta texter. Sen kan man undra vad som skall komma härnäst från denne författare.

(1) Baldur von Schirach prisades i Wien för sitt "milda" styre. Dock icke av stadens judiska befolkning som i mångtusentals deporterades till olika koncentrationsläger. Men han höll en skyddande hand över Operan och tillät t.o.m. judiska sångare att uppträda. Han visste att det var vägen att vinna Wienarnas hjärtan något som en känd judisk kulturpersonlighet och Wagnerian som dog för kanske 5 år sedan med beundran påpekade in i sista tid. Den svenske tenoren och senare operachefen Joel Berglund gjorde enorm succé 1941 i olika Wagneroperor  vilket med stolthet påpekas på hans hemkommuns, Torsby, hemsida. Värmlänningarna nämner dock icke att en stor del av den operaintresserade publiken inte var närvarande för att jubla pga hastig förflyttning till diverse luftkurorter i Tyskland.

(2) Ett liknande upplägg finns faktiskt i en gammal film med Michael Caine ("The Ipcress Files" ?) där hans "rollfigur" i förbifarten och blixtsnabbt slår ihjäl två bråkande ungdomar när han stiger ur  en tunnelbanevagn.

Pladder, pladder...

En annan författare som mottogs som en stor celebritet vid sitt besök i Sverige och på bokmässan var amerikanen Jonathan Franzen. Hans senaste bok är en tjock roman med titleln "Freedom." (3) Även denna bok har fått överväldigande lovord och prisats som "The Great American Novel" (Esquire)  och "A literary genius for our time...the novel of the year and the century" (The Guardian).

Även om jag hade tyckt om boken, vilket jag alltså inte gjorde, förstår jag inte hur man kan kalla den "The Great American Novel".  För att få den titeln måste väl en roman skrivas så att den karaktäriserar eller levandegör ett skeende eller en period i USA:s historia genom sin handling. Man får väl tänka sig Fitzgerald, Dreisner, Faulkner, Steinbeck, ja Margaret Mitchell. Kanske Kerouac.  Det kan man knappast säga att Franzens bok gör. Det är ett familjedrama, tre generationer av familjen Berglund där var och en visserligen lever i en speciell omgivning och reagerar på vad som händer omkring dem. Men känslan av att det är en speciell Zeitgeist  som driver fram handlingen och förklarar de olika personernas handlande infinner sig inte.

När man kommit en bit in i boken tycker man att det hela känns bekant, speciellt prosastilen. Då slår det mig plötsligt att det beror på att texten är strukturerad ungefär som replikerna i en typisk amerikansk sitcom, tänk Seinfeld, Married with Children, Friends osv. Det kräver en stor teknisk skicklighet att skriva så. Varje mening måste antingen bygga upp till eller själv vara en punchline där publiken får skratta. Det finns varken tid eller plats för longörer - publikens uppmärksamhet får inte förloras för ett ögonblick. Men av The Great American Novel väntar jag mig något mer.  Speciellt de avsnitt som är skrivna i dialogform kunde lika gärna ha framförts av George Costanza och Elaine som av f.d. basketbollstjärnan Patty och rocklegenden Richard, två av huvudfigurerna i "Freedom." Skickligt och ofta småroande men motiverar knappast författarens utnämning till "a literary genius for our time".

Det som skrivs om miljöförstörelse och skydd för arternas mångfald eller om grova bedrägerier för att tjäna pengar på Irakkriget skall väl reflektera periodens Zeitgeist men är så groteskt överdrivet att det blir parodiskt och omöjligt kan tas på allvar. Så pladdras det vidare över 706 sidor i pocketupplagan.

Så jag jämför "Freedom" med "Seinfeld" medan Svenska Dagbladet talar om "Krig och fred" och om hur personerna belyser "det omvälvande decennium som vi just har genomlevt." Så det är väl som vanligt jag som inte förstått hur fint det är.

Ni kan ju läsa den här boken om ni inte har något annat för er. Kanske är den bättre på svenska.

(3) Jag läste pocketupplagan. Eftersom boken är så tjock kunde man inte utan vidare läsa vänstra kanten på högersidorna. Man fick ta i ordenligt och försöka böja boken i ryggen. Allt detta gjorde inte läsningen njutbarare.