Bengt O.
Flarnfri schalottenlök
 

 

Texter från "Ordet"

 
 
Första sidan 
2003 03 17
Handgriplig finanspolitik i Albanien


This is the greatest. To make something out of nothing!
Never, even when travelling in Albania,
Have I made such a supper out of so few materials

T.S. Eliot: The Cocktail Party
1990 begrep den kommunistiska regimen i Albanien under Ramiz Alia att systemet var hotat även i stalinismens sista utpost i Europa. Än stod Enver Hoxhas staty i utkanten av Skanderbegplatsen och än kantades Martyrernas Boulevard av Lenins och Stalins byster. Men tecknen var oöversebara. Studentprotester och arbetaruppror var de påtagliga uttrycken för ett kokande missnöje hos befolkningen som i italiensk TV sett kommunistsystemet falla och via amerikanska såpoperor fått uppfattningen att i den kapitalistiska världen fanns allt i överflöd för alla, det var bara att ta för sig.

Regimen skickade en delegation från Tirana till Wien för att se om vår organisation, UNIDO, kunde hjälpa till att få till stånd de ekonomiska reformer som krävdes för dess politiska överlevnad. Jag utsågs till ledare för en liten "fact finding mission" som omedelbart begav sig till Tirana. Vi var då den första internationella organisation som hade inbjudits till Albanien. UNDP, IMF, Världsbanken osv. skulle komma långt senare.

Tirana ligger ca en flygtimme från Wien men det är, eller var för 10 år sedan, en resa många hundra år tillbaks i tiden. Beväpnade soldater omringade och bordade planet och gick igenom våra papper. Landet är översållat med en- eller tvåmansbunkers med skyttegluggar både åt väster (NATO) och öster (Sovjetunionen). Tiranas husfasader såg livsfarliga ut med delvis söndervittrade balkonger utan räcken. På gator och vägar gick getter, får och åsnor helt ostört. Vägarna användes också som upplagsplats för möbler, virke, tunnor och fat osv. vilket gjorde varje bilfärd efter mörkrets inbrott till ett äventyr med ytterst oviss utgång. Till detta bidrog också att de visserligen fåtaliga bilarna som regel körde med ljusen släckta eftersom, sade chauffören, ""det var omöjligt att få tag i nya glödlampor". Man blinkade till när man tyckte att det behövdes.

Vi hade med oss bröd, pulverkaffe och ost från Wien, en välbetänkt åtgärd eftersom ingen mat serverades på Hotel Tirana där vi bodde och inga livsmedelsbutiker fanns. D.v.s. det fanns utminuteringsställen av livsmedel, utan skyltfönster med med en lista på dörren över vilka personer som hade rätt att göra inköp i just den affären. På Hotel Dajti på Martyrernas Boulevard fanns en restaurant öppen för besökare. Vi lärde oss snabbt att fårost, oliver, olivolja, vin och -vissa dagar- bröd i stort sett var det enda som fanns men det var njutbart och angenämt.

Vi blev mottagna med oroväckande stora förväntningar i industridepartementet. Vi fick intrycket att vi kunde få se allt vad vi ville och startade en rundtur till olika industrier och fabriksanläggningar i Tirana med omnejd, i Elbasan, Durres, Vlora, Schkodra och andra städer. Resultaten var förskräckande. I den mån någon produktion alls förekom arbetade man med nödtorftigt underhållen uråldrig jugoslavisk-sovjetisk-kinesisk teknologi. Även det otränade ögat kunde se att arbetsförhållandena var livsfarliga. Miljöförstöringen var obeskrivlig - slagg, spillolja, avfall och biprodukter dumpades rakt ut i omgivningen, ibland i dammar fyllda av trögflytande vätska som stank som en svavelsjö i Gehenna. Luften runt stålverken i Elbasan var så förorenad att man kunde se sotpartiklarna men inte undvika att andas in dem.

I en mekanisk verkstad strax utanför Tirana stod produktionen för tillfället still på grund av någon missnöjesaktion av arbetarna. Tydligen hade inte lönerna utbetalts i tid. Som vanligt blev vi emellertid mycket vänligt mottagna av verkschefen och hans ledande män. Vi tog plats i styrelserummet, en yngre dam serverade en obligatorisk raki på en bricka. Vi började diskutera verkstaden och dess problem. En av mina medarbetare ville försöka skaffa sig en konkret bild av hur saker och ting fungerade och frågade verkschefen: Antag att en viktig del i den här maskinen plötsligt skulle gå sönder, vad skulle ni då göra först av allt? Fabrikschefen svarade utan att tveka: Vi skulle omedelbart undersöka om skadan berodde på sabotage och ställa den skyldige till svars. Min kollega som snarast var intresserad av hur reservdelsförsörjningen fungerade blev tämligen paff. I enlighet med våra instruktioner frågade vi också om det fanns några kvinnor i ledande ställning i företaget. Visst, damen som serverat oss raki var ingenjör i en viktig funktion. Varför hon då inte satt med vid bordet fick vi inte veta, troligen översatte tolken inte denna fråga.

Medan mina ingenjörskollegor fördjupade sig i produktionsförhållanden och teknik var det min uppgift att titta på industripolitik, organisation, administration, management och förhållandet mellan centrala och lokal beslutsfattare. I ministerier och offentliga byggnader fanns i varje korridor tre varningsljus i olika färger placerade ovanför varandra. Alla jag frågade verkade ovilliga att förklara vad arrangemanget syftade till. Senare, när de personliga kontakterna blivit varmare, fick jag veta att det var ett varningssystem: gult ljus betydde att fienden gjorde ett anfall med kemiska vapen, rött ljus betecknade ett kärnvapenangrepp och grönt ett angrepp med biologiska vapen. Ett paradexempel på den nationella paranoia som Hoxharegimen uppammade för att hålla befolkningen i schack. Liksom i "1984" kunde vem som helst vara spion eller agent för fienden, i det här fallet för NATO eller Sovjetunionen (eller, som Jan Myrdal skriver "multiagent", dvs. för båda sidor.) Med jämna mellanrum avrättades någon framstående politiker som kanske i årtionden haft en ledande roll i partiet eller regeringen men som till slut visade sig hela tiden ha gått fiendens ärenden. "Fienden" var ömsom Jugoslavien, ömsom NATO, Sovjetunionen eller Kina beroende på omständigheterna.

Svält, umbäranden och fattigdom framställdes som nödvändiga uppoffringar för att upprätthålla självständighet och självförsörjning i en fientlig omvärld. Så länge man genom en rigorös gränskontroll och benhård styrning kunde kontrollera den information som kom in i landet fungerade denna taktik ganska bra. Befolkningen kände sig skyddad av regimen och bar sina plågor med jämnmod i tro att att deras oberoende alltid hotades av fientliga makter. När man började kunna ta emot italiensk TV via satellit luckrades denna attityd upp snabbt och underminerade regimen. Tyvärr skapades också orealistiska och snedvridna förväntningar på vad marknadsekonomin och det kapitalistiska systemet hade att bjuda . Det var dessa förväntningar, senare underblåsta av Världsbanken och IMF, som till slut ledde till den katastrofala utveckling som ägt rum i landet. Albanien är idag en laglös gangstersstat genom vilken enorma mängder narkotika och illegala flyktningar ostört slussas in i Västeuropa. Vad som slussas i andra riktningen vill jag helst inte tänka på.

Jag intervjuade ministrar och tjänstemän och försökte bilda mig en uppfattning om hur ekonomi och samhälle, utbildning och "arbetsmarknad" fungerade. Det stod snart klart att systemet var så till den grad präglat av toppstyrning, centralisering och detaljregleringar att minsta störning ute i periferin ganska snabbt fick hela maskineriet att börja gnissla och sedan stanna upp.

Det tog oss inte lång tid att inse att situationen var hopplös. Partiella reformer eller förbättringar var meningslösa eftersom systemet var så kört i botten och lamslaget av en detaljstyrning som överträffade allt vad vi var vana vid, också från länder "with centrally plannned economies". Länder som Polen eller Ungern liknade utvecklade marknadsekonomier i jämförelse med Albanien. Man måste i stort sett börja om från scratch för att få igång någon vettig ekonomisk och industriell utveckling i landet. Det fanns vissa råvaror och naturresurser som skulle kunna utnyttjas, speciellt krom. Men framför allt måste regeringsdepartementens, myndigheternas och företagsledarnas roller omdefinieras i grunden. En stor del av produktionskapaciteten måste omedelbart avskrivas, den bit som kunde bli konkurrensduglig måste omorganiseras, omstruktureras och utsättas för den fria marknadens villkor men också med frihet för företagscheferna att reagera på det sätt som marknaden krävde. Massiva utbildningsinsatser på alla nivåer måste till. Däremot menade vi att det var meningslöst att på detta stadium tala om privatisering, det fick komma i nästa omgång eftersom det för tillfället inte fanns något som överhuvudtaget skulle kunna attrahera privat investeringskapital.

I ett rökigt sammanträdesrum presenterade vi våra brutalt uppriktiga slutsatser för industridepartementets ledande tjänstemän. Flera yttrade sig entusiastiskt och positivt, andra menade att några drastiska förändringar inte var tänkbara. Dagen efter blev vi oväntat kallade till ett nytt möte med samma grupp, i samma rum. En kedjerökande funktionär med det osannolika namnet Hekuplan Mara presidierade. I ett långt anförande förklarade han att våra förslag inte var i samklang med de socialistiska principer som utgjorde de bestämmande riktlinjerna för albansk ekonomi och därför inte skulle vidare övervägas. Därefter upplöstes mötet.

Innan vi skulle lämna Tirana blev vi inkallade till industriministern som var betydligt mera positivt inställd till våra idéer än herr Mara. I förtäckta ordalag lät han oss veta att han för tillfället inte kunde göra mycket men att förhållandena nog ganska snart skulle komma att förändras. Medan vi satt på hans rum knackade det på dörren. Ute i korridoren hördes upprörda röster och när dörren öppnats såg vi ett antal ganska argsinta personer i så gott som handgriplig diskussion med några departementstjänstemän. Bland besökarna kände vi igen fabrikschefen som vi intervjuat om reservdelsförsörjningen. Han var mycket upprörd och började vilt gestikulerande diskutera med ministern. Efter en stund gick denne fram till ett kassaskåp i ena hörnet, öppnade det och tog ut en tjock sedelbunt som han överräckte till vår vän. Denne lugnade sig uppenbarligen, räknade pengarna och tog farväl. Sorlet i korridoren upphörde. På vår nyfikna fråga vad som skett svarade ministern att arbetarna i verkstaden hade gått i strejk i protest över obetalda löner. För att undvika att protesterna spred sig hade han gett en summa pengar ur statskassan till verkschefen för att i vart fall täcka de omedelbara utgifterna. Det var handgriplig finanspolitik så som jag varken förr eller senare har sett den.

Vi lämnade Tirana många erfarenheter och upplevelser rikare. Efter något år revs statyerna på Skanderbegplatsen och efter Martyrernas Boulevard. De tjänstemän på lägre nivåer som vi arbetat med under vårt första besök satt nu som ministrar i den första regeringen efter det kommunistiska systemets fall. Vi blev återkallade till Albanien och mottogs bokstavligen med öppna armar. Vad som hände sedan, och så småningom ledde till dagens laglösa samhälle, är en annan historia som kanske kan berättas vid tillfälle.  

Anmärkning: Strax efter mitt första besök i Albanien kom jag över ett exemplar av Jan Myrdal's "Den albanska utmaningen" - en nyutgåva från 1986 dvs. inte mer än fyra år före mitt besök och med ett antal nyskrivna kapitel. Sällan har jag läst en så märklig skildring: jag måste ha hamnat i ett helt annat land än Myrdal. Klicka på länken nedan för några intressanta citat.