Flarnfri schalottenlök
Tillbaks till:
Flarnfri schalottenlök


Lökring februari 2011
Bengt O.
2011 02 21
Axel Klinckowström - skalbaggssamlare och deckarförfattare

På en blogg med det oväntat aktuella namnet Rävjägarn berättar bloggaren om Linde Klinckowström som under 6 år red genom Europa på sin häst Castor. En familjebild illustrerar inlägget där man bl.a. ser Lindes syster Thora som senare gifte sig med Nils Dardel. Dessutom ser man en kalhårig, något korpulent man, djupt nersjunken i en stol: flickornas pappa baron Axel Alexander Camille Rudolf Emanuel Klinckowström, zoolog, forskningsresande, skalbaggsexpert, filolog, science fiction- och kriminalförfattare, tidningsredaktör, dramatiker, festprisse och sällskapsman, uppmärksammad (i mindre smickrande ordalag) av såväl Strindberg som Söderberg.

Att ge en sammanfattande beskrivning av denne mans liv är givetvis omöjligt och det behövs lyckligtvis inte heller efter som en stor mängd material finns tillgängligt på nätet. En lättsmält sammanfattning finns på en site kallad Hugin-biblioteket, under rubriken Den fete ädlingen. (scrolla)

Klinckowströms biografi i Svenskt Biografiskt Lexikon är fascinerande läsning. Han blev docent i zoologi, publicerade en hel del vetenskapliga uppsatser, donerade samlingar till Riksmuséet och upptäckte ett antal nya skalbaggar vilka i entomologin går under artnamnet Klinckowströmi. För detta erhöll han Vetenskapskademins Wahlbergsmedalj. Redan härigenom gick han alltså till eftervärlden.

Emellertid, skriver SBL, var han "ekonomiskt oberoende och kunde under större delen av sitt liv ägna sig åt det som roade honom." Driften av familjegodset på Ekerö utanför Stockholm överlämnade han "i en klok hustrus händer." Sålunda bekymmersfri kunde han ägna sig åt forskningsresor till Antarktis, Sydamerika, Färöarna och Jämtland.  På Ekerö "gjorde han försök med fiskbastarder o drev en i jägarkretsar uppmärksammad avel av taxar o vita stövare " samt studerade dittills okända bakterier.

Emellertid lockades Klinckowströms allt mer till det litterära. Hans rapporter om forskningsresorna liksom hans  naturvetenskapliga uppsatser blev välvilligt mottagna. Emellertid drogs han, som han själv skrev, "som malen mot ljuset mot diktens värld."  Hans diktsamlingar, i fornnordisk stil, utgivna av honom själv blev mycket ovänligt bemötta av kritiken. I någon mån kan man förstå detta om man läser ur hans diktverk "Svipdag":

Tiden är liden;
Leden på heden
Rida att strida,
Blota åt Rota;
Ylfingar, fylkingar
Kalla att falla!

Emellertid hade Klinckowström en gynnare i ingen mindre än Viktor Rydberg som varit hans lärare i "poetisk formgivning." När Klinckowström anmälde sitt verk för bedömning av Svenska Akademin ville Rydberg lägga ett gott ord för honom. Vad som sedan hände skildras i drastiska ordalag av Hjalmar Söderberg:

"Men o ve och förbannelse! O satan och helvete! O slumpens grymma lek, o ödets oberäkneliga kastrull! Den Svipdag som sekreteraren nyss hade läst upp och som på Viktor Rydbergs rekommendation fått andra priset, var icke Klinckowströms Svipdag. Den var av en annan skald som....också han drömt om Svipdag, grubblat över Svipdag, diktat om Svipdag. Och det var hans poem som nu hade fått pris."

Så kan det gå när akademiledamöter slumrar till. Klinckowström förblev obelönad. Men bättre tur hade han med versdramat "Olof Trätälja" som av akademin belönades med den stora guldmedaljen, detta till Strindbergs stora förargelse som kallade författaren ”trappnaskare o hovslinker”.

Kanske insåg Klinckowström att han hade gjort sitt i den fornnordiska branschen och slog sig sedan ner för att skriva äventyrsromaner. Och se, nu kom både publikens uppskattning och pengar. Förtjust konstaterade författaren "att arvodena räckte både till punsch o cigarrer".  Hans roman "Skräck över Norden" får betraktas som ett pionjärverk inom svensk science fiction. Boken som kom ut 1935 skildrar hur Sverige år 1955 ("Sovjetunionen har fallit") drabbas av en ny istid eftersom Golfströmmen ändrat sitt lopp. Andra verk är "Damen med djävulshuvudena",  " De nio fakirernas harem" och "Spritseglaren på Östersjön" men även "Högvälborne herr grefve Kuno Kater von Karterfelds äfventyr berättade af honom själf".

Med utgivandet av den mer seriösa konsthistoriska studien "Leda och svanen: en ikonografisk studie" hade han mindre framgång. En försiktig förläggare utgav endast en begränsad upplaga "då boken enligt tidens sätt att se hade en anstrykning av pornografi". Och det får man ju förstå, med det motivet.

Men Klinckowström var också en utpräglad sällskapsmänniska. I en ljudfil från 1912 (!) kan man höra hur en troligen lätt beskänkt Klinckowström i sällskapet Idun använder sig av det nya mediet.



Linde och Thora hade alltså en hel del att brås på.  Trots sina ibland något extrema politiska åsikter framstår "Klinckan" som en sympatisk typ, en "renässansmänniska" skulle  man kunna säga om begreppet inte vore så utslitet: Och nog blir man litet avundsjuk: tänk att vara ekonomiskt oberoende, ha en klok hustru som sköter affärerna och tid att ägna sig åt att skriva dåliga dikter och billiga deckare och studera skalbaggar, dricka punsch och röka cigarrer.

Baron Klinckowström ligger begraven under ett ovårdat röse med en svårläsbar sten på Ekerö kyrkogård, en idyllisk plats på en sluttning mot Mälaren. På andra sidan kyrkogården finns en trevlig sommarservering som för säkerhets skull försetts med en skylt med texten "Ej prästboställe."

.

Så kan det gå.  

Källor (utöver ovan länkat material):
Svenskt Biografiskt Lexikon, Band 21 Katarina - Königsmarck
Strandberg, Olle, Pegas på villovägar, 1943 (Min upplaga W&W 1963)
Krook, Hans, Världens ändalykt och Klinckans rysare, SVD 1972
Svenska nöjen, SR, Axel Klinckowström talar till sällskapet Idun på vaxrulle.
Foto författaren

Citat från "Svipdag" och Söderberg ur Strandberg. Övriga citat ur SBL.