Flarnfri schalottenlök


Essäer
Bengt O.
Inlägg
2010 07 31
En Södergrabb växer upp
"Det är besynnerligt vad sådana som inte skriver skriver bra.

Folk som inte alls sysslar med att skriva saker skriver - när de har något att berätta - ofta mycket bättre än de som inget annat gör än skriver."
Så inleder Jan Olof Olsson, JOLO,  kapitlet "Cyrus på Söder" i samlingen "Människor" från 1993. Och rätt har han. Stenhuggaren Cyrus Wallén (1885 - 1996) har skrivit den sortens memoarer som kanske många av oss skulle vilja göra med tanke på barn och efterkommande. Helt utan litterära ambitioner berättar han rakt upp och ner om sin barndom, uppväxt och sitt arbetsliv på Söder i Stockholm. Men det blir aldrig tråkigt trots den enorma detaljrikedomen i beskrivningarna av föräldrahemmet, skolan, marmorsliperiet, frikyrkolokalerna eller de spännande utflykterna till platser utanför Södermalm eller i dess utkanter: Katarinahissen, Strömparterren, julskyltningen på Drottninggatan, Årstaviken.

Det skulle vara svårt för en skönlitterär författare att ge en så levande bild av t.ex. nykterhets- och fackföreningsrörelsen eller frikyrkornas verksamhet kring förra sekelskiftet som Cyrus Wallén gör. Han skriver helt enkelt hur det var och vad man gjorde.  Jag citerar om hur en strejkbrytare återupptogs i den fackliga gemenskapen: "Syndaren infann sig på bestämd tid, ingen hälsade på honom eller tycktes ens märka hans närvaro förrän hans punkt på dagordningen kom upp. Då bad han samtliga om tillgift, framdrog vissa förmildrande omständigheter, som kanske i någon mån kunde förklara brottet, samt lovade att aldrig göra så mer. Vanligen beviljades hans bön utan diskussion, och vid mötets slut gick alla fram för att skaka hand med honom. Han var åter vorden kamrat."

Livet och folklivet i trakterna kring Adolf Fredriks torg, dvs. nuvarande Mariatorget, skildras ingående. Avbrott i de träliga "oxveckorna" erbjöds av händelser som kreaturstransporter genom stan, brandkårsutryckningar eller begravningar.  Lövmarknaden vid Riddarholmskanalen eller Kasperteatern på Djurgårdsslätten var höjdpunkter för barnen. Från den senare berättar Cyrus: "Skådespelet var...något slags triangeldrama slutande med att en andre älskare stack ihjäl den förste med en värja. Älskarinnan vart förtvivlad och gav luft åt sin sorg genom att borra näsan den rundaste delen av den fallnes kropp och ge ifrån sig ett halvkvävt bubblande och blubbande ljud. "

Gefilte Fisch

JOLO beskriver med en viss förtjusning hur juden Benson kom hem till Cyrus mor för att laga "stoppgädda", (Jag har i annat sammanhang hört detta ord men märkligt nog får man inga motsvarande  träffar på Google. Emellertid handlar det om "gefilte Fisch", en välkänd delikatess i askhenaszyköket).  Cyrus skildrar i detalj hur tillagningen gick till. Modern hade skaffat en kolossal gädda. Benson anlände med förkläde, kryddpåsar och en del exklusiva köksmästardon. Sedan gäller det att flå gäddan utan att förstöra skinnet. Ben och oätbart innanmäte rensas bort , resten hackas och blandas med mjöl, lök, vitlök och diverse kryddor och stoppas därefter tillbaks i gäddskinnet. Fisken kokas och en passande sås tillredes varefter det hela avnjutes med lämpligt dryckjom där Jehova är betydligt mera liberal än Allah.  (Vad jag förstår förekommer numera en förenklad variant där fisken först skivas upp i lämpliga bitar som rensas, fylls och kokas. Fusk! Fältstudier skall snarast bedrivas på restaurang Alef Alef eller Bahur-Tov .)



Nutida informationstavla
Vad som slår en nutida läsare är emellertid den fullkomliga frånvaron av beklagan, besvikelse, trötthet och uppgivenhet inför ett ofta omänskligt hårt liv som präglar både Cyrus och hans mor, åtminstone som hon beskrivs i boken.  Familjen bestod av farmor, far, mor och 3 barn i en lägenhet om ett rum och kök en trappa över gården. Fadern hade en förhållandevis god anställning som lagerbokhållare på ett skrädderi. Emellertid tillbringade han sin mesta tid på kaféer och andra förlustelseställen. Genom sitt alkoholmissbruk förlorade han jobbet när Cyrus var 15 år. Familjen fick därefter dra sig fram på de pengar modern tjänade genom att sy "mollskinnsbyxor" åt den firma där  fadern hade arbetat.

Cyrus fick också arbete och hamnade så småningom på "Wester och Norgrens mekaniska stenhuggeri" vid Hornsgatan där han stannade i över 30 år. Den minutiösa beskrivningen av stenhuggeri och marmorsliperi, inklusive tillverkande av förfalskade antika marmorplattor till antika möbler på uppdrag av stadens antikhandlare, hör till bokens bästa och måste ha ett ovärderligt kulturhistoriskt värde.

Långt ifrån att försköna verkligheten beskriver Cyrus i alla detaljer hur det var och vad man gjorde men han beklagar sig inte, betonar inte svårigheter, fattigdom och lidande utan bara skildrar dem. Man får det intrycket av boken att hans mor tänkte på samma sätt. Livet var nu en gång sådant och man fick ta itu med det och göra det bästa möjliga. Desto större uppskattning av de glädjeämnen som fanns: upptåg och möte med stadsoriginal på gator och torg, marknader, en glimt av kungen i sin vagn, en tur med Katarinahissen, picknick i Zinkensdamm eller ett besök på den illuminerade (men syndfulla) Strömparterren. Cyrus mor hade Lutherska Missionsförsamlingen och Cyrus själv förtroendeposter i stenhuggarefackföreningen och besök på föreläsningar och bildande föredrag. Det var vad som förgyllde vardagen och skänkte familjen en viss stolthet och värdighet. Den stora händelsen i livet blev ett par somrar på Gotland hos moderns syster, bekostat av mödosamt extraarbete på Hermanssons skrädderi.

JOLO avslutar sitt kapitel om Cyrus bok. "Nu skall ni gå och skaffa er denna roliga bok, som knappast kostar lika mycket som en grogg på krogen."  Groggen - om något sådant fortfarande står att få - har väl blivit dyrare och boken lär knappast gå att uppbringa i de få kvarvarande antikvariaten i Stockholm. Men man kan låna den på Stadsbiblioteket på Medborgarplatsen. Gör det om du är intresserad av livet i Stockholm kring förra sekelskiftet. Men även om detta inte är ditt huvudintresse ger boken en nyttig tankeställare för oss om hur människor handskades med sin livssituation då jämfört med nu och hur man helt styrdes av insikten att ansvaret låg hos sig själv och inte kunde övervältras på någon annan.

Reflektionerna ger sig själva och jämförelsen faller på intet sätt ut till vår fördel.