Bengt O.
Flarnfri schalottenlök
 

 

Försök

 
 
Första sidan 
2006 10 25
Spelaren Christian Günther

Sverige och andra världskriget. För dem som minns eller läst kanske något av ett trauma. Fegt medlöperi medan andra blödde och led. Utbredda nazistsympatier. Bättre en tysk seger än Sovjet som granne på Åland. Andras syn på Sverige har präglats: Josep Borell menade [död länk]nyligen att vissa nordiska länder inte hade lidit "enough during World War II to understand the true meaning of the parliament's Strasbourg seat"  vilket retade upp Finland, Norge och de baltiska länderna men sedan man kommit överens om att han endast syftat på Sverige blev allting bra. Utom i Sverige förstås: ett magistralt blogginlägg får illustrera reaktionen:

"Facts and the laws of logic are universal regardless of whether other people in your country historically participated in some war or not."

Some war.  Men nu har vi fått betydligt bättre möjlighet att försöka förstå wie es eigentlich gewesen.

Henrik Arnstads bok Spelaren Christian Günther som kom ut i september  har noterats men inte diskuterats särskilt mycket i den svenska bloggosfären. (Länk till sökresultat i Technorati. Länk till resultat i knuff.) Det mest intressanta inlägget skrev av Agnes på Notiser från en ö under rubriken Recension av en recension. Paradoxalt nog hade hon, åtminstone då, inte läst boken utan diskuterade en recension i Sv.D. som hon uppfattade som ett försvar för medlöperi. "Recensenten verkar ha gått i skola hos de allra skickligaste agit-prop-mästarna."  Och avslutar inlägget med att säga:

"Myten om svensk neutralitet och nödvändigheten i densamma borde stoppas upp och ställas ut på museum."

Arnstads bok har recenserats i de flesta ledande dagstidningar och andra media. (Arnstad redovisar på sin egen blog alla recensioner, positiva såväl som negativa, där de positiva helt överväger.) Bäst är Ola Larsmo i DN Förrädare eller syndabock. Inte oväntat blir Arnstad "närmast euforisk" över Larsmos recension eftersom denne uppfattat att:

"Det finns aldrig något helt och enkelt “Sverige under andra världskriget”, som ytligare debattörer ofta hävdar med några enklare slagord. Och det är detta som är risken med alla de snuttar vi matats med under de senaste 20 åren."

Och det är väl just det man lär sig genom Arnstads bok.  Vår egen bild av Sverige och andra världskriget har modifierats betydligt och vår bild av huvudpersonen själv har blivit betydligt ljusare - trots att det säkerligen inte varit författarens avsikt.

Låt oss börja med de negativa sakerna: de är snabbt avklarade. Arnstad redogör för Günthers utrikesministertid praktiskt taget dag för dag (men hoppar ibland mellan perioderna - man får se upp) vilket ofta blir väl mastigt - man skulle ha önskat litet mer av sammanfattning och tematik. Värre är bristen på klara och tydliga källhänvisningar, ofta är det svårt att avgöra exakt varifrån t.ex. ett citat kommer1 Arnstad har publicerat en imponerande litteraturlista (pdf) på webben.2 När man läser noga märker man den avgörande betydelse som  ett fåtal källor, som exempelvis Gunnar Hägglöfs och Sven Grafströms anteckningar, har  för resonemangen liksom givetvis de tyska diplomatrapporterna. Alla dessa källor är problematiska (vilket Arnstad också diskuterar och förser sina resonemang med reservationer där han anser att det behövs.) Eftersom boken gör ett så starkt intryck är det nödvändigt att hålla dessa svagheter i minnet.  Litet märkligt är det också att journalisten Arnstad gjort personliga intervjuer endast med Günthers familj och med Sverker Åström.

Däremot tänker vi inte klaga på språket som en del surkartar gjort. Att skriva "Wigforss blev förbannad" ger en bra mycket bättre bild av den koleriske Wigge än ett mera akademiskt uttryckssätt skulle ha gjort. Språkbruket "Innan ett världskrig" har legitimerats av självaste Henning Mankell. Så det så.

Bokens titel "Spelaren" är ytterst välfunnen och relevant. Den svenska utrikespolitiken under perioden blir i stort sett ett spel med Christian Günther som spelförare där det gäller att utnyttja den aktuella situationen för i huvudsak kortfristiga vinster. I krigets början, när Tyskland föreföll oövervinnerligt, gällde det att placera sig väl, dels för att undvika en tysk ockupation men framför allt för att reservera en gynnsam plats i en framtida nazistisk och tyskdominerad Europa- eller t.o.m. världsordning. (Günther var ingalunda ensam bland svenska diplomater och politiker att resonera så - endast ett fåtal av dem torde dock ha haft äkta nazistiska sympatier.) När Tyskland körde fast i Sovjets snödrivor svängde preferenserna långsamt med förhållandet mellan Sovjet och Finland som en komplicerande faktor. Arnstad går minituöst genom praktiskt taget varje beslut - man ser Günther läsa korten, analysera mot- och medspelares bud, värdera träkarlens och sin egen hand, bluffa ibland, ta det säkra före det osäkra ibland. Blev han straffad fick man koncentrera sig på nästa giv.

Spelet gick ju hem - Sverige kunde stå utanför kriget och förblev oberoende med ett bevarat relativt välstånd som vi än idag drar nytta av. Storslam alltså.

Men nu var det ju inget spel - i Norge och delvis i Danmark samt i större delen av Europa vållades obeskrivliga lidanden och död av en tysk krigsapparat som till viss del underhölls av svenska malmexporten. Tyska soldater färdades fritt genom Sverige3 för att sättas in mot de bristfälligt utrustade ryska trupperna i Finland och bortom den finska gränsen4.

Vad hade skett om Sverige intagit en mera karsk attityd? Först och främst hade risken varit stor att man då gått med i kriget på tysk sida, inte minst genom finlandsaktivisternas agerande anförda av högerledaren Bagge.  Men om Sverige i stället bekämpat en occkuperande stormakt? Hade lidandet i grannländerna och Europa i övrigt blivit mindre? En omöjlig fråga att svara på. (Av Arnstads bok verkar dock framgå att Tyskland efter 1941 knappast haft militär kapacitet eller strategiska skäl att ockupera Sverige.)

En aspekt som kontrasterar mot bilden av den beräknande spelaren, och som Arnstad understryker,  är dock de insatser som Günther och andra diplomater på UD gjorde för att undsätta judar i Norge och senare även i andra länder. Dels kanske av personliga skäl men säkerligen också av mänskliga och moraliska skäl, detta trots att många tjänstemän var anfrätta av tidens konventionella antisemitism.

Ett avgörande intryck av Arnstads beskrivning är att motståndet och avskyn mot nazismen och Tyskland verkar ha varit mycket större och mera utbrett än vad åtminstone vi haft för oss liksom att sympatierna för det finska "fortsättningskriget" var ytterst begränsade (i motsats till "vinterkriget"). Günther och andra fick bokstavligen dagligdags kämpa mot press, fackföreningar och artister som genom sitt uppträdande riskerade att störa förhållandet till Tyskland och detta inte alls alltid framgångsrikt.  Den som letar efter exempel på icke-medlöperi hittar en stor mängd sådana i alla samhällslager, t.o.m. i kungahuset där kronprinsen (sedermera Gustav VI Adolf) ansågs vara Englandsvän och kungens bror, prins Eugen, ansågs vara en säkerhetsrisk och bevakades av dåtidens SÄPO. Den som vill kan faktiskt genom att välja fakta ur Arnstads bok vaska fram en bild där de verkliga nazistsympatierna var begränsade till en konservativ överklass inom militär, förvaltning och kultur (Fredrik Böök, Sven Hedin). Hur sann den bilden är är en annan sak men den duger att luta sig mot.

Vi återkommer till citatet från Agnes, återgivet härovan. Klart är att "myten om svensk neutralitet" utan vidare kan avfärdas.  Men var spelet för att försäkra ett icke-deltagande i kriget "nödvändigt?" Eftersom vi inte kan bedöma effekterna av alternativa förhållningssätt är frågan naturligtvis omöjlig att svara på.

Och varför skulle man göra det? Ett skäl kunde vara att få en moralisk utgångspunkt för ställningstaganden i samtida konflikter. Ett exempel som tränger sig på är Göran Rosenbergs beryktade artikel om en danska karikatyrstriden där han bl.a. kommer fram till "att den stora utmaningen mot yttrandefriheten är bristen på självcensur och självrestriktion" samt att:

"Yttrandefriheten förutsätter kort sagt en kontinuerlig 'avstämning' mellan medborgarna i ett samhälle om hur yttrandefriheten kan användas och hur det som yttras i offentligheten kan uppfattas och förstås"

Med den inställningen har man naturligtvis ingen rätt att kritisera censur och självcensur under andra världskriget eller amerikanska medias fäaktiga knäfall inför regimen Bush. Jo, dvs. det har man naturligtvis men man har gjort sig diskvalificerad som seriös debattör.

Inte minst Arnstads bok visar hur nödvändigt det är att försöka ta hänsyn till alla fakta och hur komplicerad den verklighetsbild som man tyckte var så enkel då blir.5  Vi har väl alla fördömt den tyska operachefens feghet att stryka en kontroversiell operauppsättning. (Anm: På hösten 1966 strök Deutsche Oper Mozarts Idomeneo från repertoaren av -troligen överdriven- rädsla för islamisk terror.)  Vi som agerar från en intellektuell och moralisk "high ground" har naturligtvis mycket lätt att se vad som är rätt och riktigt  men hur skulle vi reagera om vi hade personligt ansvar för liv och säkerhet inte bara för oss själva men också för publik och anställda? Skönandar och samhällsdebattörer som i trygg personlig säkerhet, med bristande insikt och en mimosas känslighet,  utfärdar etiska ukaser och tvärsäkra omdömen är varken berömvärda eller nyttiga.

Till vår förvåning läser vi följande i en recension av Arnstads bok i Dala-Demokraten, av alla tidningar:

Det kanske var fegt att låta andra ta striden och offra sig för friheten. Men samtidigt: vem vill ta ansvar för att driva ett land till oöverskådlig förödelse och död? Vilka skulle offras? ....

Eftergiftspolitik kan man säga, men också skicklig politik. Det var bäst som skedde. Det måste man säga efteråt, även om det skaver.

En modig åsikt som vi kanske inte utan vidare vill skriva under på och recensenten lär väl få sina fiskar varma om någon upptäcker vad han skrivit. Det är egentligen ohyggligt att allting har två eller flera sidor och att verkligheten är så mycket mer komplicerad och så mycket mindre elegant än de politiska, filosofiska, moraliska och ekonomiska modeller som vi gärna använder för att approximera den. Modellerna behövs men problemen uppstår när vi tror att modellerna är verkligheten.

 

-------------------

 

Arnstads bok innehåller dessutom en mängd intressanta och i varje fall för er krönikör nya fakta. Dit hör t.ex. diskussionen om att Sverige skulle besätta Nordnorge för att förhindra en allierad invasion, att Göring vid ett tillfälle "erbjöd" dett område till Sverige efter kriget och framför allt de seriösa och långt gångna diskussionerna mellan Finland och Sverige om en union mellan de båda länderna6. Det hade naturligtvis varit den ultimata revanchen för 1809 års män men stöp på sovjetiskt motstånd mot planen. "Att inom Sveriges gräns erövra Finland åter."

Arnstads fotnötter är ett kapitel för sig och förhoppningsvis återkommer vi med ett speciellt inlägg om detta, då i den mera vanvördiga tonart som Ordet normalt sett plägar.

 

permalänk                                                   

 

Fotnötter:

1   Exempel (sid 134). Arnstad skriver: "Om stundande händelser säger Günther:" Därefter följer ett citat. Man får emellertid inte veta varifrån, om det är från G. själv eller någon sekundär källa exempelvis Hägglöfs eller Grafströms anteckningar. Många liknande exempel finns. S 144: "Utrikesministern säger, enligt en uppteckning, att överbefälhavaren 'oriktigt refererade hans ord.'" Vilken uppteckning? S 159: "Några dagar senare underrättas Adolf Hitler om Günthers expedition. Den tyska linjen är glasklar: [citat] I ingen händelse fick finnarna tillåta svenskarna att deltaga i de förberedelser som nu diskuterades [slut citat]Varifrån kommer denna uppgift? Tyvärr är detta ett genomgående drag i boken. (Tillbaks)

2   Men dock något osystematisk (pdf) och med avsaknad av tryckår, utgivningsort, förlag och annat som vanligtvis ingår i en litteraturförteckning. Det hade dessutom varit bra om denna publicerats i själva boken men Arnstad säger att den ströks av utrymmesskäl. Däremot har Arnstad publicerat en mycket detaljerad timeline (pdf) över krigsperioden på sin website vilket är till stor hjälp när det gäller att orientera sig i skeendet. Föredömligt. (Tillbaks).

3   Den s.k. "Division Engelbrecht".  Arnstad klargör att divisionen är uppkallad "efter sin befälhavare general Erwin Engelbrecht (enstaka svenskar i samtiden tror att divisionsnamnet är en liten hyllning till Sverige och 1400-talets upprorsledare Engelbrekt Engelbrektsson.)"  Ordets krönikör får erkänna att han varit en av dessa enstaka svenskar i samtiden och noterar också roat att Arnstad använder ordet  "upprorsledare" om Engelbrekt, en term som vi här brukar reservera för bråkmakare som vi inte gillar, som t.ex. Nils Dacke och Daljunkern. (Tillbaks)

4   Finnarna trängde fram ända till Onega där man erövrar staden Petrozavodsk och raskt döper om den till "Äänislinna" men, eftersom Finland är tvåspråkigt, även till "Onegaborg." (s. 243). (Tillbaks)

5   Bokus har lagt upp en specialsida med det stort antal böcker om "Sverige och nazismen" (via Christian Güntherbloggen.) (Tillbaks)

6  Arnstad berättar (s. 121): "Regeringen låter...utreda en unionsförfattning. En konkret fundering som visar hur långt de hinner är förslaget om att kabinettssekreteraren på ett svenskt-finsk utrikesdepartementet alltid skall vara finländare." (Tillbaks)

Anm:  Det heter verkligen "wie es eigentlich gewesen" alltså utan "ist". Vårt vademecum i sådana saker, Pelle Holms klassiska Bevingade ord,  berättar att historikern L. v. Ranken år 1824 skrev om sin "Geschichte der romanischen und germanischen Völker" att "er will bloss zeigen, wie es eigentlich gewesen." Google bekräftar detta med bravur. Bara så ni vet det. Märkligt nog verkar det inte finnas någon rockgrupp med detta namn, ej heller marknadsförs dylika varor vilket annars är standard vid googlesökningar.