Bengt O.
Flarnfri schalottenlök
 

 

Försök

 
 


En arkiverad version av denna artikel med intakta länkar finns hos:

http://www.webcitation.org/5foVVucmv


 

2009 01 05
Världen vill bedragas. I synnerhet skåningar.
Igår visade TV1 en dokumentär betitlad "Bedragaren." En ungersk con man, György Zemplényi, dyker upp i Malmö i slutet av 90-talet, utger sig för att vara katolsk ärkebiskop med uppdrag att för Vatikanens räkning göra affärer genom att spekulera i konst."Fader Mac" blir snabbt en populär person, uppträder i full ornat, förrättar vigslar och betalar tillbaks små belopp som investerats i hans konsthandel med en förbluffande hög värdestegring. Ryktet om den gynnsamma investeringsmöjligheten sprider sig men när biskopen samlat på sig en smärre förmögenhet från godtrogna skåningar försvinner han spårlöst med deras pengar.

TV-teamet lyckas följa Zemplényis spår som småskojare i Budapest, läkare i Australien, affärsman i Syd- och Nordamerika samt diamanthandlare  i Israel. Hans mest fantastiska bedrift är dock att lyckas bli lagledare för det framgångsrika ungerska simlandslaget i olympiaden i Barcelona 1992 där han, efter väl förrättat värv, smiter med lagets kassa. Han jagas av Interpol, bedragna fallskärmsjägare från Israel samt diamanthandlarnas torpeder. När nätet börjar dras åt överlämnar han sig till den ungerska polisen, ställs inför rätta men får förbli på fri fot. Han försvinner och dör i hjärtinfarkt och begravs på judiska kyrkogården i Budapest.  Men är det verkligen han? På den gravsten som visas upp för TV-teamet finns inte hans namn och kyrkogårdsvaktmästaren gör några dunkla uttalanden som kan tolkas hur som helst.

En ganska spännande film. Många personer, offer, medhjälpare, detektiver och poliser i Sverige, Ungern och Israel framträder. Men det är något konstigt med filmen. Man får aldrig veta hur han lyckas bli simledare eller hur han lyckas etablera sig som diamanthandlare i Jerusalem där han till fantasisummor sålt diamanter som i själva verket var glasbitar . En simlärare och en affärsman i Malmö som duperats framträder på påfallande gott humör och överhuvudtaget skrattar offren gott när historien kommer på tal. "Man vill ju gärna att det skall hända något spännande i livet så det är klart att man accepterar när man blir bjuden på kaviar och champagne av en ärkebiskop" säger en av lurade och flinar glatt. Och när de intervjuade talar ungerska eller hebreiska får ju de flesta av oss lita på undertexterna. Filmen slutar med några kryptiska uttalanden från filmteamet och i ett pressutskick heter det: "
Filmen vill dra in tittaren i en vilja att bli bedragen".

Mycket talar för att filmen är en s.k. mockumentary  dvs. en påhittad historia i form av en föregiven dokumentärfilm. Det finns flera liknande exempel. Den bästa är The Dark Side of the Moon eller i franskt original: Opération Lune som på ett övertygande sätt visar att filmen från månlandningen i själva verket iscensatts av Stanley Kubrick. Den skiljer sig från andra i genren genom att den fullständigt bygger på autentiska bilder och uttalanden från astronatuter och politiker som Buzz Aldrin, Nixon, Kissinger och Donald Rumsfeld liksom Kubricks änka. Bilder och uttalanden är dock  hopklippta på ett sätt som ger ett helt missvisande intryck genom att vara tagna ur sitt sammanhang eller från helt andra tillfällen. Det hela verkar dock ytterst autentiskt. Den som sett denna film kan därefter aldrig betrakta en dokumentär eller teveinslag annat än ytterst skeptiskt vilket möjligen också var avsikten med filmen.

Andra mockumentaries är däremot åtminstone delvis gjorda med skådespelare eller förfalskade uttalanden. Innan Peter Jackson började förfilma sagoböcker gjorde han bl.a. Forgotten Silver (1995) om en filmare från New Zealand som var den som verkligen uppfann filmkonsten och gjorde ljudfilm redan 1908 och färgfilm 1911. Hans verkliga bravad var emellertid att filma sin egen död på slagfältet, en rulle som påpassligt hittades av Peter Jackson på änkans vind. En rolig och oförarglig film.

I tysk-franska tevekanalen Arte kunde man 2004 se en isländsk dokumentär kallad Citizen Cam. I filmen visades hur våld och gatukriminalitet  i Reykavik hade avskaffats genom att myndigheterna satt upp 400 videokameror som sände live i TV 24 timmar om dygnet och därigenom snabbt blivit Islands populäraste TV-kanal. För säkerhets skull var 100 av kamerorna avdelade till att bevaka polisen som därigenom aldrig vågade överträda sina lagliga befogenheter. Filmen var i själva verket ett inlägg i debatten om videoövervakning men togs på allvar av bla. Österrikes inrikesminister ("innanríkisrádherra Austurríkis") som föreslog att ett liknande system skulle införas i Wien.

I Sverige finns den mycket spännande Konspiration 58 som nu och då spelas i TV och visar hur fotbollsvärldsmästerskapet 1958 i Sverige aldrig ägt rum utan endast var en fantasiprodukt iscensatt av radio och TV. Kurre Hamrin och Sigge Parling uppträder och en för den tiden avancerad analys av 'förfalskade' bilder från Råsunda görs. (Precis som verkliga konspirationsteoretiker gör vad gäller just månlandningen eller mordet på Kennedy visar man bl.a. hur skuggorna på bilderna inte överensstämmer med var solen verkligen stod när matchen skulle ha spelats.)

Av litet annat slag är Lasse Hallströms The Hoax som berättar den sanna historien om hur Clifford Irving skrev en bok med förfalskade intervjuer med Howard Hughes med brisanta politiska avslöjanden om bl.a. president Nixon. Irving var övertygad om att Hughes, som vid den tiden levde i paranoid isolation, aldrig skulle protestera men det gjorde han och historien flög upp. Vi tar upp filmen i detta sammanhang därför att även Lasse Hallström slirar litet på slutet och liksom antyder att det hela kunde vara sant i alla fall.

I fallet Zemplényi -"Bedragaren"- verkar det stå klart att det verkligen fanns en sådan person som var ungersk lagledare i Barcelona och som försvann med landslagets kassa.  I övrigt verkar all dokumentation som går att uppbringa med Google stå i direkt eller indirekt samband med gårdagens föregivna dokumentärfilm. Naturligtvis måste någon form av verklighetsbakgrund finnas om man skall gå i land med med en bedrift av det slag vi diskuterar här.

Rubriken ovan är inspirerad av ett inlägg av Stefan Jonsson med rubriken "Skånsk svindel eller vill Malmö bedragas?". Stefan tar sin utgångspunkt i tevefilmen men berättar också om hårfrisörskan "Carmencita Rockefeller" som bedrev sitt ofog i den skånska metropolen. Vidare skriver han:
"Och på 1960-talet härjade en självutnämnd nutida markis de Sade (!) på bägge sidor av Sundet."  Här kan vi göra ett tillägg med en ganska intressant twist, hämtad från essäsamlingen "Ur välunderrättad källa" av Jolo, som vi tidigare ägnat en längre essä på denna site.

Jolo berättar om kontoristen Hansen i Köpenhamn som sydde sig en slängkappa och började uppträda under nament Jörgen de Sade, markis av Keriolet. Vi citerar Jolo: "
Han fick därmed omedelbar kredit överallt där han inte lyckats få det medan han hade hetat Hansen, inte bara på krogar och varuhus och i blomsteraffärer, utan också på resebyråer, så att han varje weekend i två års tid flög till Paris utan att betala ett korvens öre."

Nu kan man ju tycka att det var märkligt att blomsterhandlare och resebyråer lät sig bländas av detta under två år men å andra sidan vem fascineras inte av en markis de Sade? Men Jolo som alltid bjöd sina läsare på det oväntade kunde kontrastera Jörgen Hansen mot en annan bedragare som också var dansk och som faktiskt  hette René Briand de Crèvecoeur i verkligheten (den som följer danska teveserier vet att det inte är någon konst att heta så i Danmark)
. Denne greve Briand de Crèvecoeur förskingrade under ett halvår 400000 kronor som han använde i Hamburg på, som Jolo skriver, "vad som i sådana sammanhang brukar kallas fruntimmer." (OBS detta skrevs 1971, då var det tillåtet.) I Hamburg uppträdde  greven för säkerhets skull under namnet Hansen, vilket höll ganska länge. Sens moral: heter du Hansson kalla dig greve, är du greve kalla dig Hansson.

Om du vill luras alltså. Och världen vill ju bedragas säger man. Kanske är det därför många av oss gillar att läsa om eller titta på gentlemannabovar som Arsène Lupin, Filip Collin eller Helgonet. Kanske är det därför bedrägerioffren i Malmö och Budapest skrattade så gott när Fader Macs bluff kom på tal. Eller kanske tyckte dom att det var roligt att vara med i TV och själva luras litet.





Citera som:
Karlsson, Bengt O.. Världen vill bedragas. I synnerhet skåningar.. Flarnfri schalottenlök. 2009-04-05. URL:http://www.karlsson.at/forsok/bedragaren.html. Accessed: 2009-04-05. (Archived by WebCite® at

http://www.webcitation.org/5foVVucmv