Bengt O.
Flarnfri schalottenlök
 

 

Försök

 
 
Första sidan 
2006 03 20
Jurijs neuroser och våra
Agnes är arg. Hon har översatt Jurij Andruchovitjs tacktal efter det pris för "Europeisk förståelse" som han fick på bokmässan i Leipzig. Agnes menar att så många som möjligt bör läsa talet, publicerat på nya Salongen. Vi kan inte annat än instämma, speciellt eftersom den svenska översättningen är så bra.

Andruchovitj (och Agnes) är upprörda över att Günther Verheugen uttalat sig om EU om 20 år: då "kommer alla europeiska nationer att vara medlemmar i EU, med undantag för de av Sovjetunionens efterföljarstater som idag inte är medlemmar i EU." Ukraina kommer m.a.o. inte att vara medlem. "Vi är också Europa" utropar Andruchovitj med en föregångare från 1800-talet och menar att Europas alla Verhuegentyper reducerar Ukraina till "kriminella och horor" och därigenom givit bränsle på elden för "revanschister, antieuropeiska, ryskfinansierade krafter." Och ändå begär man ju egentligen så litet: huvudsakligen att fritt kunna resa till Europa.

Agnes sammanfattar Andruchovitj: Det europeiska närmandet har misslyckats. Det är inte svårt att hålla med. Agnes fortsätter: "Faktiskt glömmer [vi] värdena överhuvudtaget, som om vi inte redan hade glömt dem, som om de inte alltid har varit en sak för de få, så länge det passar realpolitiken."

Värden borde alltså styra realpolitiken om vi förstår rätt. Men kanske är det så det är fast det är "fel" sorts värden? Värdinnor och eventuella gäster från Salongen som kan tänkas hitta hit får ursäkta om vi helt nekulturnij gräver ner oss i det realpolitiska moraset - vi försöker att komma tillbaks till bokmässan alldeles på slutet.

Nu är Mr. Verheugen inte längre ansvarig för utvidgningsfrågor men som kommissionär har hans uttalanden dock en viss tyngd. Men att profetera om hur EU kommer att se ut om 20 år är trots allt ganska naivt. Herr Verheugen har kanske en vision, andra har en annan. Men väsentligare är att den framtida utvecklingen i ganska stor utsträckning ligger i våra egna händer. Och det är egentligen ett skrämmande perspektiv. br />
EU av idag är inte kapabelt att uppta nya medlemmar av någon betydande storlek. (Se också not nedan). Redan den beslutade utvidgningen med Bulgarien och Rumänien kommer att innebära stora påfrestningar: inte för att det skulle bli speciellt dyrt men för att man kommer att bli tvungen att klistra nya och specialdesignade lappar på det finansiella lapptäcket vilket med säkerhet kommer att skapa problem med en del andra nya medlemsstater. Ingen kommer väl att märka om Kroatien inlemmas i Unionen men ett turkiskt medlemskap vore helt omöjligt utan en grundläggande reform av institutionell, administrativ och finansiell struktur. Att väcka förhoppningar i Ukraina eller Vitryssland dessförinnan vore helt oansvarigt. Angela Merkel vill inte ens släppa in de Balkanländerna som lämnats ute i kylan.

AAlla ni (och Ordet står bakom er) som med sympati lyssnar när Andruchovitj säger Vi hör också till Europa eller som förstår att Turkiets historia är en sammanflätad del av Europas måste inse att det inte räcker med att vara kulturella och snälla och vilja sluta galicier, tatarer och transdjnestrier till våra goda hjärtan. Det är inte främst en kostnadsfråga - vi har råd - utan en mycket mer djupgående politisk och social fråga. Vi måste vara beredda att acceptera grundläggande förändringar som oundvikligen kommer att betyda mera överstatlighet, mera representativ demokrati, begränsad vetorätt och ett självfinansierat EU. Vi måste vara villiga att jobba för detta oavsett vilken politisk färg, om nu någon, vi föredrar. Det är impopulärt och förmodligen landsförrädiskt men innan vi gjort grovjobbet kommer vår bekännelse till "värdena" inte att skapa annat än frustration och besvikelse.

Ovanstående gäller dock inte för den som håller sig till alla dessa nyliberaler, socialister och junilistare som vill reducera EU till ett super-EFTA: men då kan man ju säga det med en gång och då finns ju inte heller några geografiska eller andra begränsningar för "medlemskap." Ett frihandelsområde kunde naturligtvis kompletteras med minimerade reseformaliteter men skulle det tillfredställa alla dem som nu stämplats som "kriminella och horor" för att tala med Andruchovitj?

Men varför slutade då en så förhållandevis blygsam reform som konstitutionsförslaget (eller i Sverige: Euroomröstningen) i ett pinsamt fiasko? Det har inte mycket med EU att göra: i Sverige och Spanien är befolkningen missnöjd med vänsterregeringar, i Danmark, Holland och Frankrike är befolkningen missnöjd med högerregeringar - varje chans att i val eller omröstning ge de styrande en näsknäpp tillvaratas tacksamt. De styrande i sin tur är naturligtvis inte angelägna om att oroa potentiella väljare med reformprogram som lätt kan utnyttjas i populistisk propaganda av motståndarna. br />
Vi har kommit långt från bokmässan i Leipzig nu men det hänger ihop på något sätt. Det allmänna missnöjet i Europa är ju lätt förklarat när skenande arbetslöshet och nedmontering av social trygghet går hand i hand med en blomstrande högkonjunktur och starkt stigande vinster och aktiekurser. Det i sin tur är ett, givet, resultat av den marknadsideologiska ansvarsabdikation som sedan länge är bekväm politisk ledstjärna oavsett partifärger. One size fits all.

Vi citerar återigen Andruchovitj i Agnes översättning:

Kanske är Europa helt enkelt skräckslaget? Kanske är det skräckslaget inför Europa, inför sig självt? Kanske spärrar man av sig så gentemot oss, därför att vi har anammat deras värden i så hög grad att de blivit till våra? För att Europa självt sedan länge inte har någon kontakt längre med dessa värden?

JJa det kan ju hända. Men när vi lämnat Salongen och kommit ut i den råa vinterkylan utan galoscher på fötterna slår det oss kanske: det räcker inte med att vara snäll man måste vara beredd att betala också. I form av obekväma förändringar som ingen allians eller kartell vinner röster på.



En påse nötter:
Jurij Andruchovitj.
Den ukrainske författaren erhöll nyligen ett pris vid bokmässan i Leipzig "zur Europäischen Verständigung 2006" (Agnes översätter: för europeiskt närmande) för sin bok Zwölf Ringe. Vi använder genomgående Agnes transkribering av författarnamnet.

Günther Verheugen
. Tysk EU-kommissionär, tidigare ansvarig bl.a. för östutvidgningen. Utvidgningsfrågorna handhas numer av finländaren Olli Rehn. Intervjun med Verheugen finns här (via Salongen) och innehåller faktiskt en del som även borde få rättrogna svenskar att dra åt sig öronen.

"EU är idag inte kapabelt att uppta nya medlemmar.."
I själva verket har redan den genomförda östutvidgningen, ehuru en ekonomisk succé, givit upphov till svåra konvulsioner vilket inte minst turerna kring det s.k. tjänstedirektivet visar eller -för att ta ett näraliggande exempel- Vaxholmsfallet. "Kompromissen" om den finansiella långtidsplanen 2007 - 2013 är ett lysande exempel på helt principlös kohandel eller rent ut sagt, mutor, till vissa länder för att nå en överenskommelse. Kvasipermanentandet av övergångsbestämmelserna likaså. Och, om vi skall tala om värden, den ofta häpnadsväckande reaktionära politik som drivs från Polen eller Tjeckiens president eller i vissa fall från de baltiska länderna strider defintivt mot "de europeiska värdena" men EU har ingen mekanism att handskas med detta utan får försöka att 'kompromissa.'
 
EFTA
, som i och för sig finns fortfarande, var ett frihandelsområde som bildades sedan general de Gaulle i sällsynt framsynthet vägrade att låta England bli medlem av EEC. Principen för ett frihandelsområde är huvudsakligen att tillåta fri handel med varor (och eventuellt tjänster) utan tullar eller s.k. icke-tariffära handelshinder. Att göra EU till ett större EFTA är ungefär vad Junilistan vill. Denna ideologi har numera smugit sig in även hos de etablerade partierna. Det egentliga syftet med (och den mellanstatliga överenkommelsen om) EU går dock långt över frihandel som numera är accepterad princip även om var och en gör vad man kan för att kringgå densamma.

"Ett självfinansierat EU".
Egentligen redan överenskommet: EU finansieras med "egna medel". Diskussion om en egen EU-skatt för att finansiera verksamheten är anatema i Sverige men börjar få internationellt gehör. Några ekonomiska eller andra nackdelar finns knappast: tvärtom skulle medborgare och skattebetalare då omedelbart se hur mycket EU kostar h/h. Motståndet - i Sverige i vart fall - är i stort sett en s.k. knee-jerk reaction mot vad som, felaktigt, uppfattas som en inskränkning i "svenska folkets urgamla rätt att sig självt beskatta.