På  Den långsamma bloggen berättar Lennart Erling om en bok av Eva F. Dahlgren med titeln "Fallet Sigrid Gillner." Ett snabbt besök på Medborgarplatsen bibliotek gav mig möjligheten att ta del av denna fascinerande berättelse.

Själva grunddragen i historien beskrivs väl i Lennarts inlägg och framför allt av de recensioner av Fredrik Sjöberg resp. Nina Björk som han länkar till.  Sigrid föddes 1891 under enkla förhållanden. Mot alla odds lyckade hon skaffa sig en gedigen utbildning: studentexamen som privatist, lärarinneexamen och en fil.kand. i Uppsala. Hon engagerade sig tidigt, praktiskt taget redan som barn,  i politiken som socialist och socialdemokrat. Tidigt kom hon i kontakt med sociala orättvisor, sjukdom och fattigdom. Hon uppfylldes av en brinnande tro på de socialistiska idealen som skulle  skapa en bättre värld där orättvisor och fattigdom för alltid vore eliminerade.  Via en lång rad av förtroendeposter i kvinnoförbund och regionala organisationer blev hon slutligen invald i riksdagen 1933.

Det var främst två områden som låg  Sigrid om hjärtat. Den ena gällde kvinnornas ställning i och ansvar för demokratin. Den andra var moral, ärlighet och etik i politiken. Hennes engagemang tog sig främst uttryck i misstro och kritik mot "yrkespolitiker" inom det egna partiet. I kvinnofrågorna var hon i hög grad präglad av sin mentor Ellen Key som hon också bott och arbetat hos.

Under sin period i riksdagen blir Sigrid allt mer förtvivlad över den dubbelmoral och brist på trohet mot idealen som hon finner hos partikamrater och partiledning. Det är egentligen samma företeelser som hon mött och bekämpat på lägre nivåer i sin politiska karriär men nu möter hon dem i mångdubbelt starkare form i partiets högsta kretsar. Vid två tillfällen blev Sigrid offer för finansiella bedrägerier av lägre partifunktionärer. Någon rättelse fick hon aldrig. Partiledningen talade om "administrativ oreda" och vikten av att undvika skandaler som kunde skada partiet. Hon fick ett cyniskt svar av Per Albin när hon försökte tala för en förbättrad moral inom partiet vilket fick bägaren att rinna över. Hon lämnade riksdagen i förtid 1935.

Nu började - eller kanske snarare accelererade - en märklig utveckling.  1933 skriver Sigrid en eldande uppmaning till Sveriges kvinnor att inte ta demokratin och medborgerliga rättigheter för givna. De kan försvinna fortare än man tror och "ni kan genom eget förvållande förlora dem. Tvivlar ni därpå så studera händelserna i Tyskland och ta lärdom av dem." Hon avslutar med en maning till Sveriges kvinnor att stödja bojkotten av tyska varor och hejda fascismen.  Men några år senare börjar hon misströsta: kvinnor som försöker delta på männens villkor i näringsliv och politik blir förgrämda och misslyckade. Dras egenart försvinner och deras inneboende kraft förslösas. I stället bör kvinnan inrikta sig på sin egentliga uppgift: att vara god moder och hustru. Som en reaktion på makarna Myrdals "Kris i befolkningsfrågan" och förslagen om "storbarnkamrar" (daghem och förskolor skulle man kanske säga idag) skrev hon boken "Kvinnorna vantrivs" som mottogs med bitande kritik och avståndstagande från partivänner och tidigare åsiktsfränder. Men det mest betänkliga var att hon trodde sig i den nya nationalsocialistiska rörelsen i Tyskland hitta ett nytt och bättre kvinnoideal något som också visade sig i tyska kvinnors entusiastiska stöd för Hitler.

Redan 1931 skrev Sigrid efter ett stort socialdemokratiskt förlustval i Hamburg: "Varför?... för att det finns något hos Mussolini och Hitler som soc.dem. glömt. Personlighet; den skickliga och överlägsna människans makt trots alla demokratier; allt valfiske i världen."  Detta tänkande skulle hon utveckla in absurdum efter 1935. Hon tyckte sig ha sett hur majoritetsvälde ledde till fördumning och grov populism hos politiker som borde veta bättre. Eliten skulle styra, inte den breda massan. Även här fann hon stöd i sitt tänkande i den nya rörelsen i Tyskland. Hon såg i nazismen en idealism som syftade till att förändra människan, bort från småskuren egoism mot en verklig folkgemenskap.

Arbetarrörelsen och främst dess ledare och ombudsmän bekämpade inte nazism och fascism som ett led i en kamp för demokrati eller lika rasrättigheter utan därför att dessa rörelser avslöjat partiegoismen inom deras egna organisationer. Hitler, däremot, hade vidgat begreppet "arbetare" till att omfatta alla som arbetade.

Hitler hade gjort rent hus med gamla strukturer. Sigrid förföll till ren panegyrik över Hitler: visserligen vände hon sig starkt emot hans politik gentemot judarna (och marxisterna) men menade att att en stor ledare som Hitler säkert skulle inse detta misstag och "korrigera sig själv." (Vi får komma ihåg att detta var före förintelselägren). Hitler stannade inte vid att förändra samhället, han ville också förändra människan. "Inte bara de sociala förhållandena, utan även människorna behöver bli bättre" skriver hon.

Sigrid utvecklar sitt tänkande i skrift efter skrift. 1937 blir hon utesluten ur partiet. Hon värjer sig konsekvent mot att klassificeras som nazist och är ytterligt föraktfull mot de svenska nazistiska rörelserna som förgäves försöker värva henne för sina syften. Hon ansluter sig aldrig till någon organisation men i slutet av 30-talet eller början på 40-talet engagerar hon sig i "Riksföreningen Sverige - Tyskland"  som även räknar Milles och Heidenstam och en mängd intellektuella personligheter bland sina medlemmar. Föreningens syfte sades vara att sprida "objektiv" upplysning om Tyskland men blev efter 1941 alltmera uttalat pro-nazistisk. Hennes böcker kommer inte längre ut på vanliga förlag utan publiceras enbart av obskyra nazistsympatisörer.

Mot slutet av kriget inser Sigrid att allt  hon trott på bara var hennes egen dröm om hur nationalsocialismen borde vara och inte hur den verkligen var. När den förskräckliga sanningen om förintelsen av judar, romer och politiskt oliktänkande går upp för henne grips hon av ett bottenlöst självförakt. Resten är tragik. Hon drar sig tillbaka till ett torp i Skåne. Hon lyckas försörja  sig på att skriva under pseudonym i Veckojournalen  samt radiokrönikor i olika dagstidningar. Hon lever i ett tillstånd av panisk förskräckelse för yttervärlden och isolerar sig i görligaste mån från den. En sen vänskap med Marika Stiernstedt blir en av de få ljuspunkterna i hennes återstående liv som slutar 1975.

Fortsättning på sidan 2.