Flarnfri schalottenlök

Den politiske kannstöparen - oktober 2011
Bengt O.
Essäer
Andra längre texter
Observationer i förbifarten
Skivor ur verklighetens limpa
Erwin Klipspringer kommer tillbaka
Trivia
Bloggade böcker på Flarnfri
Arkiv
Den politiske kannstöparen
Om krönikören, cookies, friskrivning m.m.

Prenumerera:
Add to Google

Annan rss-läsare:

Senaste kommentarer:
2011 10 24
You gotta pay the band
Min entusiasm för att skriva om  den politiska krisen i Europa närmar sig nollpunkten om man kan säga så. Det riskerar att bli mest tyckande och så mycket som det tycks just nu tror jag inte att mera behövs. I stället vill jag hänvisa er till ett par bitska kommentarer på EU-merabloggen, skriven av journalisten och tidigare Brysselkorrespondenten Ylva Nilsson, en av de mest skarpögda betraktarna av Europapolitiken. I inlägget "Merkozy i svensk press" pekar hon på reultaten från det enligt svensk press tydligen "resultatlösa" toppmötet. I inlägget "Merkozy läxar upp omgivningen" pekar hon på det orimliga i att Cameron "motsatte sig att euroländerna fattar sina beslut utan att icke-euroländer som Storbritannien deltar." Han ådrog sig en välförtjänt skrapa från nyblivne pappan Sarkozy. ("Tu as raté une bonne occasion de te taire!”)

Precis som i gamla tider traskar Sverige patrullo efter UK. Lena Hjelm-Wallens "följa Toni" politik har nu blivit Reinfeldts "föja David" politik. Under länken Svensk kritik mot ändring i EU-fördrag är det ganska roande, fast också pinsamt, att läsa vad Reinfeldt säger; vi får hoppas att han är felciterad). Hans lösningsförslag är att "euroländerna har bättre budgetdisciplin." Det är bara att säga åt dem, uppenbarligen.

Nå. David och Fredrik får säga vad de vill - det är ändå de 17 som bestämmer. Och synd är det i just detta sammanhang eftersom Sverige möjligen haft något att bidraga med genom de positiva erfarenheter man gjorde under den förra bankkrisen. Men, som vi säger här: "ka' Geud, ka' Musi", eller mera mångordigt på engelska: "He who pays the piper calls the tune." Man kan inte ställa sig utanför samarbetet och samtidigt kräva att få vara med och bestämma.

When you give a dance
You gotta pay the band
The band that played your song
When you give a dance
It's better if you plan
To pay the piper
What the piper's due

Just idag har Cameron problem också på hemmaplan: en del rebeller från alla partier vill ha en folkomröstning om huruvuda UK skall gå ur EU. Tvärtemot vad han tidigare sagt reagerar Cameron starkt och det "ryktas att de som röstar för en folkomröstning kan komma att förlora sina eventuella regeringsuppdrag eller framtida karriärmöjligheter" enligt Europaportalen. Varför det egentligen? Alla , framför allt UK, skulle tjäna på om landet gick ur unionen. UK skulle få behålla så många fördelar om fri rörlighet för kapital, arbete och varor som man önskade och slippa att i varje fråga förhandla till sig besvärliga undantag vilket dessutom inte alltid lyckas. Budgeteffekten för EU skulle bli minimal och troligen innebära en ren lättnad för de fattigare EU-länder (som t.ex. Grekland) som nu betalar en stor del av UK:s EU-avgift (och en del av Sveriges). Möjligheterna att bedriva en gemensam utrikes- och finanspolitik skulle öka betydligt.

Den som har förmågan att betrakta allt detta som en metahändelse kan få en road stund genom att läsa Carl B Hamiltons Newsmillartikel: Därför ska Sverige vara med och betala EU:s skuldkris. Själva artikeln är väl rätt så onödig men läs kommentarerna!  Och när ni gjort det läs rubrikerna i högermarginalen på alla övriga artiklar i EU-frågan.

Låt mig få va i fre
varför ska jag va me
låt mig få slippa se
man betalar ju skatt för de
att dom ska ordna me
att fixa undan krig å sånt

arkivlänk