Flarnfri schalottenlök

Bengt O.
Inlägg
2010 10 07
En sur kommunist och en glad nyliberal
Såg ett par intervjuer med Vargas Llosa och det gick inte att ta miste på att han var glad och lycklig och tyckte att det var kul att få priset. Litet mallig också kanske. Vi jämför med Doris Lessing som fick priset häromåret, en författare som också fått vänta länge men när hon äntligen kom på tur bara hade sura och bittra reaktioner. (Man kan dock inte kräva samma elegans av alla författare som den soignerade gentlemannen J.M.G. le Clézio visade. Eller Herta Müllers ödmjukhet.)

Det faktum att Vargas Llosa tydligen utvecklats från trotskism till nyliberalism har inte gått bloggosfären förbi. Själva känner vi alltför litet till författaren för att ha en uppfattning i frågan men läser med ett visst sardoniskt nöje vad en del skribenter på vänsterkanten kommit fram till. I Aftonbladet skriver någon om "en nyliberal, ärkemacho, överspelad man"..."gissningsvis heller inte särskilt avancerad i sitt feministiska medvetande."  "Reaktionär machogubbstrutt" skriver trotskisten Svensson som, som sådan,  naturligtvis är part i målet. "Omständig, reaktionär, bitter och impotent" heter det på en annan blogg. (Ett tankeexperiment: tänk om någon för ett par år sedan skrivit. "Bitter kommunistkärring får nobelpriset i litteratur." Tanken svindlar.)

Det hela påminner om högerns (inklusive liberalernas) argsinta attacker på
Pinter för några år sedan. Eller islamistsympatisörernas angrepp på Naipaul som inte liksom andra litteraturpristagare fick besöka en skola i en
Stockholmförort.

Såvitt vår ytliga kunskap räcker tycker vi kanske att det är en ganska normal resa från radikal socialism och Castrosympati till desillusion med den latinamerikanska vänstern och sökande efter alternativ. Såvitt vi vet har Vargas Llosa dessutom gjort inträngande studier av diktaturens ondska. På senaste tid har han framgångsrikt protesterat mot vår gamle uppdragsgivare (1) Allan Garcias beslut att ge amnesti åt politiska förbrytare från Fujimoritiden.

Nu finns det naturligtvis en allvarligare botten i det här. Kan man, skall man, måste man skilja mellan mannen/kvinnan och verket? I vilken utsträckning måste vi tolka verken mot bakgrunden av vad vi vet om författarens karaktär och eventuella politiska inställning?  Det där är faktiskt en fråga som vi berört i åtskilliga inlägg på Flarnfri och andra bloggar. Just nu har vi inte möjlighet att veckla in oss i några mer djuplodande resonemang utan nöjer oss med att hänvisa till:

Processen mot Hamsun
Bjälken i ögat
Döden i Coyoacán (avsnitten om Neruda resp. Frida Kahlo och Diego Rivera.)

arkivlänk   


(1) Under Alan Garcias första presidentperiod 1985 - 1990 besökte er krönikör Lima åtskilliga gånger för att som representant för en internationell organisation tillsammans med Garcias brain trust utarbeta de ekonomiska modeller som presidenten behövde för att kunna styra den peruvianska ekonomin. Vårt eftermäle blev emellertid inte så bra: i in valkampanj för sin come back 2006 sade Garcia bl.a.: "I am not a fool who would repeat the same things I did before, which did not work.



2010 10 06
Om dessa tiga...
Eventuella läsare av denna blogg får ursäkta en liten teologisk utvikning men den föranleds av de senaste dagarnas politiska turbulens.

Av en slump hittar vi en avancerad tolkning av den predikan som en biskop höll med anledning av riksdagens öppnande (varför?) och som fick dem som kände sig träffade att tåga ut. En bloggare menade att biskopen uppmanade till våld viket naturligtvis inte vore så bra. Biskopen lär ha sagt: "Och om någon tystnar eller tystas i kampen för människovärde, måste vi se till att också stenarna ropar."  Det skulle vara en uppmaning att bokstavligen kasta sten  på SD.

Nyfikna slår vi upp Lukas 19 och läser där om hur lärjungarna ropade "med hög röst" att det är konungen som kommer, " i Herrens namn". Fariséerna förargade sig och uppmanade Jesus att tysta ner sina lärjungar varpå denne svarade "Jag säger eder: Om dessa tiga, skola stenarna ropa.»  Rimligtvis menade han väl med detta att sanningen aldrig kunde låta sig fördöljas snarare än att uppmuntra till stenkastning.

I senaste numret av Grönköpings Veckoblad finns en artikel av folkpartisten grundrektor L. Hagwald (även känd som Ludovico Hagwaldo - uppfinnaren av universalspråket transpiranto) som ondgör sig över att folk på vänsterkanten påstår att Jesus var socialist och jämlikhetsivrare.  Exempelvis uppmanade J. ju sina lärjungar att leva som liljorna på marken d.v.s. "förlita sig på bidrag från ovan i stället för att söka hederligt arbete." Även berättelsen om månglarna i templet har använts i samma syfte.

Nu hittar vi av en slump just i Lukas 19 den text som herr H. använder för att en gång för alla bevisa att "Jesus var liberal" som artikeln heter. Det är berättelsen om mannen som gav sina 10 tjänare 10 pund och uppmanade dem att förvalta dem väl. När räkenskap skulle avläggas hände följande och vi citerar direkt ur evangeliet:

    16    Då kom den förste fram och sade: 'Herre, ditt pund har givit i vinst tio pund.'
    17    Han svarade honom: 'Rätt så, du gode tjänare! Eftersom du har varit trogen i en mycket ringa sak, skall du få makt och myndighet över tio städer.'
    18    Därefter kom den andre i ordningen och sade: 'Herre, ditt pund har avkastat fem pund.'
    19    Då sade han jämväl till denne: 'Så vare ock du satt över fem städer.'
    20    Och den siste kom fram och sade: 'Herre, se här är ditt pund; jag har haft det förvarat i en duk.
    
 (Till denne "onde tjänare" sade då Jesus:)
    23    Varför satte du då icke in mina penningar i en bank? Då hade jag, när jag kom hem, fått uppbära dem med ränta.'
    24    Och han sade till dem som stodo vid hans sida: 'Tagen ifrån honom hans pund, och given det åt den som har de tio punden.'

Efter detta praktfulla exempel på nyliberalism i Nya Testamentet måste vi väl ge herr grundrektor Hagwald rätt.  Nu måste man ju undra varför Kd inte kört mera med detta i stället för med vårdnadsbidrag, föräldraförsäkring etc. vilket verklighetens folk knappast är intresserat av. Kanske hade det då gått bättre i valet och herr Reinfeldt fått egen majoritet och vi sluppit kasta sten på sverigedemokraterna!

2010 10 05
Thentamen
I motsats till er krönikör har Jonas Thente läst "Strindbergs stjärna" innan han recenserar den. (Se vår egen  ex ante recension här). Trots detta kommer vi till ungefär samma slutsatser. Thente menar att boken aldrig hade recenserats om det inte vore för uppmärksamheten om förskotten osv. Han ser boken som en blekt försökt att rida på den framgångsvåg och den modell som skapades av Dan Brown och da Vinci-Koden . (Vi gjorde själva ett liknande försök tidigare men fick inget förskott.)

So far so good. Emellertid gör Thente en poäng av att Browns bok i sin tur stulit idé och intrig från "The Holy Blood and the Holy Grail." Det är visserligen helt riktigt men enligt vår uppfattning har Thente feldömt originalboken av Lincoln, Baigent and Leigh.  Thente menar att författarna -historiker och journalister som han kallar dem- i motsats till Brown "går vetenskapligt till väga och aldrig avviker från empiriska underlag, utan presenterar dem – om än det gäller medeltida versepos eller antika filosofer – rakt upp och ner."

Det är delvis riktigt.  Men männen bakom "The Holy Blood" kan knappast karaktäriseras som "historiker", de är samtliga äventyrsförfattare och konspirationsteoretiker och i Lincolns fall skådespelare. Någon vetenskaplig metod finns inte. De återger historiska texter men gör enormt skruvade tolkningar för att styrka sina egna teser och för att bortförklara allt som inte stämmer med dessa.  Men, viktigast av allt, hela bokens idé bygger på ett monumentalt bedrägeri inkluderande avancerade dokumentförfalskningar iscensatt av en fransk äventyrare med ett skumt förflutet, understödd av ett par sensationsjournalister som bl.a. skrivit äventyrsserier för fransk och belgisk TV.

Men: Thente har rätt utan att kanske inse det. "The Holy Blood" är utomordentlig läsning, spännande och roande och kvalitativt på ett mycket högre plan än Brown och hans epigoner. Men man måste se det för vad det är: en fantasiroman som -med konstnärens rätt- försöker att lura läsaren att den beskriver en faktisk verklighet, mystisk, hemlighetsfull och förföljd genom århundradena av det ortodoxa samhället. En "mockumentary" skulle man kunna säga med en sentida glosa. Att författarna på ett tidigt stadium blivit förda på villospår av en lurendrejare bidrar till underhållningsvärdet.  Och med den sanna litteraturens kännemärke: en fördold tanke hos läsaren: tänk om...

Vi länkar inte; det finns hur mycket information och framför allt desinformation som helst på nätet. En annan  sak är att den verkliga historien om Pierre  Plantard de  S.t Clair och hans framfart mycket väl vore värd att skrivas.


2010 10 04
Är det höst så är det höst

Nu är den dystra höst utbruten,
som E. A. Karlfeldt kallar vår.
Nu sloka rosorna vid knuten,
och löjtnantsgapet gulnat står.
Med paraplyn mot barmen sluten
i storm jag upp i öster går
å Gökplatån bland vissnat kröse
att söka mig till fädrens röse.


Där höjer ibland skumma enar
det sitt fossila gnejsuppslag.
Hur ödsligt rossla ej dess stenar
i blåsten en oktoberdag!
En dunkel mysticism förenar
sig med en fläkt av obehag.
Förnuftet bjuder retirera,
men Sångmön för mig fram alltmera.


Ja, rosslen på, I gamle fäder,
och sucken i er asatro!
Och du, din uggla eller tjäder,
skrik gärna än en gång: oho!
Grip, martall där, i mina kläder
med klor av Edgar Allan Poe!
Ju mer makabert jag fått smaka,
jag mera tillfredsställd skall gå tillbaka.


Ty sången, är den gudaboren,
vill icke söka konstlad tröst
och dikta hösten om till våren,
nej, är det höst, så är det höst.
Just den å ryggen kalla kåren
en höstskald vårdar vid sitt bröst
och fyller harpan utan fummel
med mull och uggleskrik och kummel

(A:lfr-d V:stl-nd)

arkivlänk   


2010 09 30
Några uppdateringar. Random walk.
I hörnet av S:t Paulsgatan och Mariatorget (ja, i Stockholm alltså) ligger en trevlig liten bokhandel specialiserad på Stockholmiana med mycket från Söder inkl. litteratur av författare som bott i närheten. Personalen är också mycket trevlig och det är ett av de få ställen på Söder där man kan diskutera exempelvis Swedenborg och William Blake. På samma gång.

Emellertid. I fönstret upptäckte vi en upplaga av Cyrus Walléns En Södergrabb växer upp som vi tidigare skrivit om. Den visade sig vara ur Nordiska Museets pocketserie "Normus" från 1971.  På baksidan fanns ett foto av Cyrus som vi vill visa er med ursäkt för att bildkvaliteten försämrats vid scanningen:


Damen bakom disken berättade att hon av en händelse för ett antal år sedan träffat Cyrus Walléns dotter på en buss och av henne fått över ta restupplagan av boken!

I bokhandeln kostade den 65 kronor. JOLO skrev om boken att den "knappast kostar lika mycket som en grogg på krogen" . "Grogg" finns väl inte längre men liknande blandningar lär väl kosta mer än så i dagens läge. 

En annan sak som vi uppmärksammade -och det i kritiska ordalag- var Per Landins bok Dietrich Eckarts onda öga  under rubriken Bjälken i ögat.  Vi ville kolla hur det gått med Die Grünes motion till stadsfullmäktige i Hannover om att den fina gatan Frenssenufer inte längre skulle anses vara uppkallad efter nazistsympatisören Gustav Frenssen utan efter en konståkerska med samma namn. Ja, efternamn alltså. Tyvärr fann vi inte den informationen men upptäckte att gatan Nansenufer som ligger på andra sidan floden ligger i en stadsdel med idel skandinaviska gatunamn.



Här hittar vi alltså Sven Hedin, Amundsen, Sibelius, Hamsun men också Lagerlöf och, något förvånande, Bollnäser Strasse. Varför man i Hannover uppkallar en gata efter Sveriges tråkigaste stad förblir en gåta.

Á propos gatunamn, eftersom det här är en random walk kan vi berätta om när vi för många år sedan fann en Freudstrasse i Windhoek. Denna stad som legat i kolonin Tyska Sydvästafrika och senare varit ett sydafrikanskt protektorat under apartheidregimen hade alltså en gata uppkallad efter Freud långt innan en sådan fanns i Wien!  Det finns en Sigmund Freudplatz nu men ingen vet riktigt var den ligger.

En av våra favoritgator, Saddam Hussein Street i Lusaka, Zambia, verkar emellertid nu ha bytt namn till Los Angeles Street.
 
I Wien finns f.ö. en Wasastrasse, uppkallad efter Gustav IV Adolfs son Gustav, prins av Vasa. Varför denne man fått en gata uppkallad efter sig i centrala Wien kanske vi återkommer till någon gång när vi är på det humöret.

Det var allt för september. Hoppas ni hängde med i denna random walk.
 I morgon är vi redan i oktober
 
då förvissningen fräter och tär
och himlen ett askhölje bär


2010 09 27
Det här borde vi nog inte ha skrivit
En lökring om bestsellerism och dålig dålig litteratur.

2010 09 26
Kineserna kommer
Här skulle vi egentligen publicerat en diatrib över bestsellerismen och den kommer kanske också men i första hand måste vi nu rekommendera en dokumentär som just sänts i TV 2 under det rubricerade namnet.

Den handlar om Fanerdunskandalen i Kalmar  där godtrogna svenska lokalpolitiker och även regeringen med Maud Olofsson i spetsen gick på världens blåsning i samband med ett påtänkt gigantiskt kinesiskt investeringsprojekt i Kalmar. Men dokumentärens styrka ligger i det ingående och brutala avslöjandet av kulturkollisionen mellan svenskt och kinesiskt tänkande. Filmarna måste ha haft på känn från första början att det skulle gå åt skogen eftersom man börjat filma bakom scenen från det stadium där allt var eufori och framtidstro. (Speciellt roande är att man i den svenska textningen kan se vad tolken egentligen säger och jämföra med vad kommunalrådet har att framföra.)

Svensk byråkrati, formalism och grundlighet kombinerad med övertygelsen om att man vet allting bäst kolliderar med en smäll med kinesisk råkapitalism baserad på storslagna visioner och snabbt genomförande med ofta hänsynslösa metoder. Avsnitten som visar Kalmars lokalpolitiker i Kina eller den svenska fackföreningsrepresentanten som kräver individanpassade arbetsskor är obetalbara men så pinsamma att tittaren vrider på sig. Egentligen ofattbart att de kan sitta kvar än i denna dag. detta gäller även Maud Olofsson som klipper av ett invigningsband när ingenting finns att inviga. (1)

Dokumentären förtjänar alla tevepris som kan finnas. Om ni missar den finns chansen fortfarande den 27/09 i SVT1, 30/09 i SVT2 och 02/10 i SVT2.


arkivlänk  
  

(1) I ett normalt land borde både de kalmaritiska kommunalråden och Maud O. naturligtvis ha fått sparken efter denna skandal. En offentlig representant kan inte låta sig dras vid näsan på detta sätt. Ett sådant förfarande skulle emellertid strida mot den svenska gullighetsprincipen  som också är orsaken till att Mona Sahlin med anhang kommer att få sitta i orubbat bo. Tant pis.