Bengt O.
Flarnfri schalottenlök
 
 
Privat
 
 
2009 02 01
Lagom finns bara i Sverige
Is på hela Riddarfjärden!
Is från början och till slut!
Varken färjor eller båtar!
Inga fartyg kan gå ut!
Bara is och gråa kajer
och vid slussen i en vak
simma några frusna änder,
frusen är jag själv, och slak.


Mitt i Kunzelmann sticker jag emellan med en betydligt tunnare och snabbläst bok: Lagom finns bara i Sverige av Mikael Parkvall, lingvist vid Stockholms Universitet. Jag är inte beredd att utan vidare acceptera ("asseptera") allt han skriver men det är genomgående roligt och lättsamt. Bokens största värde ligger i att den på ett övertygande sätt demonterar ett antal myter om språk som vi kanske alla i någon mån omfattar.  Han visar t.ex. att svenska är ett av världens mest talade språk (!), att spanska inte är det mest talade språket i Sydamerika (det är portugisiska!), att de flesta språk till större delen består av inlånade ord från andra språk och att uppfattningen att engelska (och Shakespeare!) skulle vara ordrikare och mera nyanserade än andra språk eller författare bara är just en myt. (Med ofta använda definitioner så använder Strindberg, eller "Strimpan" som Parkvall kallar honom, minst dubbelt så många ord som Shakespeare! Men han vänder sig mot idén att Strindberg därmed skulle vara dubbelt så nyanserad som Shakespeare.). Och givetvis det där om eskimåernas många ord för snö men däremot avsaknad av ord för ilska och ondska, detta i likhet med t.ex. "indianska" och samiska. Hans långa listor med citat från dagstidningar och framstående journalister och författare är synnerligen roande.

Nu framträder Parkvall som någon sorts värdenihilist vilket gör att jag inte helhjärtat kan anamma allt han skriver även om det är kul. Jag retar mig fortfarande på att "kvinnena och flickena skriver i tiningen" liksom på pluralformen "minutrar". Däremot visar P. just att pluralformer på -er i stället för -or liksom uttrycket "jag såg han" är mycket gamla och tidvis varit de förhärskande.  Men han underkänner i och för sig både ålder och modernitet som kriterier på vad som är "riktig" svenska.

Med speciell förtjusning noterar jag personligen naturligtvis det faktum att P. visar att särskrivning inte alls är något nytt fenomen liksom att han delar ut ett par slängar åt
nationalikonen  Fredrik Lindström.

Jag kan rekommendera den här boken till den som är intresserad av språk och svenska i synnerhet. Men jag garanterar att ni kommer att reta upp er på en hel del. Men roligt får ni nog. Länken ovan går f.ö. till Adlibris som noggrannt specificerar att bokens vikt är 352 gram. Jag antar att detta är i linje med den nya trenden att sälja böcker till kilopris.


arkivlänk                



 
2009 01 31
Katten så besynnerligt


Vy över Medborgarplatsen där Per Westberg arbetar.
Med förskräckelse läser jag i ett inlägg av Per Westberg att kvinnliga recensenter i allmänhet "sågar" Kunzelmann & Kunzelmann som jag just börjat läsa medan manliga d:o är mera positiva. Jag vill inte läsa recensionerna förrän jag läst själva boken (533 s) men uppenbarligen får man välja mellan att vara en brutal och okänslig typ eller komma i kontakt med sin kvinnliga sida - ingetdera alternativet förefaller särskilt lockande.

Förskräckt blir jag också över en DN-artikel Duell om den unga romanen av två för mig helt okända författare som nog också får förbli så. "Modernismen har ett knasigt evolutionistiskt nyhetskrav"  säger den ene varpå den andre genmäler att "det är precis den tankegången i klimatet som jag vill kritisera för att den är historielös." Det lär dock bli bättre under nästa decennium eftersom vi då skall få se "berättande på högsta nivå inifrån unika fiktiva universum"  eller, som den andre kontrahenten föredrar att uttrycka det, "multiversum".  

Nu säger jag så här: Litteraturen slår en förnuftets ljusbåge över de blinda kaoskrafternas bottenlösa ginungagap. Vad svarar ni på det?

I övrigt fastnar jag vid min dagliga genomgång av världspressen för ett meddelande i Dresdner Neueste Nachrichten att  Wladimir Putin har besökt Operabalen i Dresden och därvid tilldelats "Sächischen Dankesorden", en orden som ges till  personligheter som gjort sig särskilt förtjänta om Sachsen. Putin bodde i Dresden 1985 till 1990 och jobbade som KGB-agent så stan känner han ju till.

Ja det var bara det jag ville säga. Se dock nötpåsen nedan.

arkivlänk                


En påse nötter:  "Livet är katten så besynnerligt" lär Hjalmar Söderberg en gång ha skrivit i en gästbok när värdfolket uppmande honom att hitta på något djupsinnigt.  Det där med "förnuftets ljusbåge" osv. är en parafras på något som Tage Danielsson skrivit, var kan jag tyvärr inte identifiera på rak arm. Naturligtvis läser jag inte "Dresdner Neueste Nachrichten" varje dag, däremot kikar jag alltid på "Global Voices Online"  där man får intressant och aktuell information från bloggare över hela världen. Mycket bättre än Twitter.



 
2009 01 23
Misantropia


"Wenn die Sonne der Kultur tief steht, werfen selbst Zwerge lange Schatten "

Denna aforism tillskrivs ju i allmänhet Karl Kraus men några belägg för detta har jag inte kunnat hitta, inte ens vid en sökning på Die Fackel. Hursomhelst, "dvärg" får man väl inte säga nu för tiden. Jag vet inte vad det korrekta svenska uttrycket är. På engelska skulle man väl säga "vertically challenged" kanske.

Hur som helst ligger det ju mycket i det. En skribent får stora journalistpriset för att ha publicerat en topplista med clips från YouTube. I TV:s debattprogram river (tydligen) unga bloggerskor varandra i håret. Stieg Larsson säljer mer än Le Clézio även i Paris. En bokrecensent i TV  tror att Alan Turing heter "Turning" och då måste han väl ändå ha läst den bok han recenserar. Den utan tvekan viktigaste och mest omskakande nyheten följd av den intensivaste debatten i alla media är att en författarinna kanske har hittat på när hon skrivit sina böcker och därmed 'krängt' kollegor, bokköpande allmänhet och brunetter.

Marklundhistorien har dock fått en ofrivilligt komisk twist enligt gårdagens DN, se artikeln om KO-anmälan för vilseledande marknadsföring. Förr var det väl statliga eller religiösa censorer som granskade och brännmärkte böcker, nu är det alltså Konsumentombudsmannen.

A propos Alan Turing är han väl för en bredare allmänhet mest känd för det s.k. Turingtestet. Detta torde väl numera ha förlorat sin relevans eftersom vilken datamaskin som helst förmodligen kan uttrycka sig intelligentare än de flesta deltagare i kulturdebatten. Det senare gäller dock inte Nils Karl Krister Nils Tosstenson som bedriver litteraturkritik på MAO-bloggen hos Axess. (Om ni läser Tosstensons inlägg missa inte kommentaren från Cecilia N.  Jag vet inte om den skall tas at face value eller om hon är inne på "the fourth, fifth and higher degrees"  för att tala med Keynes som jag citerade nedan.) Tosstensons artikel har etikitterats i kategorierna Litteraturstöd, Litteratur, Opera, Poesi, Politik, Politisk korrekthet, Popmusik, Populärkultur, Postmodernism, Queer-teori, Rättsväsende, Sex  (ej länkat här).

Nu har jag mina misstankar om att Tosstenson finns ganska nära här. Jag tycker jag känner igen stilen. Jag säger bara kalvlever på Sélect.

Ni har väl röstat på "Sveriges bästa bloggar" och hjälpt Aftonbladet att dela ut Stora Bloggpriset? I kategorin "Politik  & Samhälle" kan man välja mellan en knarkliberal, en pornograf, ett par fildelare och Carl Bildt.

Till för ett par år sedan var det roligt att spela gammal vresig gubbe som tyckte att allt var bättre förr. Men nu har det nästan blivit allvar.

det är kanske bäst att man ger upp och inser djungelns hårda lag
hänger sig i slipsen eller förorenar närmsta vattendrag



arkivlänk                




2009 01 07
Diego et Frida et Jean-Marie Gustave
 
Diego Rivera (1886 - 1957) och Frida Kahlo (1907 - 1954) är väl förmodligen de mest kända och inflytelserika mexikanska bildkonstnärerna. Rivera var muralmålaren med monumentala verk i Mexico och USA där Nelson Rockefeller gav honom uppdraget att dekorera det nybyggda Rockefeller Center. När Rivera målade in Lenin på väggen tröt Rockefellers tålamod och målningen förstördes. Rivera fick dock ut sitt fulla honorar. Frida blev i sin ungdom svårt skadad i en spårvagnsolycka vars konsekvenser hon fick lida av i hela sitt liv och som starkt influerade både hennes konst och privata liv. Speciellt Frida har blivit en kultfigur, hennes liv har filmats och hennes bild pryder ett amerikanskt frimärke.

Men, som någon skrev, "folk med Fridas politiska åsikter får inte visum till USA." Och så är det också, numera. Diego och Frida var i högsta grad political animals vilket också präglade deras konst. Diego hade tillsammans med bl.a. David Alfaro Siqueiros bildat Mexicos Kommunistiska Parti ur vilket han senare blev utesluten på grund av "avvikande" åsikter. Lätt hänt i de kretsarna.

Både Diego och Frida kom att spela en världspolitisk roll. När inget land ville ta emot den landsförviste Trotsky (efter påtryckningar från Stalin blev han utvisad ur Norge!) lyckades Rivera övertala den mexikanske presidenten att ge Trotsky en fristad i Mexiko. Trotsky och hans hustru fick bo i ett hus som tillhörde Frida, ett stenkast från det hus där hon själv bodde med Diego. Frida och Trotsky inledde en affär. Trotsky utsattes för ett attentatsförsök lett av Siqueiros som försökte ge sken av att Rivera låg bakom det hela. När han avslöjades flydde Siqueiros till Chile på ett falskt pass välvilligt utställt av hans vän Pablo Neruda...Enligt Le Clézio blev dock Rivera misstänkt 1 i så hög grad att han ansåg sig böra fly, tillfälligt, till USA med hjälp av den berömda skådespelerskan Paulette Goddard.

Senare lyckades Stalins hantlangare genomföra ett framgångsrikt attentat via den kubansk-spanske äventyraren Ramon Mercader. Den 20 augusti 1940 slogs Trotsky ihjäl med en isyxa i Fridas hus på Calle de Viena. I sina dagboksanteckningar börjar Frida att håna sin före detta älskare och förfaller alltmer i en bisarr Stalinkult. I hennes  sista målning finns ett porträtt av Stalin.

Mordet på Trotsky är en otrolig historia vars detaljer  ännu inte är fullt kända och detta innefattar även Diegos och Fridas roller. År 2004 skrev jag en längre essä under rubriken Döden i Coyoacán med en noggrann redogörelse för källor tillgängliga på Internet samt några axplock ur detta material. Det var därför med stor nyfikenhet jag skaffade en bok med titeln Diego et Frida av nobelpristagaren J.M.G. Le Clézio. Så skulle jag både lära känna Le Clézio och få mer information om det färgstarka paret.

Nu blev det inte riktigt så. Boken kan knappast vara representativ för författarens skönlitterära verk och den yttre ramen kring subjektens levnadsbanor berör han med ytterst lätt hand. I samband med mordet på Trotsky skriver han t.ex. : "Liksom alla som varit i kontakt med Trotsky i Mexico, och som Rivera själv, blev Frida Kahlo misstänkt av polisen och förhörd i flera omgångar" (min översättning). Mer får man inte veta. Desto mer uppehåller sig Le Clézio vid parets konst och framför allt det märkliga kärleksförhållandet "mellan en elefant och en duva" som Fridas far sade. Den som vill veta mer om de politiska händelserna får vända sig någon annanstans.

I november 2005 berättade Jonas Söderström på Blind Höna att Siqueiros fotoarkiv med många hundra bilder gjorts tillgängligt på nätet. Jag botaniserade en smula i samlingen och fann åtskilliga spännande och tidigare okända bilder bl.a. "Trotsky with a group of people" och "Rivera, Siqueiros och Neruda" liksom även av Frida på lit de parade. Bilderna var dock inte katalogiserade  men arkivet måste vara ett rikt forskningsfält för den som intresserar sig för perioden och händelserna. Tyvärr finns det inte längre tillgängligt på nätet. Måhända finns där även bilder av Mercader och kanske av den svenska kvinnan "Kyse" ('Kajsa' ?) som enligt FBI tillsammans med bl.a. Dorothy Parker var en del av "The Red Mob" i Los Angeles som också frequenterades av Mercader, då under namnet Frank Jacson. But I digress...

(Nyligen har två ytterst intressanta bildprojekt lanserats. Flickrs The Commons består av bildsamlingar från ett antal världsberömda bibliotek bl.a. Library of Congress , Smithsonian och Eastman Institute. Europeana (fungerar ännu inte fullt ut) är ett gigantiskt europeiskt projekt som skall göra material från europeiska arkiv och bibliotek tillgängligt. Från Sverige deltar t.v. Riksmuséet, Riksantivarieämbetet och Statens ljud- och bildarkiv samt KB. T.v. är dock inget  material som kunde vara speciellt relevant i detta sammanhang nåbart men båda dessa siter rekommenderas för provsmakning.)

I ett helt annat sammanhang skrev jag om en författare som efter att ha publicerat sina forskningsresultat ang. en kärlekshistoria från 1600-talet i sista kapitlet suckande menade att det nog egentligen hade varit helt onödigt att berätta allt detta. Detsamma får väl sägas om ovanstående. Och jag får väl hitta en annan bok av nobelpristagaren. Några tips?


1 Intressant nog skriver Le Clézio att Trotsky "inte gjorde någonting för att avvärja polisens misstankar mot sin gamle vän" (min översättning). I FBI:s file finns dock ett brev från Trotsky till polischefen där han bl.a. skriver "The attack is not an accident which may be attributed to Dies, to Diego Rivera, etc....Now that the attack is an accomplished fact, my friends of yesterday are suspected, but not the true enemies, well known to the world." Trotsky värjer sig också mot rykten i pressen att attentatet skulle ha något att göra med Frida Kahlo. "My differences with Rivera were of political, theoretical and artistic nature and were aggravated by his impulsive temperament."

Tyvärr finns inte heller detta material längre tillgängligt på nätet. En bild av första sidan av brevet finns dock här: Klipp ur arkiven.

Här kunde jag alltså slå herr nobelpristagaren på fingrarna...


arkivlänk                


 
2009 01 03
Prenumerera:


Annan rss-läsare:

Senaste kommentarer:
 
 
 
 
 
 
Le rouge et le noir

Det här blir långt. Bara så ni vet det.

Perioden före, under och efter jul och nyår har inneburit en hel del läsning: Jag skall väl låta er undslippa (slippa undan?) det mesta även om jag möjligen kommer att skriva litet om Le Clézios "Diego et Frida" vid ett senare tillfälle.

Jag koncentrerar mig på det oväsentligaste eftersom det oftast är det trevligaste att skriva om. För någon tid sedan upptäckte jag en blogg kallad La Bibliofille. Jag tyckte rätt bra om den eftersom det är en litterär blogg och författaren tydligen jobbar i bokhandel (i Paris?). Besviken blev jag emellertid på ett inlägg kallad En bokhandel i mellandagarna där författaren gör sig lustig över kunder som kommer med "dumma" eller naiva frågor.

 "Det finns en italiensk författare som skriver som Salman Rushdie? Han skriver om maffian och sånt? " Det är väl fint att någon försöker intressera sig för Roberto Saviano
utan att ha full kläm på alla detaljer. (För eventuella nya läsare länkar jag här till mina reflektioner över Bodil Malmstens tal vid Savianos besök på kulturhuset där det i sin tur finns länkar till andra som skrivit om samma sak.) La Bibliofille retar sig också på att kunder frågar om någon annan bokhandel kan ha den bok som hon inte har inne ("jag har inte den minsta koll på våra konkurrenters sortiment.") Det senare är en service som jag fått både på Hedengrens och NK och mer än en gång har jag -särskilt i Wien- fått fråga efter en bok som t.ex. "jag vet varken titeln eller författare men den handlar om romerna i Slovakien" - det går som regel bra.

Emellertid. La Bibliofille skriver idag ett kort inlägg om Dostojevskijs Spelaren. Hon tycker den är sådär, men OK. (Hela texten finns på nätet i engelsk översättning). Själv tycker jag att den är betydligt mer än OK. Som man lätt kan förvissa sig om i IMDB har novellen filmats åtminstone sex gånger i olika former. Jag listar dem här för den ev. intresserade:

Die Rollende Kugel, 1919

Der Spieler, 1938
The Gambler, 1968
The Gambler, 1997
Die Spielerin, 2005

Jag har bara sett 1997 års version men det är uppenbart att samtliga filmer avlägsnar sig ganska långt från Dostojevskijs novell vilket bl.a. namnen i rollistorna visar. Jag hade gärna sett "Die Spielerin" med Hannelore Elsner och Erwin Steinhauer, den senare en kabarettist som utvecklats till en intressant karaktärsskådespelare. Av rollistan att döma lär det inte vara mycket Dostojevskij kvar i den. Dock är denne i IMDB listad som nummer två i alfabetisk ordning under "Writing credits."

Den film som mest fäst sig i mitt minne heter emellertid The Great Sinner från 1949 med mycket unga Gregory Peck och Ava Gardner i huvudrollerna och med Ethel Barrymore (syster till Drew's farfar om jag säger så) som den vilt spelande mormodern. Såvitt jag minns följer den Dostojevskij rätt noga och Peck skildrar en gentlemans fall ner i spelhelvetet på ett skrämmande sätt. Där finns en magisk scen (reservation för minnesfel) där han och Ava skall resa bort från hotellet där kasinot finns. Ava är försenad och Peck går för ett ögonblick in i spelsalen medan han väntar. Sen är det kört.

Varken Frank Heller eller Fredrik Virtanen är väl Dostojevskijs jämlikar men båda har på ett övertygande sätt skildrat hur människor hamnar i speldjävulens klor - hur drömmen om enorma arbetsfria förmögenheter får dem i sitt grepp, om de inledande framgångarnas berusning, om besattheten att vinna tillbaka det som gått förlorat och om den slutgiltiga ruinen. Hellers grepp är dock mera humoristiskt  (t.ex.  I hasardens huvudstad) medan Virtanens text på Newsmill är brutalt självutlämnande och en grym illustration till hur den nutida kasinoekonomin med lätthet lockar människor som säkert inte ser sig som spelare eller hasardörer utan som "investerare" eller "fondförvaltare" till ett beteende som på intet sätt skiljer sig från Dostojevskijs spelare. Samma mani, samma berusning, samma desperation, samma omdömeslöshet, samma självhat. Och framför allt:

"Jag. Ska. Ta. Igen.
 Nu. Är. Det. Rätt. Läge.
 All in.
"

Virtanen fick mycket kritik för sin text på Newsmill. Jag känner inte till honom annat än som lättviktig kvällstidningsjournalist och knappt det. Tydligen är han en av dessa figurer som lockar till hån och mobbning och skadeglädjen över hans förluster är uppenbar hos många av de som kommenterat. Kanske är han ingen större förmåga men i  den länkade texten har han lyckats skära en skiva ur verklighetens limpa som vem som helst kan sätta i halsen.

Om jag säger så.

arkivlänk                


 
2008 12 29
En gammaldags skönhetstävling

Förvånansvärt vad man kan hitta i flygfältens tidskriftsbutiker. På Arlanda plockade jag just upp "The undercover economist" - en bok som försöker tillämpa och förklara nationalekonomins grundsatser på vardagliga situationer och fenomen. Inte minst avslöjas den prisdiskriminering som bedrivs av matvarukedjor med hjälp av etiketter som "kravmärkt", "ekologiskt" "rättvisemärkt" osv.  Författaren, Tim Hartford, visar på hur externa effekter exempelvis på miljö och klimat kan internaliseras i prissystemet och därmed förvandlas till en knapp nyttighet vars efterfrågan styrs av priset vilket naturligtvis i sin tur kan påverkas med hjälp av skatter och avgifter. (Mitt inlägg La Grande Illusion handlar om samma sak och i en kommentar hänvisar Jelena till ett filosofiskt samtal där systemteoretikern Frans Josef Radermacher hävdar ett liknande tänkande. I motsats till alla dessa herrar är jag dock mera defaitistisk: jag tror inte att den politiska viljan finns och att starka intressegrupper även fortsättningsvis kommer att lyckas förhindra internaliseringsprocessen.)

Emellertid: Allehanda spåmän och förståsigpåare har just nu högkonjunktur och förutspår ett eländes elände inför 2009 och efteråt. De kan nog få rätt men det slående är att man helt koncentrerar sig på aktiemarknaderna. "Det kommer att ta lång tid innan marknaden vänder uppåt igen" jämrar fondförvaltarna. Det är bara bra det säger jag - strunta i aktiemarknaden och koncentrera er på den reala ekonomin, vad som händer och om det finns åtgärder som kan stimulera produktion och sysselsättning.  Tids nog kommer spekulationsvansinnet igång igen och om vi kan få några år av realistiska -substansvärderade- aktiekurser så vore det bara bra. Fondförvaltare, investeringsbankirer och aktiemäklare uppmanar jag: "Gå i fängelse! Gå direkt i fängelse utan att passera 'gå' " - ett språk som bör vara anpassat till deras tanke- och föreställningsvärld.

Allt det här bara för att få komma med ett citat från Keynes taget ur "The Undercover Economist". Eftersom själva exemplet är otidsenligt och  föga korrekt för våra dagar vågar jag bara publicera det för en trängre läsekrets. Andemeningen är emellertid fullt giltig och dess sanning har bekräftats på det kraftigaste i dessa dagar. Hartford berättar hur Keynes jämför aktiemarknaden med en skönhetstävling i en tidning där vinnaren är den som väljer den snyggaste flickan.

It is not a case of choosing those, which to the best of one's judgment, are really the prettiest, nor even those which average opinion genuinely thinks the prettiest. We have reached the third degree where we devote our intelligence to anticipating what average opinion expects the average opinon to be. And there are some, I believe, who practice the fourth, fifth and higher degrees.
Kanske någon kan hitta på ett mera tidsenligt exempel med samma innebörd. Keynes var f.ö. inte så intresserad av flickor så där var han ju före sin tid.


arkivlänk                



2008 12 10
Diego et Frida
Under en promenad på "det dumma Östermalm" hittar jag till min förtjusning en butik med namnet "La plume de ma tante." Det visar sig naturligtvis vara en fransk bokhandel och förutom några bandes dessinées till en sondotter som just börjat läsa franska inköper jag äntligen en bok av J.M.G. Le Clézio. I stället för något av de omtalade verken köper jag en liten skrift med titlen "Diego et Frida." Ämnet intresserar mig i högsta grad eftersom jag skrivit om Diego Rivera och Frida Kahlo i en "essä" om mordet på Trotsky under rubriken Döden i Coyoacán. Det var ett av de där skriftstyckena som jag lagt ned en massa möda på men som jag tror att ingen läste, i vart fall fick jag inga kommentarer. Jag tycker fortfarande att det var ganska bra.

Nu har jag börjat läsa boken och lär väl återkomma. Tills vidare berättar jag bara om Riveras födelsestad Guanajuato -där det också finns ett muséum- som jag besökte för hundra år sedan. Under en ensam kvällspromenad hittade jag in på en bakgård till vad som visade sig vara en likkistfabrik.  Lagerlokalen var öppen och där fanns de färdiga kistorna förvarade. Det speciella med den här fabriken var att man tydligen specialiserat sig på barnkistor: mycket små likkistor som fanns staplade i stora travar. En marknadsnisch tydligen men en egendomlig och litet betryckande upplevelse.

Nästa dag var mera upplyftande:vi träffade den dynamiske provinsguvernören Vicente Fox som sedan blev Mexicos president, tyvärr inte lika lyckosam där som i provinsen. Så är det ju för det mesta.

Ja, det var bara det jag ville säga. Vi får väl se hur Le Clézio tacklar ämnet.

arkivlänk                

Ps: Det där med "det dumma Östermalm" kommer från Bo Bergman som skrev om Gamla Stan:

Bort från det dumma Östermalm
längtar jag hit om kvällen.
Här är mitt hjärta: här är min psalm.
Här finns det näringsställen


Uppdatering:
Sorry, jag såg just att jag visst fick kommentarer och fina också bl.a.från Karin.