Bengt O.
Flarnfri schalottenlök
 
 
Privat
 
 
2009 02 14
Ingen konst
Jag har äntligen kommit igång -med en viss entusiasm- med ett projekt jag borde ha genomfört för många år sedan. Bloggandet blir därför lidande (!) men ert lidande, eventuella läsare, minskar ju då i motsvarande mån.

Men just nu läser jag om hur kulturministerna Lena Adelsohn Liljeroth besökt en konstmässa  och lämnat den i ilska efter att ha ha tagit del av en film där en konstnär med fem år på Konstfack bakom sig slår sönder och sprejar ner en tunnelbanevagn. Liljeroth menar att det är fråga om illegal verksamhet. En talesman för SL säger att det är fråga om vandalisering av SL:s egendom som kommer att kosta ett par hundra tusen kronor att sanera. Om möjligt kommer man att polisanmäla "konstnären."

Föga förvånande är galleristen av annan mening och säger till DN att "det var hans (NUG:s) examensarbete från Konstfack i våras. Graffiti är en konstform som finns. Om man försöker bortse från skadegörelse och lyfta blicken så kan det här i stället skapa debatt och dialog." Även DN:s konstkritiker  Ingela Lind håar och hummar: "Det är konstens natur att förvandla" menar hon. Hon försöker också att dra paralleller till dadaismen: ett  oärligt grepp tycker jag. Även om dada ville vara destruktiv och anti-art så vet jag inte om att man i fysisk mening förstörde saker. En av Österrikes mest kända konstnärer, Arnulf Rainer, är bl.a. känd för att smyga in i diverse muséer och måla om eller måla över sina egna verk. Ett gränsfall kanske.

I sammanhanget kan erinras om att Stockholms Stadsmuseum anordnar guidade turer i Stockholms "undre värld" för att studera graffiti och klotter som i sammanhanget kallas för "gatukonst".

Nu kommer ju den konservativa ministern att få skäppan full av alla vänner av "konstnärlig frihet"  och de otaliga insändarskribenter i Metro (v, mp) som anser att grafitti är konst.  Men efter historien med det fingerade psykfallet (också ett examensarbete) har väl Konstfack och Stockholms konstvärld i allmänhet kommit i ett egendomligt ljus. I det senare fallet har man dock hamnat i ett slags moment 22 situation: den som gör något sådant kan rimligtvis inte vara riktigt klok och har därför all rätt till psykiatrisk vård, även tvångsmässig sådan. Så till sist blir det alltså OK.

Nu blir det väldigt tröttsamt att upprepa att konstens uppgift är att "provocera och ifrågasätta" osv. osv.  Alldeles bortsett från att långt ifrån all konst har den uppgiften måste man väl fråga sig vad det är som skall provoceras och ifrågasättas. För länge sedan blev det ett himla liv när Carl Johan de Geer målade svenska flaggan med ett grovt könsord mitt i. Bilden är nu ett kultföremål. Bilden var naturligtvis provokativ, det blev en himla diskussion, men den överlevde ända till våra dagar och skadade ingen även om patriotiska känslor upprördes. Men även när den först visades blev en hög yrkesmilitär förtjust: det visade enligt honom att det var stake i den svenska flaggan. Trots att det inte är OK att tycka så menar jag att ett par av Muhammedkarikatyrerna var riktigt roliga, t.ex. den med bombturbanen och Allah som fick slut på jungfrur. De skador som uppkom orsakades inte av konstnärerna utan av fanatiska betraktare. Wilks rondellhund var ingen höjdare men igen, ingen tog skada. Vulgära framställningar av Jesus och lärjungarna retade många men det stannade vid det. Installationen som hyllade en palestinsk terrorist som "frihetskämpe" och som sedermera skadades av en upprörd israelisk ambassadör var vidrig men naturligtvis ändå ett legitimt uttryck för konstnärens låt vara förvridna uppfattning.

Det måste vara tillåtet att genom olika former av konstnärlig verksamhet utmana, ja rent av håna eller kränka, känslor, övertygelser, religion etc. Att man av olika anledningar bör tänka sig för är en annan sak. Den konstnärliga kvaliteten, vilken i många fall är obefintlig eller tveksam spelar heller ingen roll. Men när människor fysiskt eller materiellt skadas, om vandaliseringar medför kostnader för det allmänna, om resurser som borde ha använts för andra ändamål tas i anspråk av föregiven konstnärlig verksamhet  då är något allvarligt fel. Att lärare och föreståndare på Konstfack eller gallerister inte förstår detta är allvarligt. Man åberopar sig på vad man här kallar Narrenfreiheit.

Liksom på så många andra områden verkar det som om vanligt sunt förnuft har försvunnit.


arkivlänk                


Not: Myndigheterna i Stockholm har en mycket egendomlig uppfattning om vad som förstör och förfular. Trots stolta politiska proklamationer görs praktiskt ingenting för att bekämpa klotter och vandalism. Stor summor läggs däremot ner på att förhindra "olaglig affischering".  Det senare består huvudsakligen av reklam för olika evenemang, konserter, teaterföreställningar eller möten anordnade av små grupper eller privata personer. Det skadar ingen och är i själva verket ett uppiggande uttryck för den livaktiga konstnärliga subkultur som trots allt finns i staden. På Peter Myndes Backe just tvärs över Götgatan och på väg ner mot Slussen finns ofta en förbluffande mängd av dylika affischer och anslag. Men myndigheterna rycker regelbundet ut och river ner det hela. (Lyckligtvis dröjer det dock inte länge förrän väggen är full igen).

Nu är det Handelsbanken hus. Kan det ha med det att göra ?



 
Prenumerera:


Annan rss-läsare:

Senaste kommentarer:
 
 
 
 
 
 
2009 02 06
Kunzelmann & Kunzelmann
La vierge corrigeant l'Enfant Jésus devant trois témoins: André Breton. Pauol Èluard et le peintre.

Max Ernst 1926. Ur utställningskatalogen "Drøm og revolution", Louisiana 2009.

"I en konstvärld med fotografier och ready-mades finnas det inte längre några original. Idén om det icke reproducerbara som det äkta blir absurd. ...Vi lever i en föråldrad originalitetskultur som dränks i en ocean av reproduktiva medier."
Kunzelmann & Kunzelmann

Det gick snabbt att läsa Carl-Johan Vallgrens bok med en vikt av 864 gram. Inte för att den är speciellt lättläst, snarare tvärtom utan för att det är svårt att lägga den ifrån sig. Sitter man i en trång flygfåtölj blir det svårt i dubbel mening: boken är ganska omfångsrik (534 sidor) med tjocka pärmar.

Jag tänker inte recensera boken det har så många gjort redan (se nedan). Den yttre ramen med far och son Kunzelmann, konstförfalskaren respektive Stureplansbratset, är ju vid det här laget välkänd från referat och tevediskussioner. Det var naturligtvis med stora förväntningar jag tog mig an den. "Den vidunderliga kärlekens historia" etablerade ju Vallgren som ett unikum i svensk samtidslitteratur. Motsvarades förväntningarna? Här måste jag helt dumt svara  "ja och nej." Visst är det utomordentlig läsning. Så uppfriskande -och ovanligt- att få läsa en berättelse med en början och ett slut och det är väl detta som förvirrat de flesta av de unga kritikerna. Men Vallgren är bättre när han skriver om gången tid och om världen utanför Sverige vilket han gör här i ungefär halva boken. Samtidsskildringen, ehuru ofta halsbrytande dråplig, blir inte lika originell och egentligen parodisk. Jag tror att Vallgren själv (eller förlaget?) kallat boken en "skälmroman." Det stämmer förvisso på skildringen av Joakim, den yngre Kunzelmann, och hans omgivning men egentligen inte på berättelsen om Viktor trots att denne som durkdriven konstförfalskare naturligtvis är en "skälm" i någon mening.

Ett av de bästa inslagen i boken och från vilket ovanstående citat är hämtat är referatet av en "Östersjökonferens" på Gotlandsbåten under rubriken "Östersjön och globaliseringen ur ett krtitiskt perspektiv."  -  "Moderatorn var en skuldsatt programledare från SVT, alltid redo för ett välbetalt påhugg. I panelen satt en praktisk filosof, en represenstant för Attac, en påläggskalv från Timbro, en tvärvetenskaplig sociolog vars namn vi redan känner, en docent i mediakommunikation, en nationalekonom och ytterligare några av oklar börd."  Fast de inte är namngivna är de flesta av deltagarna lätt identifierbara och deras debattinlägg tagna på kornet. Jag har inte kunnat kolla saken men jag undrar om inte Vallgren helt enkelt har citerat från autentiska uttalanden i detta avsnitt, ofta det mest bitande sättet att göra satir.

Jag hade förutsatt mig att inte läsa några recensioner innan jag läste själva boken och det lyckades jag väl också med. I efterhand har jag dock läst åtskilliga. Det som-praktiskt taget utan undantag - förbryllar mig är hur dåliga dessa recensioner är och då menar jag inte deras värdering av boken utan det sätt på vilket de är skrivna. Som regel är det 95 % referat av handlingen och sedan alldeles på slutet något slags omdöme, antingen typ "Teserna sticker fram och avsikten verkar ofta alltför tydligt vara att illustrera dem"  eller att romanen handlar "om just detta problem: om konsten och dess förfalskningar. Det känns äkta - själva ämnet, men kanske inte dess utförande."  Eller rent av det är "en lite trubbig utvecklingsroman om en man som mognar i mötet med det förflutna, men ändå förblir märkligt bigott. Kanske det sanna porträttet av vår tid."

Den absoluta toppen eller snarare botten nås dock av två debattanter i ett kulturprogram i radio som i urval transkriberats här. Jag blir möjligen elokvent här men det är länge sedan jag läste något så enfaldigt. (Senast var väl Sara Danius artikel "Aniara - 50 år senare" från 2006.) Ni kan läsa den för underhållningsvärdets skull. OBS SPOILER OBS: Att romanen får ett något oväntat slut med en bekännelse till traditionella borgerliga, värden framstår för dessa damer inte bara som "reaktionärt" utan t.o.m "tillbaka till Tredje riket."  SLUT PÅ SPOILER . Dessutom skriver dessa radikalfeminister märkligt nog kvinnoföraktande: Kvinnor  "orkar inte hålla på med en massa knappologiska exempel på förfalskning."  Det bör nämnas att dessa "knappologiska exempel" hör till bokens allra starkaste sidor och har genomgående hyllats av recensenterna (eller kanske bara av de manliga?)

Jag tror att de allra flesta som skrivit om boken har letat efter något som inte finns där och som inte var avsett att finnas. Jag tänker på den förvirrade debatten om "kulturkonservatism" resp. "kulturradikalism" samt om "högt" och "lågt" som pågått under hösten både i press och bloggar.  När de förvirrade deltagarna (nja, alla deltagare var inte förvirrade men de flesta) ställs inför en alldeles vanlig berättelse med en början och ett slut tapppar man fattningen och förstår inte var man är. Nog måste det väl finnas en liten postmodern nål i denna höstack, kanske om vad som är äkta eller falskt eller så. Nu har jag det: det finns ingenting som är mera "äkta" än något annat, se exempelvis det inledande citatet.

Till detta kommer ibland en förvånande obildning. Vallgren skriver utförligt om homosexuellas situation i Nazityskland vilket av flera bedömare (i TV) hållits fram som någonting alldeles nytt som man aldrig hört talas om.

Men boken har sin svagheter i mina ögon. De första 85 sidorna är inte bra. Jag skulle önska att Vallgren hittat på ett annat sätt att föra oss in i historien. Men när vi väl är där går det undan. Det är inte utan att man undrar över hur snabbt Joakim  smälter den överväldigande information han får vid sin fars begravning och hur förhållandevis enkelt han accepterar det hela och mest koncentrerar sig på praktiska detaljer. Sen tycker jag väl personligen att den detaljerade (och sakkunniga?) redogörelsen för en massa snusk är påfrestande men då ställer jag mig kanske på en ståndpunkt liknande damernas som menar att ett lyckligt slut är "Tredje riket".

Nu skall jag återigen ansluta mig till dessa debattanter: de menar att Vallgren i stället borde ha skrivit två fackböcker: en om tavelförfalskning och en om homosexuellas behandling under nazitiden. Jag tycker kanske också han kunde ha skrivit en annan bok. Om Joakim inte hade haft en sådan djupt osympatisk och oetisk personlighet utan bara varit en vanlig bedragare kunde vi ha haft en verklig "skälmroman" i stil med Helgonet eller Filip Collin men i modern tappning. Då kunde vi också fått se fram emot åtskilliga efterföljare och de postkonstruktiva recensenterna hade fattat bättre.  Men läs den här boken. Det är den utan tvekan värd. Men om ni tar den som reselektyr boka business class för utrymmets skull.

När jag tänker efter var det ganska länge sedan jag läste en skönlitterär bok som jag reservationslöst gillade och beundrade. Den senaste var väl On Chesil Beach och dessförinnan Edelcrantz förbindelser. Troligen blev de väl också sågade i radions kulturprogram.

Bilden ovan har ingenting med boken att göra annat än att det är ett exempel på "konst" som väl skulle kunna förfalskas utan att någon märkte det. Jag minns att den av någon anledning förekom i tunnelbanereklamen i Stockholm under vintern.


arkivlänk                



2009 02 01
Lagom finns bara i Sverige
Is på hela Riddarfjärden!
Is från början och till slut!
Varken färjor eller båtar!
Inga fartyg kan gå ut!
Bara is och gråa kajer
och vid slussen i en vak
simma några frusna änder,
frusen är jag själv, och slak.


Mitt i Kunzelmann sticker jag emellan med en betydligt tunnare och snabbläst bok: Lagom finns bara i Sverige av Mikael Parkvall, lingvist vid Stockholms Universitet. Jag är inte beredd att utan vidare acceptera ("asseptera") allt han skriver men det är genomgående roligt och lättsamt. Bokens största värde ligger i att den på ett övertygande sätt demonterar ett antal myter om språk som vi kanske alla i någon mån omfattar.  Han visar t.ex. att svenska är ett av världens mest talade språk (!), att spanska inte är det mest talade språket i Sydamerika (det är portugisiska!), att de flesta språk till större delen består av inlånade ord från andra språk och att uppfattningen att engelska (och Shakespeare!) skulle vara ordrikare och mera nyanserade än andra språk eller författare bara är just en myt. (Med ofta använda definitioner så använder Strindberg, eller "Strimpan" som Parkvall kallar honom, minst dubbelt så många ord som Shakespeare! Men han vänder sig mot idén att Strindberg därmed skulle vara dubbelt så nyanserad som Shakespeare.). Och givetvis det där om eskimåernas många ord för snö men däremot avsaknad av ord för ilska och ondska, detta i likhet med t.ex. "indianska" och samiska. Hans långa listor med citat från dagstidningar och framstående journalister och författare är synnerligen roande.

Nu framträder Parkvall som någon sorts värdenihilist vilket gör att jag inte helhjärtat kan anamma allt han skriver även om det är kul. Jag retar mig fortfarande på att "kvinnena och flickena skriver i tiningen" liksom på pluralformen "minutrar". Däremot visar P. just att pluralformer på -er i stället för -or liksom uttrycket "jag såg han" är mycket gamla och tidvis varit de förhärskande.  Men han underkänner i och för sig både ålder och modernitet som kriterier på vad som är "riktig" svenska.

Med speciell förtjusning noterar jag personligen naturligtvis det faktum att P. visar att särskrivning inte alls är något nytt fenomen liksom att han delar ut ett par slängar åt
nationalikonen  Fredrik Lindström.

Jag kan rekommendera den här boken till den som är intresserad av språk och svenska i synnerhet. Men jag garanterar att ni kommer att reta upp er på en hel del. Men roligt får ni nog. Länken ovan går f.ö. till Adlibris som noggrannt specificerar att bokens vikt är 352 gram. Jag antar att detta är i linje med den nya trenden att sälja böcker till kilopris.


arkivlänk                



 
2009 01 31
Katten så besynnerligt


Vy över Medborgarplatsen där Per Westberg arbetar.
Med förskräckelse läser jag i ett inlägg av Per Westberg att kvinnliga recensenter i allmänhet "sågar" Kunzelmann & Kunzelmann som jag just börjat läsa medan manliga d:o är mera positiva. Jag vill inte läsa recensionerna förrän jag läst själva boken (533 s) men uppenbarligen får man välja mellan att vara en brutal och okänslig typ eller komma i kontakt med sin kvinnliga sida - ingetdera alternativet förefaller särskilt lockande.

Förskräckt blir jag också över en DN-artikel Duell om den unga romanen av två för mig helt okända författare som nog också får förbli så. "Modernismen har ett knasigt evolutionistiskt nyhetskrav"  säger den ene varpå den andre genmäler att "det är precis den tankegången i klimatet som jag vill kritisera för att den är historielös." Det lär dock bli bättre under nästa decennium eftersom vi då skall få se "berättande på högsta nivå inifrån unika fiktiva universum"  eller, som den andre kontrahenten föredrar att uttrycka det, "multiversum".  

Nu säger jag så här: Litteraturen slår en förnuftets ljusbåge över de blinda kaoskrafternas bottenlösa ginungagap. Vad svarar ni på det?

I övrigt fastnar jag vid min dagliga genomgång av världspressen för ett meddelande i Dresdner Neueste Nachrichten att  Wladimir Putin har besökt Operabalen i Dresden och därvid tilldelats "Sächischen Dankesorden", en orden som ges till  personligheter som gjort sig särskilt förtjänta om Sachsen. Putin bodde i Dresden 1985 till 1990 och jobbade som KGB-agent så stan känner han ju till.

Ja det var bara det jag ville säga. Se dock nötpåsen nedan.

arkivlänk                


En påse nötter:  "Livet är katten så besynnerligt" lär Hjalmar Söderberg en gång ha skrivit i en gästbok när värdfolket uppmande honom att hitta på något djupsinnigt.  Det där med "förnuftets ljusbåge" osv. är en parafras på något som Tage Danielsson skrivit, var kan jag tyvärr inte identifiera på rak arm. Naturligtvis läser jag inte "Dresdner Neueste Nachrichten" varje dag, däremot kikar jag alltid på "Global Voices Online"  där man får intressant och aktuell information från bloggare över hela världen. Mycket bättre än Twitter.