Bengt O.
Flarnfri schalottenlök
 
Privat
 
 
2009 01 03
Le rouge et le noir

Det här blir långt. Bara så ni vet det.

Perioden före, under och efter jul och nyår har inneburit en hel del läsning: Jag skall väl låta er undslippa (slippa undan?) det mesta även om jag möjligen kommer att skriva litet om Le Clézios "Diego et Frida" vid ett senare tillfälle.

Jag koncentrerar mig på det oväsentligaste eftersom det oftast är det trevligaste att skriva om. För någon tid sedan upptäckte jag en blogg kallad La Bibliofille. Jag tyckte rätt bra om den eftersom det är en litterär blogg och författaren tydligen jobbar i bokhandel (i Paris?). Besviken blev jag emellertid på ett inlägg kallad En bokhandel i mellandagarna där författaren gör sig lustig över kunder som kommer med "dumma" eller naiva frågor.

 "Det finns en italiensk författare som skriver som Salman Rushdie? Han skriver om maffian och sånt? " Det är väl fint att någon försöker intressera sig för Roberto Saviano
utan att ha full kläm på alla detaljer. (För eventuella nya läsare länkar jag här till mina reflektioner över Bodil Malmstens tal vid Savianos besök på kulturhuset där det i sin tur finns länkar till andra som skrivit om samma sak.) La Bibliofille retar sig också på att kunder frågar om någon annan bokhandel kan ha den bok som hon inte har inne ("jag har inte den minsta koll på våra konkurrenters sortiment.") Det senare är en service som jag fått både på Hedengrens och NK och mer än en gång har jag -särskilt i Wien- fått fråga efter en bok som t.ex. "jag vet varken titeln eller författare men den handlar om romerna i Slovakien" - det går som regel bra.

Emellertid. La Bibliofille skriver idag ett kort inlägg om Dostojevskijs Spelaren. Hon tycker den är sådär, men OK. (Hela texten finns på nätet i engelsk översättning). Själv tycker jag att den är betydligt mer än OK. Som man lätt kan förvissa sig om i IMDB har novellen filmats åtminstone sex gånger i olika former. Jag listar dem här för den ev. intresserade:

Die Rollende Kugel, 1919

Der Spieler, 1938
The Gambler, 1968
The Gambler, 1997
Die Spielerin, 2005

Jag har bara sett 1997 års version men det är uppenbart att samtliga filmer avlägsnar sig ganska långt från Dostojevskijs novell vilket bl.a. namnen i rollistorna visar. Jag hade gärna sett "Die Spielerin" med Hannelore Elsner och Erwin Steinhauer, den senare en kabarettist som utvecklats till en intressant karaktärsskådespelare. Av rollistan att döma lär det inte vara mycket Dostojevskij kvar i den. Dock är denne i IMDB listad som nummer två i alfabetisk ordning under "Writing credits."

Den film som mest fäst sig i mitt minne heter emellertid The Great Sinner från 1949 med mycket unga Gregory Peck och Ava Gardner i huvudrollerna och med Ethel Barrymore (syster till Drew's farfar om jag säger så) som den vilt spelande mormodern. Såvitt jag minns följer den Dostojevskij rätt noga och Peck skildrar en gentlemans fall ner i spelhelvetet på ett skrämmande sätt. Där finns en magisk scen (reservation för minnesfel) där han och Ava skall resa bort från hotellet där kasinot finns. Ava är försenad och Peck går för ett ögonblick in i spelsalen medan han väntar. Sen är det kört.

Varken Frank Heller eller Fredrik Virtanen är väl Dostojevskijs jämlikar men båda har på ett övertygande sätt skildrat hur människor hamnar i speldjävulens klor - hur drömmen om enorma arbetsfria förmögenheter får dem i sitt grepp, om de inledande framgångarnas berusning, om besattheten att vinna tillbaka det som gått förlorat och om den slutgiltiga ruinen. Hellers grepp är dock mera humoristiskt  (t.ex.  I hasardens huvudstad) medan Virtanens text på Newsmill är brutalt självutlämnande och en grym illustration till hur den nutida kasinoekonomin med lätthet lockar människor som säkert inte ser sig som spelare eller hasardörer utan som "investerare" eller "fondförvaltare" till ett beteende som på intet sätt skiljer sig från Dostojevskijs spelare. Samma mani, samma berusning, samma desperation, samma omdömeslöshet, samma självhat. Och framför allt:

"Jag. Ska. Ta. Igen.
 Nu. Är. Det. Rätt. Läge.
 All in.
"

Virtanen fick mycket kritik för sin text på Newsmill. Jag känner inte till honom annat än som lättviktig kvällstidningsjournalist och knappt det. Tydligen är han en av dessa figurer som lockar till hån och mobbning och skadeglädjen över hans förluster är uppenbar hos många av de som kommenterat. Kanske är han ingen större förmåga men i  den länkade texten har han lyckats skära en skiva ur verklighetens limpa som vem som helst kan sätta i halsen.

Om jag säger så.

arkivlänk                


 
2008 12 29
En gammaldags skönhetstävling

Förvånansvärt vad man kan hitta i flygfältens tidskriftsbutiker. På Arlanda plockade jag just upp "The undercover economist" - en bok som försöker tillämpa och förklara nationalekonomins grundsatser på vardagliga situationer och fenomen. Inte minst avslöjas den prisdiskriminering som bedrivs av matvarukedjor med hjälp av etiketter som "kravmärkt", "ekologiskt" "rättvisemärkt" osv.  Författaren, Tim Hartford, visar på hur externa effekter exempelvis på miljö och klimat kan internaliseras i prissystemet och därmed förvandlas till en knapp nyttighet vars efterfrågan styrs av priset vilket naturligtvis i sin tur kan påverkas med hjälp av skatter och avgifter. (Mitt inlägg La Grande Illusion handlar om samma sak och i en kommentar hänvisar Jelena till ett filosofiskt samtal där systemteoretikern Frans Josef Radermacher hävdar ett liknande tänkande. I motsats till alla dessa herrar är jag dock mera defaitistisk: jag tror inte att den politiska viljan finns och att starka intressegrupper även fortsättningsvis kommer att lyckas förhindra internaliseringsprocessen.)

Emellertid: Allehanda spåmän och förståsigpåare har just nu högkonjunktur och förutspår ett eländes elände inför 2009 och efteråt. De kan nog få rätt men det slående är att man helt koncentrerar sig på aktiemarknaderna. "Det kommer att ta lång tid innan marknaden vänder uppåt igen" jämrar fondförvaltarna. Det är bara bra det säger jag - strunta i aktiemarknaden och koncentrera er på den reala ekonomin, vad som händer och om det finns åtgärder som kan stimulera produktion och sysselsättning.  Tids nog kommer spekulationsvansinnet igång igen och om vi kan få några år av realistiska -substansvärderade- aktiekurser så vore det bara bra. Fondförvaltare, investeringsbankirer och aktiemäklare uppmanar jag: "Gå i fängelse! Gå direkt i fängelse utan att passera 'gå' " - ett språk som bör vara anpassat till deras tanke- och föreställningsvärld.

Allt det här bara för att få komma med ett citat från Keynes taget ur "The Undercover Economist". Eftersom själva exemplet är otidsenligt och  föga korrekt för våra dagar vågar jag bara publicera det för en trängre läsekrets. Andemeningen är emellertid fullt giltig och dess sanning har bekräftats på det kraftigaste i dessa dagar. Hartford berättar hur Keynes jämför aktiemarknaden med en skönhetstävling i en tidning där vinnaren är den som väljer den snyggaste flickan.

It is not a case of choosing those, which to the best of one's judgment, are really the prettiest, nor even those which average opinion genuinely thinks the prettiest. We have reached the third degree where we devote our intelligence to anticipating what average opinion expects the average opinon to be. And there are some, I believe, who practice the fourth, fifth and higher degrees.
Kanske någon kan hitta på ett mera tidsenligt exempel med samma innebörd. Keynes var f.ö. inte så intresserad av flickor så där var han ju före sin tid.


arkivlänk                



2008 12 10
Diego et Frida
Under en promenad på "det dumma Östermalm" hittar jag till min förtjusning en butik med namnet "La plume de ma tante." Det visar sig naturligtvis vara en fransk bokhandel och förutom några bandes dessinées till en sondotter som just börjat läsa franska inköper jag äntligen en bok av J.M.G. Le Clézio. I stället för något av de omtalade verken köper jag en liten skrift med titlen "Diego et Frida." Ämnet intresserar mig i högsta grad eftersom jag skrivit om Diego Rivera och Frida Kahlo i en "essä" om mordet på Trotsky under rubriken Döden i Coyoacán. Det var ett av de där skriftstyckena som jag lagt ned en massa möda på men som jag tror att ingen läste, i vart fall fick jag inga kommentarer. Jag tycker fortfarande att det var ganska bra.

Nu har jag börjat läsa boken och lär väl återkomma. Tills vidare berättar jag bara om Riveras födelsestad Guanajuato -där det också finns ett muséum- som jag besökte för hundra år sedan. Under en ensam kvällspromenad hittade jag in på en bakgård till vad som visade sig vara en likkistfabrik.  Lagerlokalen var öppen och där fanns de färdiga kistorna förvarade. Det speciella med den här fabriken var att man tydligen specialiserat sig på barnkistor: mycket små likkistor som fanns staplade i stora travar. En marknadsnisch tydligen men en egendomlig och litet betryckande upplevelse.

Nästa dag var mera upplyftande:vi träffade den dynamiske provinsguvernören Vicente Fox som sedan blev Mexicos president, tyvärr inte lika lyckosam där som i provinsen. Så är det ju för det mesta.

Ja, det var bara det jag ville säga. Vi får väl se hur Le Clézio tacklar ämnet.

arkivlänk                

Ps: Det där med "det dumma Östermalm" kommer från Bo Bergman som skrev om Gamla Stan:

Bort från det dumma Östermalm
längtar jag hit om kvällen.
Här är mitt hjärta: här är min psalm.
Här finns det näringsställen


Uppdatering:
Sorry, jag såg just att jag visst fick kommentarer och fina också bl.a.från Karin.


 
2008 12 03
Sitt still! Säg ingenting!
Via Håkan Lindgren kom jag en gång med på en mailinglista ang. Karl Kraus som jag aldrig lyckats avprenumerera från. Emellertid hittade jag där nyligen en av Pascals "tankar", nr 139 närmare bestämt som i tysk översättning lyder:

"Alles Unglück dieser Welt rührt einzig daher, dass der Mensch nicht ruhig in einem Zimmer bleiben kann."

och originalet:

"Tout le malheur des hommes vient d'une seule chose, qui est de ne savoir pas demeurer en repos, dans une chambre."

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv men nu gjorde jag inte det utan i stället: "Problem uppkommer inte därför att människorna inte förstår varandra utan först när man börjar göra det."

Jag och Pascal. A team.

arkivlänk                


 
2008 12 03
Liten uppdatering av nedanstående
Jag hade egentligen tänkt redigera och lägga ut nedanstående inlägg på den "offentliga" delen av denna site men innan jag var klar hade flera inlägg redan skrivits och en ordentlig diskussion kommit igång i kommentarerna på Bodil Zaleskys blogg så jag tyckte att det hela var litet överspelat. Med en viss lättnad läser jag nu nya kommentarer bl.a. av "Annika" som var närvarande vid tillfället och skriver: "Jag var där och jag kan säga att jag skruvade besvärat på mig åt Malmsten. Vissa delar av samtalet blottlade en svensk naivitet jag knappt trodde var möjlig.Thommy Sjöberg var också där och skriver "Talet är riktigt roligt i en svensk context, mer en satir om oss svenskar och om svensk självgodhet. Problemet är att det liksom blir missförstånd av ämnet. "

Bodil Z. sammanfattar det hela som att det alltså inte handlar om att “vi som inte var där inte förstod hur jätterolig BM var” som naturligtvis gjorts gällande i diskussionen.

arkivlänk                


2008 11 27
Bodil feltajmad
För några dagar sedan samtalade den mordhotade italienske författaren Roberto Saviano på Kulturhuset i Stockholm med ett antal svenska författare och journalister. Författarinnan och bloggaren Bodil Malmsten tog tillfället i akt att hålla ett humoristiskt tal  där hon drev med svenskarnas nationalkänsla och överdrivna kärlek till  det svenska. Hon slutar med att inbjuda den jagade Saviano till den svenska röda stugan med orden:

Välkommen till oss, Roberto Saviano, benvenutissimo, nyckeln ligger under förstutrappen, det finns frukost i skafferiet, sirapslimpa, Kalles Kaviar, Löfbergs lila - espresso violetto timido - och Lätt & Lagom med omega 3.
En annan Bodil välkänd i dessa spalter, liksom Karin Stensdotter har kommenterat Malmstens anförande som finns utlagd på den senares blogg.  Bodil Z. och Karin uttrycker en viss förvåning över Malmstens anförande och ifrågasätter sammanhanget. De möter ett ett visst motstånd från några som var där och meddelade att t.o.m. Kerstin Ekman skrattade och att Malmsten fick “tillställningens överlägset största och längsta applåd.”  Jag antar att den var längre än Savianos.

Den som är intresserad kan ju läsa Malmstens text och bilda sig en uppfattning. Som jag ser det har vi här en författare, dödshotad av ett italienskt brottsyndikat som förklarat att han kommer att vara död innan jul. I samtal med Salman Rushdie resonerar man om hur det är att leva under ständig poliseskort, år efter år. och utan möjlighet att leva sitt eget liv.

Vad har då Bodil Malmsten att säga i sammanhanget? Jo hon börjar med att på låtsas erbjuda Saviano ett gömställe där han kan vara "super securitas" och trygg "a la svedese". Hur ser då detta gömställe ut som camorrans lönnmördare (eller som Malmsten uttrycker det: "i fucking criminali bombi di merda a la sopranos") inte kan hitta eller komma åt. Här övergår Malmsten till en sorts beskrivning av Sverige och det svenska. Det finns inte en älg eller röd stuga som hon inte ironiserar över och dessutom översätter hon, till Savianos fromma får vi förmoda, Västernorrland till "paese western spagetti" - en vits som i varje fall går mig förbi.

Så fortsätter det. Publiken -inklusive Kerstin Ekman- jublar och Saviano "ser rörd ut" och "skrattar på rätt ställe" enligt en kommentator hos Bodil Z. Vi har all anledning att förmoda att texten kom mera till sin rätt när den framfördes muntligt men hur smakfullt är det? Jag blir beklämd av att läsa det hela när jag tänker på det aktuella sammanhanget. 

Men är det åtminstone roligt? Att driva med det inkrökta svenska kan vara både tacksamt och underhållande, kanske också lärorikt. Men poängen -eller snarare bristen på sådan- är ju att Malmstens text enbart blir förståelig för svenskar som vet vad hon refererar till och som kan få de rätta associationerna. För en utländsk besökare måste ju det hela te sig mer eller mindre oförståeligt. "Hemvärnsmän och älgjägare i kamoflagemönstrad bävernylon" ?????

Det hela kryddas av en sorts låtsasitalienska "i belissimi blondini a la Fellini". "Piccola cadra textilico" = "broderad bonad." Osv. osv. Möjligen hade en sådan text gjort succé på Italienska Institutet men i det här sammanhanget faller den platt till marken. Den italienske besökaren lär inte förstå mycket - orden kanske men inte vad som döljer sig där bakom. För svenskar är den ju meningslös: ytterst få svenskar talar italienska och det där sättet att låtsas kunna prata mer än man kan är säkert tillämpligt på engelskan ("what we call a skiftnyckel in Swedish" eller vår egen upprepade :"They spik Inglish you now.")
men knappast på italienska. Antingen kan man eller också inte.

Nåväl. Roligt eller inte. Det var helt fel tillfälle enligt min uppfattning. Dock är Bodil Malmsten 2000-talets Astrid Lindgren och svarar mot det eviga svenska behovet av oförargliga helgon. Hon är alltså på förhand absolverad vad hon nu än må ta sig för.


arkivlänk                




2008 11 29
Men bortsett från det Mrs Kennedy?
“Ezra Pound!” exclaimed Mr Carto. “Why, I love that man’s work. Except for all that goddam poetry!”  Thomas Nydahl citerar Christopher Hitchens i en artikel om islamism och antisemitism.

Det påminner mig osökt om hur ett kortlivat (i denna egenskap) talrör för miljöpartiet jämförde  euroförespråkarna  med Hitler "bortsett från hans fascistiska tankegods."

Men bortsett från det Mrs Lincoln, vad tyckte ni om pjäsen?

arkivlänk                


2008 11 27
Om andra larmande hopar
För någon tid sedan såg jag i ett av dessa naturprogram som annars alltid handlar om utrotningshotade hajar eller gorillafamiljer ett reportage om  dessa enorma svärmar av fåglar eller fiskar där tusentals, kanske hundratusentals, individer rör sig till synes välkoreograferat och med hastiga rörelseförändringar i spiralbildningar eller möbiusband eller som de band som används i den rytmiska gymnastiken.  Ett fascinerande och otroligt vackert skådespel men ibland något skrämmande när skyn förmörkas av dessa moln av starar eller kråkor.

Jag fick lära mig att ingen vet hur dessa rörelser uppkommer eller hur fåglar och fiskar vet hur de skall flyga resp. simma. Många mer eller mindre fantasieggande hypoteser har framförts och tvärvetenskaplig forskning ägnar sig åt att försöka förklara fenomenet.

Jag tänker på dessa svärmar när jag ser de enorma bloggdrev som nu och då sveper fram med förödande styrka. Det är inte så ofta men det förekommer. De jag minns på rak arm gällde Lars Danielsson, FRA, Lissabonfördraget och nu senast IPRED.

Dreven karaktäriseras av att hundratals bloggare skriver om samma sak i i stort sett samma ordlag. Någon nyanserad diskussion eller sakligt grundad kritik förekommer ytterst sällan. Meningsmotståndare karaktäriseras som "idioter" eller "tomma i huvudet". Svordomar och vulgariteter är legio.

I svärmarna finns en del seriösa skribenter. Det kan finnas objektiva skäl att kritisera eller ifrågasätta de företeelser eller personer som saken gäller. Dessa skribenter sveps dock omedelbart iväg av den stora massan av emotionella, naiva och oinformerade bloggare och får hjälplösa driva med i svärmen. Där finns också personer som drar ekonomisk eller polititisk nytta av drevet vilket är särskilt tydligt i diskussionen om IPRED. Det kan vara frestande att tro att dessa personer är ledande i kampanjerna. I själva verket är det nog så att de är smartare än bloggboskapen och förstår att dra personlig nytta av de emotioner som blommat upp.

Ingen vet varför fåglarna flyger eller varför bloggarna svärmar. En hypotes kan vara att det är undanträngda frustrationer och underlägsenhetskänslor gentemot "dom däruppe" eller "eliten" som ohämmat väller ut. Men det gäller att få ett respektabelt och lättfattligt objekt för sina aggressioner: svälten i Afrika, HIV-epidemin, det nya kalla kriget eller för den delen ökande arbetslöshet och ökad segregation på hemmaplan duger inte. Det är för konkret och faktabelastat medan "den personliga integriteten", "Brysselbyråkratin" eller "han vägrar att erkänna att han var med en tjej" är mera amorfa och för att använda ett modeord, sexiga, sammanhang där vem som helst kan reta upp sig utan att närmare ta reda på vad det gäller.  Och den som inte tycker som andra har hål i huvet.

Om Elias Canetti hade skrivit sin "Massa och makt" i början av tvåtusentalet hade han haft ett rikt studiematerial.

Jag skrev en ganska lång drapa om "Web 2.0" - dess avarter och risker. Min essä fick inte det genomslag jag hade hoppats på trots att jag sände länken till ett antal web2.0acolyter (när kommer det ordet in i SAOL?) . Kanske var det alltför amatörmässigt skrivet, kanske ingenting att bry sig om. Kanske utvecklar jag ovanstående tankar i det sammanhanget i ett särskilt inlägg.

arkivlänk                


 
2008 11 24
På en anledning som är förekommen
Skidåkning, på längden, kunde i gamla tider ibland kallas "klämma lagg."  Uttrycket kom förstås av att primitiva skidor kunde göras av tunnlaggar (som väl fick rätas ut på något sätt) med en enkel läderrem tvärs över som "bindning".   Sedan började man att göra skidor av trä, gärna björk eller om det skulle vara riktigt fint av hickory.

De enkla träskidorna gick lätt av. På utrustningslistorna för fjällsemestern liksom i det militära fanns alltid en "reservskidspets" - en metallgrej som man kunde skruva fast i skidan om "brättet" gick av. Träskidorna måste med jämna mellanrum "brättas", dvs. man fick under värme böja upp brättena som med tiden blivit allt mer horisontala. På en vedspis med hjälp av stången som spiskroken hängde på gick detta alldeles utmärkt.

Jag såg igår på tv att Gunde Svan hade en specialbuss med 400 (!) par längdskidor för olika fören och förhållanden. Man får väl anta att han inte behöver hålla på så där.  Undrar om de där smala pinnarna som eliten använder också går av?

Med tiden började laminerade skidor komma i bruk. Den finaste av alla var av märket "Splitkein" oftast förvrängt till "Splicken".  Splickenskidor kunde aldrig gå av hette det. Ordet är härlett ur begreppet "split cane", en teknik som i andra sammanhang gick ut på att limma lameller av sockerrör till exempelvis hållbara fiskespön. Jag citerar från websiten Svenska skidfabriker:

Splitkein bygger på norskt patent, som uppfanns av den berömde skidlöparen Peter Östbye. Verksamheten är inrymd i egen fabrik uppförd år 1940 i Ås vid Örnsköldsvik. .... Skidor tillverkas av ask och björk. Dessutom ingår i splitkeinskidan även asp och gran samt lingostone och elfenbensträ. Splitkeinskidan är nämligen en limmad skida, bestående av nära ett 50-tal olika delar i varje par.

Skidorna var dessutom ytterst eleganta - svarta med vita (?) inlägg och för den tiden förhållandevis  smala. De kombinerades företrädesvis med Rottefellabindningen som emellertid krävde att speciella hål borrades i pjäxorna. Även denna har utvecklats betydligt sedan dess...

Splickenskidorna var emellertid mycket dyra och liksom skridskons helrör förbehållna de burgnare samhällsklasserna i den mån sådana fanns till hands. Andra fick hålla till godo med Sundins eller möjligen Edsbyn.

Här finns en "History of Splitkein skis."

Så nu vet ni det.

arkivlänk                


 
2008 11 22
In eigener Sache
Jag har nu försökt att fixa så att de kommentarer som görs på inlägg till den här sidan enbart kommer att synas just här och inte dyka upp under "Senaste kommentarer" på andra sidor eftersom det kan verka förvillande. Jag har också lagt in en kod som skall göra att Google och andra inte indexerar den här sidan - om det funkar återstår ju att se.

De kommentarer som redan gjorts finns kvar fast på en annan sida. De siffror som står under inläggen betyder ingenting - jag har gjort testkommentarer och sedan tagit bort de flesta men kommentarsräknaren ändras inte.

Happy commenting!


arkivlänk                

 


Prenumerera:


Subscribe with Bloglines
Annan rss-läsare:

Senaste kommentarer:
 
 
 
 
 
 
2008 11 20
Läslistan
Den larmande hopen var ju en bonus - inget som jag kände till eller hade tänkt läsa men lockades av Karins berömmande text. Bra så.  När jag skrev min orättvisa och snobbiga text om Doris Lessing lovade jag att läsa något mer av henne än En fläkt av stormen. En uppskattad kommentatris menade att "The Golden Notebook" troligen inte skulle vara något för mig vilket naturligtvis omedelbart väckte mitt intresse. Efter fåfänga försök att få tag i boken hos Hedengrens och i bibliotek lyckades jag till slut hitta inte mindre än 2 olika upplagor på Akademibokhandeln. Jag läste omslagstexten och kunde ana att boken kunde betyda mycket för den läsekrets den vänder sig till. Men tjuvläsningen på Ackis väckte annars enbart negativa reaktioner. Mitt intryck var att hennes stil mer eller mindre var densamma som i "fläkten."  Jag stoppade tillbaks böckerna i hyllan, men visst, förr eller senare tar jag väl tag i den.

Le Clézio har jag inte heller läst. Ett antal böcker på originalspråket finns på Ackis men jag har inte haft tid att bilda mig en uppfattning om var man skall börja. Men det blir nog ett inköp nästa vecka. Watch this space.

I stället ägnar jag mig åt något helt annat. Inför varje flygresa köper jag något att läsa på flygfältet. Av naturliga skäl blir det mest pulp fiction. Jag håller utkik efter böcker av P.D.James, Ruth Rendell eller Donna Léon. Men jag har redan läst de flesta. Jag vet att Léon inte är salongsfähig och att hennes beskrivningar av Venedig är ytliga.  Men på mig verkar hennes skildringar ungefär som en målning av Einar Jolin eller kanske  Krogh. De är ytliga men just därför så klara och tydliga - man kan stiga direkt in i bilden, den behöver inte tolkas eller analyseras. Det är bara att kliva på.

Den här gången fanns inget matnyttigt. Men dröm om min förvåning (som man brukar säga) när jag i ett av bokställen hittar "The Inquisitor's Guide", en översättning av inkvisitorn Bernard Gui's handledning från ca 1320  Practica officii Inquisitionis heretice pravitatis. Det är utomordentlig läsning. Bernard är en rutinerad och erfaren inkvisitor, han känner till kättarnas alla tricks och vet hur man lurar dem i fällan vare sig de är samtida manikéer, waldensare, falska apostlar, beguiner eller judar som omvänts men återfallit i kätteri.

Jag har tidigare läst mycket om Bernards bok men aldrig själva texten. Anledningen är att den är en av de ytterst få källskrifter som finns om catharernas eller albigensernas praktiska utövande av sin religion. De var ju själva mycket noga med att inte skriva ner någonting, av försiktighet men också av religiösa skäl: de föraktade allt materiellt. Bernard kallar dem alltså "nutida manikéer."  Nu skall man ju vara försiktig med beskrivningar som kommer från motståndare till den eller det som beskrivs men i Bernards fall kan vi känna oss litet säkrare. Hans mål var att avslöja det cathariska kätteriet och ställa utövarna till svars. Han ger därför en detaljrik redogörelse över hur man känner igen dem, hur de ser ut, hur de äter och  hur de utövar sin speciella religion. Det kan vara detaljer som intagandet av en speciell ställning när man beder eller att man aldrig tar med sig mat eller dryck som inte ätits upp. Han har alltså allt intresse av att ge en så korekt beskrivning som möjligt.

Det vore kul att någon gång få återkomma till detta historiska skede (1000 - 1300) i vad som nu är södra Frankrike. Det är minst lika spännande som "da Vincikoden" och dessutom sant. Vi får väl se.

Enligt omslagstexten förekommer Bernard Gui som "a sinister character in Umberto Eco's The Name of the Rose." Jag har inte den boken till hands så jag kan inte närmare kolla upp vad Umberto Eco skriver. (Umberto f.ö  en one-trick pony.)

Jag undrar emellertid hur denna bok hamnat i "pressbyråkiosken" på flygfältet.

Denna medeltida läsning interfolieras med en annan text som jag hitta hos "Emmaus" på Götgatan nämligen en facsimileutgåva från 1975 av Johan Fredrik Bahrs  "Stockholm. Handbok för resande" från 1841. Även detta är fascinerande läsning, kanske också värd att återkomma till T.v. citerar jag följande:

"Han är bra bortskämd, Stockholmaren. Uti Paris utkommer en samling porträtter med den inbjudande titeln: 'Les belles femmes de Paris", hvilket arbete borde ägas av hvar och en i Stockholm, för att värdera sitt eget fädernesland. Mesdames, les belles femmes de Stockholm, om edra egna landsmän ej veta beundra er, fullt såsom ni förtjenar, så varen förvissade att utlänningen gör er lika mycken rättvisa, som er spegel, och det är icke litet. Han skall beundra edra behag, låta blicken följa den smidiga växten, fägnas åt den smakfulla  klädseln..."

Tillägnat Mesdames les belles femmes de Stockholm, Paris, Berlin, Luxembourg et Vänersborg från eder tillgivne E. Klipspringer som naturligtvis protesterar för allt vad han är värd mot detta föga korrekta betraktelsesätt.

arkivlänk                




2008 11 17

Den larmande hopens dal
 
Så. Nu har jag läst "Den larmande hopens dal." Det var ju lätt gjort, tjock var den ju inte och fylld av dialog med tilhörande mellanrum.

Boken förtjänar alla de lovord som Karin givit den och kommer säkert att motsvara de förväntningar som flera av kommentatörerna och -triserna gjort till hennes inlägg. Jag tyckte faktiskt också att Michel Ekmans recension slog huvudet på spiken (eller för att uttrycka sig exakt "att Michel Ekman slog huvudet på spiken i sin recension"). Jag lånar ett citat från denne:

Utan all övertydlighet – och utan sarkasm och elakhet – visar han hur folk bemöter varandra, pratar, tänker, handlar eller låter bli att handla. Resultatet blir en stillsamt absurd tablå ur livet där det är alldeles omöjligt att avgöra när den tunna linjen mellan realism och parodi överskrids. De hyggliga, omständliga, vänliga – alltid vänliga! – människorna i hans ­berättelser tar verkligen vara på varandra och ordnar livet på ­bästa sätt. Deras tanke- och handlingsmönster visar på en ogenom­tränglig vägg mot allt det otänkbara: det som skapar oro, oordning, otrivsel, men också mot det nyas och okändas löften.
Jag tycker mycket om formuleringen "den tunna linjen mellan realism och parodi".  (Se nedanstående anteckning.) Sen tycker jag också att dialogen är ovanligt fin, oftast blir den ju antingen styltad eller vulgär. Jag tycker inte om när manliga författare skriver om kvinnor i jag-form, det blir falskt, men Andersson ger oss just så litet av Ina som behövs och det blir helt trovärdigt: det som fattas får vi fylla i själva. I övrigt har jag inget att tillägga till Karins referat och omdömen.

Det var skönt att läsa den här boken. Innan jag började göra denna anteckning läste jag Karins inlägg  trött och framför allt den artikel hon länkade till. Då blev jag också väldigt trött. Det är ingen konst att läsa in en massa i Anderssons roman om man vill det man kan t.ex. tolka den "som en drift med den nationalism som fortfarande förpestar Europa." Men man behöver inte göra det.

Ekman fegar ut litet på slutet när han menar att avslutningens västgötaklimax får tolkas av läsarna. Jag hade gärna fått en liten vägledning där. Kanske kan någon av er ge den?

Så till några världsliga saker: Var för ges en sådan här bok ut med hårda pärmar till ett ganska högt pris? Om det är så att detta är bra -framför allt ekonomiskt- för författaren drar jag genast in tentaklerna. Men borde den inte tryckts som paperback med detsamma och hårdlanserats via internet, inte minst av bloggare?

Omslaget som många av er diskuterat får ju sin förklaring när man läst  boken: det illustrerar alltså en av Inas mera groteska (men oerhört roliga) drömmar. Det är alltså påhittigt men säljer troligen inte. Jag gillar Joruns beskrivning av vad omslaget förmedlar: "en genomtråkig men grundlig historisk skildring av konvojer och leriga landsvägar nittonhundratråk, utgiven av de närmast sörjande inför svenska transportföretagarnas hundraårsjubileum 1998."

Boken skall jag skänka till en systerson som är sportreporter på Falköpings Tidning. Får se om han känner igen sig.

arkivlänk                




2008 11 17
Liggitimasjon
Sverige är ju som bekant det enda land där man behöver visa körkort för att få handla alkohol, åtminstone om man vill använda kreditkort och inte har någon "kåd". Om man inte bor i Sverige är det inte alldeles enkelt att få vare sig liggitmasjon eller kåd. Nu lyckades jag -under ett par års deltidsarbete på distans-  ungefär år 1998 skaffa mig ett kort vars giltighet dock gick ut i april 2007. Nu har ju den tilltagande åldern satt sina spår men det går trots allt att känna igen mig på bilden. Eftersom idén med id-kort som går ut bara är ännu ett av bankernas trick att tjäna ihop till sina välförtjänta direktörsbonusar vägrar jag naturligtvis att skaffa ett nytt, jag tror inte heller att jag skulle få ett eftersom jag inte är bosatt i Sverige.

Nu är det här sällan något problem eftersom ingen tittar på datumet utan nöjer sig med att skriva av personnumret. Ibland händer det dock att någon beskäftig dam vägrar att godkänna mitt utgångna id-kort. Jag brukar då presentera mitt österrikiska körkort från  1978 med en bild av en ung framåtblickande skägglös man som är fasthäftad i ett sladdrigt stycke papper, naturligtvis utan "personnummer", och som verkligen ser hemmagjort ut. I den förvirring som uppstår löses problemet automatiskt.

Just igår i samband med ett större inköp hos ComputerCity på Kungsgatan inträffade just en sådan situation. Av misstag råkade jag då lämna fram bilens  registreringsbevis i.st.f körkortet. Det gick också bra. Jag vet inte vad kassaflickan skrev upp men hon antecknade något och sedan gick allt bra.

MIna erfarenheter under flera år visar att det så gott som aldrig är frågan om någon identitetskontroll utan enbart en fråga om att följa gällande bestämmelser. Som svensk känner man sig då tydligen på fast mark.

arkivlänk