Flarnfri schalottenlök

Bengt O.
Inlägg
2011 05 28
To Sir Alex Ferguson, Dr. h.c.
Too bad old chap. Keep a stiff upper lip.
(He, he, he...)

Not 1: Vi har länge ondgjort oss över Wayne Rooney och t.o.m. kallat honom en av Europas mest överbetalade personer (tillsammans med Michael Treschow). Efter kvällens match vill vi dock modifiera detta omdöme: Han var den enda Man U spelare som slet som ett djur, helt utan understöd och utan system i laget slet och jobbade han som en idiot och lyckades också göra ett mål. Men han var rätt så ensam bland de vilsegångna fåren. Med ett intelligentare spelsätt från Ferguson kunde han ha vänt matchen. Kanske.

Not 2: Ca 80000 åskådare fanns på Wembley Stadium. Med något obetydligt undantag var allt lugnt, inga fyrverkerier, inga inkast av skräp på planen, inga hatparoller på läktarna. Jämför Malmö - Hälsingborg där matchen fick avbrytas efter 30 minuter på grund av ett par huliganer. Och för den delen Wienderbyt Rapid - Austria som också fick avbrytas sedan 700 (!!!) poliser inte kunde hindra något hundratal Rapidfans att storma planen när deras lag låg under med 2-0.  


2011 05 21
...men om den dagen och den stunden veta vi intet
eller
Jo, men kanske ändå

Kl 18:00 idag kommer jorden att gå under enligt i vanliga fall välunderrättad källa. Just nu mörknar himlen och de första åskknallarna dundrar. Blixtar river sönder himlen fast ännu en bit bort.

Bäst att skriva något uppbyggligt. Vi citerade nedan tre skalder som på olika sätt uttryckt det kloka i att ställa sig utanför tidens fasor och i stället ägna sig åt fågelskådning eller färskpotatis. Att denna avundsvärda förmåga ingår i den svenska nationalkaraktären skrev vi också och kom sedan att tänka på en annan skald som än mera tydligt formulerat liknande tankar.

...
Hon kan luta sitt huvud i handen tyst för sig
och skåda vilda scener på krigets fjärran stig
Hopar myllra utan tal
för att strida...
Nu en by ser hon brinna ned så röd!
"Jag vill vara neutral",
säger Frida.
"Jag vill vara neutral intill min död."

...
"Var och en har sina kval.
Varje sida
har elände med bårar och med nöd.
Jag vill vara neutral",
säger Frida.
"Jag vill vara neutral intill min död."
Birger Sjöberg "Fridas neutralitetsförklaring"

Det var egentligen allt. Vi får se om vi ses i morgon.

2011 05 17
Viktigare ting än krig, eurokris och nyresta gränsbarriärer
Några kompletterande synpunkter på de två kommentarerna till nedanstående inlägg. Ivos kommentar är förstås ur Karlfeldts "Marsvind" ur Flora och Bellona. Några av Karlfeldts återkommande personer sitter och diskuterar det pågående världskriget i delvis bittra och ilskna former. Herr Ollondal menar att han är "en gammal german" men Pillman säger sig vara en "fransos" och "otroligt täck för det täcka kön". Men både "värden" och Laxander blir ordentligt förbannade, särskilt den senare som slår näven i bordet och ryter:
Förbannade tid, som grumlar med träck
det friska, tumlande segersträck
där nyss du drog ut på spanaretåg
som en ung delfin i den gröna våg.

Skall man tolka det som en veklagan över krigets förbannelse eller är det Karlfeldts tyskvänlighet som skiner igenom? Emellertid finns en person med i sällskapet som har ett helt annat perspektiv. Laxander talar om tsaren:

Nu sitter Rysslands beskedlige far
i kärt förvar
och nyktrar till i ett dunkelt hus.
Förstår han rymdens växande brus,
och ser han att världen blånar?

Men leende spejade Fridolin
mellan lackviol och balsamin:
"Hvad bry vi oss om tsaren?
Se staren, se staren!"

Mindre vildsint men i samma stämning finner vi A:lfr-d och hans sångmö I-a i utvärdshusets trädgård i den ljuva sommarkvällen njutande av " Richard Wagners varma Wienerblut." Sångaren deklamerar:

Därute larmar världen, firmor rasa,
med kniv på tunga ävlas utan slut.
Och drar man perspektivet söderut,
i Tyskland sprider Hitler skräck och fasa...
Min älskade vad bry vi oss om nazis?
Se färsk potatis, nej se, färsk potatis.

Må det inte anses alltför förmätet om vi i sammanhanget refererar till Otium divos rogat in patenti eller Vem bryr sig? - en gemensam ansträngning av vår "vän" och alter ego E. Klipspringer samt Q. Horatius Flaccus, den senare översatt av C.V.A Strandberg ("Talis Qualis".)

Allt är dock bra som det är eller bättre
sök ingen strid som du kanske förlorar
minns att om etthundra år eller mindre
alla är döda.

Med ett lappri lefver man nöjd - låt vara
Blott ett saltkar, gånget i arf, på bordet
Glimmar - der ej slemma begär och ängslan
Snappa ens slummer.

Alla dessa skalder talar, via Fridolin, A:lfr-d och Klipspringer, ur den svenska folksjälen och aldrig har deras ord varit mer aktuella än i nuvarande situation när världen i övrigt har visat att man inte förmår leva upp till de ideal som vi så framgångsrikt formulerat. Och då har vi ju ändå upprepade gånger talat om för dem hur det skall gå till!

2011 05 14
Bildt vs Borg
På sin blogg citerar utrikesminister Bildt idag utförligt Cecilia Malmström som skriver om de danska åtgärderna bl.a. att det är "högst tveksamt om detta inte syftar till gränskontroll vilket i sådana fall innebär att det varken är i linje med Schengenöverenskommelsen eller själva Schengenandan. Det är även tveksamt utifrån vår överenskommelse i EU-fördraget om fri rörlighet av varor." Vidare citerar Bildt Malmström : "vi kommer också att ta de åtgärder som behövs för att garantera respekten för våra europeiska överenskommelser." Och som slutkläm skriver Sveriges utrikesminister: "Och jag kan bara hålla med."

Man kan tycka vad man vill om Bildt men hans erfarenhet av EU, utrikespolitik och internationellt samarbete har vunnit allmän respekt i Europa och annorstädes. Hans yttrande står i den skarpaste kontrast med Borgs och Billströms som tycker attt de danska gränspärrarna -som är direkt riktade mot Sverige- är "bra" och kommer att skapa "ordning"

Vilken är nu Sveriges officiella inställning till Pia Kjaersgaards gränskontroller: "bra" eller "tveksamt"?

Fast vem bryr sig. Bäst att hålla sig hemma och inte blanda sig i vad andra länder har för sig. Och nu har vi ju melodifestivalen att bekymra oss för.

2011 05 12
Bo på ett asplöv
Bo på ett asplöv..
På ett asplöv kan ingen bo i trygghet. Ändå bor där små kryp som inte vet att deras land är ett asplöv. För dem är det ren hemort, ett hemland i en värld. Asplövsvärlden.
(Eyvind Johnson, Hans nådes tid.)

Långsamt men säkert  förvittrar den europeiska tanken inför våra ögon. Nationalismens mörka skuggor breder ut sig över en allt större del av kontinenten.

Ett av de viktigaste stegen mot ett förenat Europa var säkerligen Schengenavtalet som garanterade resefrihet inom hela området. Utan passkontroll, utan tullkontroll och med möjligheten att betala med samma valuta i större delen av unionen fick europeiska medborgare - och även inresta gäster - en rörelsefrihet som aldrig tidigare. Men: skrämda av ett begränsat antal flyktingar från Nordafrika lyckas Italien och Frankrike trycka på övriga länder möjligheten att införa restriktioner. Främlingsfientliga rörelser utnyttjar naturligtvis tillfället med Danmarks beslut att införa kontroller mot Tyskland och Sverige som det -hittills- mest extrema exemplet.  Denna skamliga eftergift för utpressning från höger kommer naturligtvis att få efterföljd. Därmed har en viktig grundsten för europeiskt samarbete rubbats.

I Grekland har man hamnat i ett inbördeskrigsliknande tillstånd pga de nedskärningar i levnadsstandarden som finansiärerna enas om. Den politik som f.n. bedrivs, främst vad det gäller de skuldsatta länderna, är naturligtvis self-defeating och kommer att leda till kollaps och oroligheter, både finansiella och på gatan. Den råa och primitiva politik som huvudsakligen syftar till att skydda bank- och finansväsendets intressen regerar oinskränkt.

Just idag kommer konjunkturrapporter för första kvartalet som visar en kraftig tillväxt för "kärneuropa och de skandinaviska länderna" som den österrikiske tevespeakern säger. Den s.k. krisen har övervunnits. I Sydeuropa är läget ett helt annat. Var ligger logiken i att då ytterligare strypa ekonomierna i dessa länder? Eller i att genomföra reserestriktioner istf att använda en del av tillväxten till att lösa de trots allt begränsade flyktingproblemen på ett människovärdigt sätt?

Var finns Bryssel i allt detta? Från Barroso har vi inte hört ett ord, van Rompuy skriver haiku (dåliga) och den patetiska Mrs Ashton försöker förgäves att dölja sitt intellektuella handicap och brist på initiativ. Cecilia Malmström sitter där och analyserar och Sveriges Billström tycker att det är bra att det äntligen blir litet ordning i Schengen. I Tyskland, Österrike och det i sammanhanget betydelselösa Sverige tävlar ekonomer och förståsigpåare i att spruta ur sig självuppfyllande Kassandrarop om hur hemskt allting är och hur illa allting kommer att gå. Bara för att göra sig ett namn. Yttersta högern och yttersta vänstern gnuggar händerna i gemensam förtjusning.

Att extremistiska partier, med främlingsfientlighet som främsta ledstjärna, lyckats få styra politiken i länder som Sverige, Danmark , Finland, Nederländerna och snart Frankrike är en tragedi. I Finland var det på håret att ett litet extremistparti lyckats stjälpa det stödprogram för Portugal som annars hela euroområdet enats om.Men skammen vilar på de regeringspartier (i Sveriges fall oppositionen) som utan att tveka accepterar deras stöd och -speciellt i Danmarks fall- offrar gemensamma och gränsöverskridande  värden för att få sitta kvar vid makten.

Skam vidlåder  också de pseudointellektuella åsiktsleverantörer som jämrar  att "jamen folket har ju talat och man måste ta hänsyn till det." Ja, det måste man men den rimliga ansatsen borde vara att med en konstruktiv politik försöka undanröja eller åtminstone mildra de problem som fått en liten men växande andel av väljarkåren att vända sig till extremistiska partier i stället för att låta dessa partier få ett direkt inflytande på regeringsmakten.

Nationella särintressen tillåts ta överhanden över de gemensamma. EU blir alltmer offer för mellanstatliga arrangemang där drivkraften är att vederbörande politiker skall hjälpa varandra att vinna nästa val. Att de stora länderna därvid blir dominerande är självklart. Lika självklart är att mindre länder då kommer att försöka hitta på särlösningar och att populistiska rörelser kommer att växa sig än starkare i reaktion mot vad man felaktigt uppfattar som "Bryssel".

Asplövsvärlden. En lättöverskådlig värld i illusorisk trygghet. Och våra ledare försäkrar oss att vi har det bra här. Men när de råa vindarna börjar skaka löven kommer illusionen att brista. Men då är det så dags.

Anm 1.: Någon kanske tycker att det är överdrivet att säga att ett litet parti "styr" politiken i Sverige. Men i praktiken är det så: om SD röstar med regeringen vinner regeringen. Om SD röstar med oppositionen vinner oppositionen. Såvitt vi förstår tänker opposition + SD fälla en viktig del av regeringens arbetsmarknadspolitik. Kan en parlamentariskt ansvarig regering verkligen sitta kvar efter ett sådant nederlag?

Båda parter lovade dyrt och heligt i samband med valet att inte låta SD bli avgörande för politiken.

Anm. 2: Österrikisk dagspress innehåller idag faktiskt två artiklar på samma tema och med ungefär samma innebärd. "Die EU zerbröselt" (Der Standard) och "Eine Rückbau der EU in die nationale Beschaulichkeit" (Die Presse). Kanske undrar någon varför vi inte skrivit något om Österrike. Det vore verkligen värt ett kapitel för sig och ett ganska sorgligt sådant. Dock produceras regelbundet analyser som de två nämnda vilket man får leta förgäves efter i svensk press.

Uppdatering: Kommissionen reagerar äntligen och det i ganska skarpa ordalag där Danmark hotas med ytterligare åtgärder. Till vår bestörtning läser vi samtidigt att finansminister Borg tycker att de danska åtgärderna är "bra"! Adjektivet blir litet slitet men vi hittar inget bättre: skamligt!

Dagens Nyheters infallsvinkel på denna nyhet är att kommissionen blivit "irriterad". Känsliga typer dom där byråkraterna i Bryssel...

Samtidigt: i kväll invigdes Wiener Festwochen med 50 000 människor framför rådhuset i Wien. 3000 körsångare från hela Österrike sjunger tillsammans Europahymnen till Beethovens toner och Schillers text. 80000 människor över hela landet -tevepubliken oräknad- nynnar med i ett par repriser. "Alle Menschen werden Brüder" - men då kan vi inte dra gränser och ställa upp hinder.

"Seid umschlungen Millionen..."
2011 05 10
Ingen ände är på det myckna bokskrivandet
De visas ord äro såsom uddar, och lika indrivna spikar äro deras tänkespråk. De äro gåvor från en och samma Herde.

 Och för övrigt är utom detta att säga: Min son, låt varna dig! Ingen ände är på det myckna bokskrivandet, och mycket studerande gör kroppen trött.
Predikaren 12:11-12

Vi får väl anta att begreppet "son" i dagens läge får anses avse dylika av ömse kön plus eventuella socialt konstruerade sådana (repris). Emellertid konstaterar vi just att vi sedan 2006 skrivit om 79 olika böcker på denna website. En del har förvisso endast berört som källmaterial eller i förbigående men ett antal har ägnats särskilda texter. Den första boken vi skrev om (på denna version av bloggen) var Henrik Arnstads Spelaren Christian Günther om svensk utrikespolitik under andra världskriget; den senaste var Karin Stensdotters roman En underbar roman, en Paris- och tidsskildring.

Den som eventuellt är intresserad kan titta på denna boklista. Mycket mera detaljer får man emellertid på "My LibraryThing" med länkar till de olika bloggposterna men även till detaljerad information om böckerna. (Den här länken bör fungera. OBS att ni måste klicka på "use it" i andra raden om inte tabellen med länkar kommer upp automatiskt. Man kan också klicka på "Covers" för att se bilder av de vackra omslagen. Man kan sortera tabellen efter "titles" eller "author" genom att klicka på respektive kolumnrubrik.)

De texter vi själva är nöjdast med är nog Gamla män glömmer, Processen mot Hamsun och Fallet Sigrid Gillner. Texten Bjälken i ögat om en Tysklandsbok av Per Landin tycker vi nog hade varit värd litet mera uppmärksamhet.

Så kan ni dra era egna slutsatser.

Ende der Durchsage.

2011 05 08
En underbar roman
Klockan slår och hon tänker att hon faktiskt fortfarande har litet tid kvar, lite tid till sitt förfogande.

Den här boken skall ni läsa.  Men läs den sakta och gärna två gånger. Första gången kan ni läsa historien om hur två människor, mycket olika i de flesta avseenden, möts och finner varandra.  Karin har själv sagt att hon ville skriva något med ett lyckligt slut och någon annan har kallat boken för en feel good roman, detta förvisso inte i förringande syfte. Vid andra läsningen kan ni långsamt njuta av Karins förmåga  att med några pregnanta detaljer skildra en miljö, en person, ett rum, ett minne så att man tydligt kan se det framför sig.

Ni hinner gott och väl läsa boken två gånger. Först tänkte jag skriva att dess enda fel är att den är för kort - man vill ha mer. Men sedan inser jag att det är just det här formatet som  gör veckan som Gertrud och Harry är tillsammans så levande och som får läsaren att känna sig så närvarande, dock utan att vara påträngande.

Jag hade väntat mig en roman om Paris och det fick jag väl också.  Dofterna, gatlyktornas skuggar, Eiffeltornet, katakomberna. Men Gertruds minnen och hågkomster ger mycket mer: här lyser Karins talang som Stockholmsskildrare igenom och hennes förmåga att teckna en förfluten tid som hon personligen rimligtvis inte kan ha varit med om men som en del av hennes ålderstigna läsare väl känner igen. Och det är en hoppfull utveckling: personligen uppfattar jag Gertrud som betydligt äldre än vad andra läsare gjort ("medelålders" - men jag tänker mig "pensionär sedan en del år"). Men  samvaron med Harry föryngrar henne och  hon tänker till slut att hon faktiskt har en del tid kvar som hon kan utnyttja. En trösterik tanke.

Karin är en framstående stilist. Hon har skrivit två fina Stockholmsskildringar och nu en roman med handlingen förlagd till Paris.  Jag skulle vilja se en skildring av exilsvensken av henne och då menar jag inte berömda eller rika individer som av skatteskäl eller annat flyttat ut ur landet utan alldeles vanliga människor som av slump eller annat hamnat utanför Sveriges gränser. "Hur en värld blir overklig av att bara finnas inom en, men blir verklig igen  då man åter befinner sig i den. Och då blir den andra världen overklig, som om den aldrig hade funnits."  Det dubbla främlingsskapet - det skulle jag vilja se i Karins nästa roman.

Nu är det litet knepigt att skriva om detta.  Karin är en bloggarkollega och en god vän och troligen kommer hon väl även att läsa detta. Det känns litet som tentamen som en annan kollega skrev i ett likande sammahang.  Det får bli som det blir men jag har svårt att tro att ojävigare läsare skulle ha något att invända.

Fast säger man verkligen "digikamera"? Det har jag aldrig hört.

2011 05 04
...en fallgrop som noll
"Maud Olofsson och den eviga tyskskräcken"  skriver Jens Christian Brandt om på sin blogg idag. Jag läser med den förväntan som hans texter alltid väcker och hinner ganska långt in innan jag förstår att det är en återpublicering av en artikel från 2003!  Vissa saker blir bara mer och mer aktuella. Här är det fråga om centerledarens beryktade tal i Almedalen 2003 där hon började med att lovprisa gutarnas nationalistiska historia och övergick till att jämföra euroförespråkarna med Hitler som var den senaste som ville införa en gemensam valuta i Europa. (Läs Brandts artikel så att jag slipper pinsamheten att referera Olofsson.) Hårt pressad av kritik medgav hon slutligen att hon visste att Hitler gjorde "tokiga saker" (ordagrannt citat). Även miljöpartiets dåvarande språkrör, Lotta nånting, jämförde euroförespråkarna med Hitler bortsett naturligtvis från hans "fascistiska tankegods" som hon sade, pressad av kritiken. Vad blir det kvar då frågar man sig onekligen?

Många dumheter sades i debatten. Anmärkningsvärd var en DN-artikel av vår alldeles egna Maja i Domkyrkotornet, professor Leif Levin i Uppsala som menade att EU inte behövdes nu eftersom  "vid millennieskiftet måste freden anses säkrad inom Europeiska unionen. Det är inte sannolikt att Tyskland och Frankrike skulle börja krig med varandra igen. "  Professorn går ett steg längre och menar att Göran Persson resonerade på samma sätt som Hitler.

Lars Ohlys och Margaretha Winbergs påståenden som bara kan karaktäriseras som direkta lögner behöver vi inte gå in på.

I en kommentar hänvisar Brandt till en skrift av den just nu -alltid kanske- så aktuelle Maciej Zaremba med titeln "När blir Sverige europeiskt?"  (pdf). Nu tycker jag att ni skall ta några minuter och läsa denna artikel eftersom den ger en mycket intressant belysning av problematiken Sverige/EU. Tankeväckande också att se vem som tyckte vad och hur ståndpunkterna förändrades.

Jens Christian Brandt tycker att Zarembas artikel är "enastående". Jag ger honom rätt i det avseendet att att det är en briljant text av en av våra mest framstående journalister. Men Brandt säger också, i en kommentar, att: "det som avspeglas här är två oförenliga hållningar till den europeiska historien. Tysklands (men även grannländernas) tolkning av 1900-talet med två världskrig och ett delat Europa kan ju bara vara att nationalstaten spelat ut sin roll, åtminstone på sikt. Medan man i Sverige tenderar att betrakta allt samarbete över nationsgränserna som ett nödvändigt ont."  Så kunde det nog te sig från Zarembas synpunkt 2003 och den sista meningen om Sverige och samarbetet är fortfarande i högsta grad giltigt.

Vad som har förändrats, och som Zarmeba inte kunde förutse, är att  på kontinenten (Tyskland, Holland, Frankrike, Italien) och i de flesta andra länder idéen om nationalstaten långt ifrån att ha spelat ut sin roll kommit att få allt större betydelse och blivit ett nödvändigt verktyg för att vinna inhemska val. Den europeiska grundtanken har vittrat bort och omfattas numera bara av en skara förvirrade idealister, föraktfullt kallade "federalister."  Någon politisk ledare inom EU med en vision för ett gemensamt Europa finns knappast idag.

Paradoxalt nog har alltså de ledande EU-länderna anammat den ideologi som från början varit Sveriges, låt vara att det senare landet dragit ut konsekvenserna än längre genom att åsidosätta sin fördragsenliga skyldighet att införa euron, vägra vara med i den nya stabilitetspakten, införa principen "se men inte röra" i deltagandet i gemensamma militäraktioner etc.

Hur har det blivit så? Det skulle krävas en avhandling för att förklara men den grundläggande orsaken ligger givetvis i den ekonomiska utvecklingen ("it's the "economy, stupid") vilken man i sin tur inte kunnat hantera genom det okritiska -och bekväma-  anammandet av en förlegad ekonomisk politik där monetarisering, marknadisering och allmän ansvarsbdikation varit de drivande krafterna.  Den "finansiella krisen" erbjöd visserligen ett gyllene tillfälle att göra sig fri från Friedman-Reagan-Thatcherdoktrinerna men, som det för det mesta går, "the bad guys" vann till slut.

I ett annat avseende verkar Zarmebas analys ha förlorat sin giltighet. Han betonar, mycket kraftigt, religionens roll och den rädsla för framför allt katolicismen som fick många att vilja undvika ett alltför nära samröre med de jesuitiska sydeuroperna. 2003 må detta ha varit en faktor - 2011 har den helt spelat ut sin roll. Fiendebild nummer ett är naturligtvis numera islam och där är det inte i första hand fråga om en religiös fobi utan om en politisk d:o vilken i stort sett slagit över i en xenofobi som gör det omöjligt för sansade debattörer att diskutera problem och försöka främja den reform av den islamska religionen som krävs för att göra den acceptabel i ett sekulärt samhäle och befria de västerländska muslimerna från de  röstvinnande stigmata de nu automatiskt drabbas av.

Lyckligtvis står EU:s institutioner starka och ett trovärdigt hot mot unionen eller ens den gemensamma valutan finns knappast. Men möjligheterna att gå vidare och utveckla gemenskap och samarbete ter sig också begränsade i nuvarande ekonomiska och politiska klimat.

(Hade tänkt avsluta inlägget med Birger Sjöbergs underbara "På Richelieus tid" som visar hur det kan gå när man ger sig i lag med jesuiter, därav rubriken,  men kan tyvärr inte hitta någon inspelning på nätet. Någon som bor i ett spoitiferat land kanske kan hjälpa till?)


En påse nötter:  De citat från Olofsson, miljöpartiet, Ohly , Winberg m.fl. som jag alluderar till finns i ett blogginlägg jag skrev 2003 vilket numera inte finns på nätet. De länkar jag använde fungerar i stort sett inte längre - ni får tro mig på mitt ord.

"Maja i Domkyrkotornet" är en figur ur ett klassiskt svenskt litterärt verk ("Pelle Svanslös") som sitter högt över vardagens trivialiteter och vet allting bättre. I Uppsala precis som Levin.

Er krönikör hör till den förvirrade skaran av "federalister."  Dock en kontraproduktiv ståndpunkt idag. Mer överstatligt samarbete, mer makt åt ett folkvalt Europaparlament och en kommission parlamentariskt ansvarig inför parlamentet är ståndpunkter som man dock kan driva trots motvind från höger och vänster.

Sverige deltar i den NATO-ledda aktionen i Libyen genom att spåra upp lämpliga attackmål men överlåter dock själva bombandet till andra mindre nogräknade länder.

""it's the economy stupid" - ett valspråk som hjälpte Bill Clinton att besegra Bush d.ä i presidentvalet trots den senares popularitet genom det första Golfkriget.


2011 05 01
Gamla böcker: "The Pocket Book of Short Stories" 1941.
Här kommer nu avsnitt 2, efter avsnitten 1 och 4, i ett tänkt projekt om gamla böcker som för dyra pengar restaurerats av en österrikisk bokbinderska trots att de väl är av värde endast för ägaren.

Vi lämnar nu den  svenska sfären och ägnar åt oss amerikansk och annan engelskspråkig litteratur från 1900-talets första hälft. Var allting bättre då eller är det bara att vi angripits av intellektuell gråstarr?

En ledtråd är kanske att det är minst lika fascinerande och spännande att läsa om dessa författare som av dem. Vi har svårt att se något liknande om Lotta Lotass.

Läs alltså: "The Pocket Book of Short Stories" 1941.