Flarnfri schalottenlök

Bengt O.
Inlägg
2011 07 30
Idrottens svans och hjärta
I dagens tidningar kan vi läsa om hur ännu en fotbollsmatch fått avbrytas på grund av läktarvåld. Uppenbarligen har polis och arrangörer som vanligt, av politiskt korrekta skäl, inte klarat sin uppgift.

Fotbollsförbundets ordförande, nån sorts gammal avdankad landshövding, har förklarat att det var "oacceptabelt".  Imponerande ledarstil.

I går hölls den traditionella DN-galan i fri idrott på Stockholms olympiastadion. Stadion var praktiskt taget utsålt. Stora delar av världseliten ställde upp, delvis som förberedelse för världsmästerskapen i Sydkorea i augusti. De stora publikmagneterna var naturligtvis den ryska stavhopperskan Elena Isinbayeva, spjutkastaren Andreas Thorkildsen från Norge och naturligtvis världens snabbaste man, den oövervinnerlige Usain Bolt. Alla tre stod för strålande prestationer.

Vindförhållanden tillät inte några toppresultat i absolut världsklass. Trots detta var publiken entusiastisk och jublade både för de fåtaliga svenska deltagarna och för stjärnor från andra länder. Själv satt jag vid kvinnornas (1) stavhoppsgrop och fick uppleva hur publiken jublade när någon tog en höjd respektive blev besviken för varje rivning även av den mest okända brasilianska.

Våld, fylla, knallskott och otrevligheter lyste med sin absoluta frånvaro trots att kvaliteten på detta arrangemang låg skyhögt över en allsvensk fotbollsmatch mellan Malmö och Djurgården.

Kanske just därför.

(1) Uppenbarligen skall det heta så nu för tiden. Förut fick man säga "damernas".  Det var bra mycket trevligare .


2011 07 23
Norge

Ett eftermiddagsbesök på Mälsåkers slott, strax norr om Mariefred. Ett slott med mycket intressant historia inkluderande Tessin d.ä., Axel von Fersen och en galen broccoliodlare. Men i dagens läge drogs intresset främst till utställningen om svenskt stöd till Norge under ockupationstiden. 1943 - 1945 utbildas nämligen i största hemlighet, och i strid mot neutralitetspolitiken,  flera tusen norska soldater på Mälsåker. Från utställningen är ovanstående affisch avbildad.

Vad kan vi göra för Norge idag? Vi uttrycker vår sympati och vårt medlidande men har det någon konkret betydelse? Det blir väl mest en pliktskyldig gest utom i de fall när det finns en stark personlig relation till offren eller deras familjer.

Det finns i själva verket ingenting vi kan göra. Vi kanske kan kämpa mot extremism i alla dess skiftningar men det är en förlorande kamp med den nuvarande samhällsutvecklingen driven av "greed", individualism, ansvarsabdikation och nationalism.  Vi får nöja oss med palliativa åtgärder som ökad övervakning, spaning osv.  Ganska snart kommer man att komma i konflikt med alla extrema frihetsfigurer tryggt förskansade bakom bloggarens tangentbord eller  ivrigt skärande pipor i den politiska vassen.

Jag fasar för den politiska huggsexa som kommer att bryta ut när känslorna tonat ner sig. Det blir att gjuta fotogen på elden och bädda för nya extremistdåd.

2011 07 19
Den europeiska högerns kris
Det skulle ju inte bli mycket politik här men jag vill ändå hänvisa till den nya avdelningen "Den politiske kannstöparen" där jag idag publicerar en text om förtroendekrisen i Europa och presenterar ett par nya initiativ -blygsamma- från vänsterhåll som naturligtvis helt förbigåtts i svensk press trots att Håkan Juholt lovat att bryta mot budgetramen. Läs alltså gärna: Den europeiska högerns kris.

2011 07 15
Tjugotusen skära svin
Under Pausträdet har Bodil Zalesky visat fina bilder från staden Varaždin i Kroatien.  Det är mycket vackert där. Nu är Varaždin för en bredare public (sic!) mest känt genom Kalmans operett "Grevinnan Mariza"  (den skönaste flickan "från Debrecen till Plattensee") med "doft av ros och balsamin" och där den förklädde greven har "tjugotusen skära svin."  (En rimlig version av sången finns här, en mindre bra men där man kan uppfatta texten ordentligt finns här.)

När jag letade efter underlag för en kommentar till Bodil fann jag till min förvåning att operetten faktiskt i modern tid spelats i Sverige. I kommentarerna länkar signaturen Agneta till ett uppträdande i Vaxholm, på Boulevardteatern sattes den upp i sin helhet 2008. På Gotland samma år, och i början av 2011 i Gävle.

Nu kan man naturligtvis med en viss rätt fråga sig om det verkligen finns anledning att spela ett sådant gammalt stycke som egentligen inte har något väsentligt budskap utan bara är en förväxlingsfars från 1920-talet. Men den innehåller en hel del medryckande musik och dans som kanske kan locka en publik som har svårt att acceptera samtida popbröl och mikrofonslukande vulgär falsksång (Veronica di Maggio!!!), hur stor den nu kan vara.

Men om man sätter upp en gammal operett hur gör man det då? Med något som liknar stigande förvåning läxer jag i Sv.D  en recension  från 2008 av Boulevardteaterns föreställning där en Sofia Nyblom iofs riktigt påpekar att operetten "kretsar kring kärlek över klassgränserna – men där de oroväckande glidningarna i hierarkierna till sist visar sig vara bara sken och villa." Men trots att ensemblen i stort sett får godkänt beklagar hon sig över frånvaron av en "queer-feministisk lupp" samt över "aristokratiska schabloner" samt scenbild och kostymer i föråldrat snitt. Förintelsen får hon också med, det förekommer en hel del "zigenare" i stycket "utan att någon ifrågasätter deras närvaro" och utan att man anspelar på förintelsen (kanske tjugo år senare). Slutklämmen lyder: "Operettens hyllning till erotik och kärlek, formmässigt gestaltat i giftermålet mellan vals och czárdas upplever man snarare som manér utan förankring – och helt i avsaknad av distans till ­ideal från en försvunnen epok."

Ja än sen då? Om en nutida publik får se en uppsättning, spelad precis som den i originalet var avsedd av kompositiör, librettist, regissör och ensemble, menar Sofia Nyblom att vi då går hem och tycker att "zigenare" är lustiga figurer som är bra på att sjunga och dansa och att "lika barn leka bäst" när det gäller äktenskap? Om det ser ut som om grevinna älskar en tjänare då är det ju tur att tjänaren visar sig vara en förklädd ädling. (Så var det inte i Fröken Julie och där vet man ju hur det gick!). Och visst är aristokratins levnadssätt någonting att beundra och stå efter även om vi i verklighetens folk aldrig kan nå dit upp. (Ja, när det gäller monarkin i Sverige tycker man ju faktiskt så.) Är inte det i själva verket en förolämpning mot publiken? Gick vi till teatern för att få en "distans till ideal från en försvunnen epok" eller gick vi dit för att få en uppfattning om hur det såg ut i en svunnen epok? Är det regissören uppgift att se till att vi inte förleds till föråldrade och reaktionära tankesätt?  Har vi inget eget omdöme? Tydligen inte enligt Sofia Nyblom et cons. Och hur kan hon bestämma vad som är rätt?

Jag skrev för en tid sedan om Wienoperans uppsättning av Donizettis Anna Bolena med en stjärnspäckad ensemble. (Stycket handlar alltså om Ann Boleyn och Henrik VIII). Föreställningen fick med rätta glänsande kritik, "årets operahändelse" var ett faktum. Men ett undantag: ett par kritiker reagerade mot att scenbild och uppsättning var placerad i "engelskt 1400-tal." Vakterna i Towern borde ha burit SS-uniformer skrev någon.

Naturligtvis kan "regiteater" många gånger utvinna nya effekter och dolda meningar i gamla verk. Man kan spela Hamlet i moderna kostymer med portföljer, laptops och mobiler och förbluffas över hur aktuell och modern Shakespeares text är. Jag anser själv att filmen "Verona Beach" med bl.a. Leonardo di Caprio är ett briljant mästerverk. Men i dessa och liknande fall är ju avsikten inte att misstänkliggöra stycket eller framföra ett budskap som är helt motsatt det som den ursprunglige författaren avsett. Tvärtom förstärker man effekten och tidlösheten i Shakespeares texter genom att låta dem utspelas i nya miljöer

Så mina damer, om ni någon gång går och ser Macbeth, förvissa er om att den spelas genom en queer-feministisk lupp och med distans till ideal från en försvunnen epok. Annars kanske ni går hem och mördar de män som eventuellt står i vägen för era egna mäns karriärer. Och det vore inte så bra i dagens epok. Och ni män: tänk på att det är helt OK att bara vara Thane av Cawdor och lyssna inte på frun om hon varit på teatern.

 

2011 07 11
Fala kvinnor
Vi presenterar utförligt en sådan och något i förbigående ytterligare två. Den omedelbara anledningen är att vi råkade få tag på en bok av journalisten Anders Thunberg med titeln "Karin Lannby - Ingmar Bergmans Mata Hari", tidigare omskriven av såväl DN som Enn Kokk. Titeln är helt idiotisk och dessutom missvisande: troligen har väl något kommersiellt förlagsgeni (Natur och Kultur) försökt haka på Bergmantrenden och dessutom  slänga in litet säljande sex. Thunberg själv ville, enligt Enn Kokk, kalla boken "Karins krig" vilket hade varit mycket mera relevant.

Den här boken bör ni läsa: ni får en spännande historia om spioneri och agentverksamhet i Stockholm före och under andra världskriget. Ni får  möta en mängd numera välkända personer i överraskande sammanhang. Mycket bättre än Larsson eftersom allting (?) är sant.  Men läs till en början vår text: Fala kvinnor.

2011 07 09
Ille dixit
Han har själv sagt det. Dick Harrison tycker i Sv.D. att Michel Onfray är "inskränkt"  i sin bok om barockens libertiner. Denne franske filosof och författare har nämligen fräckheten att huvudsakligen skriva om franska tänkare. Dessutom använder han, på franskt maner, "finurligt resonerande bisatser" i sin "intellektuellt labyrintiska" text. Så kan vi ju inte ha det: "Det går inte att hoppa över ett stycke och utan vidare tro att man kan ta upp den röda tråden längre fram och tillgodogöra sig innehållet. Läsaren måste följa med från start till mål" skriver Harrison och suckar efter anglosaxisk litteratur. Där kan man ju hoppa över en hel del.

Libertinerna var inga trevliga killar, tänk de Sade. Det är slående hur mycket de hade gemensamt med nutidens libertarianer som i stort sett har kidnappat begrepet "liberaler." Måhända är de måttfulla i sitt personliga uppträdande men deras politik går ut på mesta möjliga  knark, alkohol och prostitution åt folket. I de politiska partierna får de härja fritt.

Emellertid intresserade vi oss för Harrisons inskränkta artikel därför ett den erinrade oss om ett forskningsprojekt om "libertiniströrelsens svenska adepter" som tydligen påbörjades av fil. lic Bertil Sundborg (vår text "Den skiten Per Andersson .- Om Bertil Sundborg och hans bok") i början av 1960-talet, finansierat av Kungafonden och Vitterhetsakademin.  Projektet avkastade "en biprodukt" enlig Sundborg som blev den fascinerande boken om djäknen Per Andersson, sedermera högvälborne Herr Peder Appelman, men huvudprojektet har vi inte lyckats hitta. Utöver ett antal konsthistoriska uppsatser verkar Sundborgs litterära produktion ha varit tämligen begränsad och främst gällt bröderna Rosenhane, ingen av vem torde kunna beskrivas som libertinist.

Om någon ur Flarnfris belästa läsekrets vet något mer om Sundborgs forskning eller om svenska libertiner överhuvudtaget, hör gärna av er.

2011 06 30
Städernas svall
I ett längre inlägg diskuterar vi Ulf Peter Hallbergs och Carl-Henning Wijkmarks "Städernas svall".  Vi är djupt imponerade även om läsningen ibland med en anmälares ord blir till en tipspromenad där det nog för de flesta är omöjligt att få alla rätt. Men läs vår text: Städernas svall och, viktigast av allt, själva boken!
2011 06 25
Melancholera
Litet melankoli  kan man väl kosta på sig en sådan här regnig midsommardag. Vi tänkte på Gunnars reflektion över mamma och Stig Järrel och när vi snubblade över det här poemet av Karl Ragnar Gierow tyckte vi att vi lika gärna kunde dela med oss. Gierow var en imponerande och mångfasetterad (1) kulturpersonlighet , lyriker, dramatiker, essäist, Dramatenchef, Svenska Akademins Ständige Sekreterare och ordförande i Nobelkommitten

Liksom andra författare födda före 1980 eller som saknar förmåga att skriva obegripligt är Gierow är naturligtvis numera helt bortglömd.  I kommentarerna till ett inlägg på J.C. Brandts blogg diskuteras möjligheterna -eller omöjligheterna- att kombinera ett normalt dagjobb med författandet - kanske den enda utväg som återstår idag för den som inte vill skriva billiga deckare  eller blanda slumpmässigt utvalda ord i en digital svinmage. Ingen nämnde Bo Bergman i diskussionen och Gierow kunde också vara ett intressant exempel som anställd vid Norstedts, Radiotjänst, Svenska Dagbladet och Dramaten under perioden 1930 - 1963. Nog om detta, här är dikten:.
 

Min levnads fulla mått
det får jag än.
Vad ont jag har begått
begår jag än.
Och ångra mig så smått
förmår jag än.

Men vad mitt liv betytt
det fann jag inte.
Att vända ont till gott
det hann jag inte.
Och börja om på nytt
det kan jag inte.

Kläd svart min katafalk
och trummorna.
Bjud snask och nattvardskalk
åt gummorna.
Ett liv på underskott
gav summorna.

Rör trummorna.


"...och när vi blomstrat på vår stjälk och vissnat utan gagn
då mötas vi bland soporna i Kronos stora vagn"

skrev en annan skald och Nobelpristagare, dock före Gierows tid.

Så får det bli. Men än har vi en del att glömma bort.

arkivlänk   


(1) Det skall stavas så nu för tiden. Visst ser det dumt ut?

2011 06 23
Monopolspel fast med riktiga pengar.
SAAB kan inte betala sina underleverantörer. SAAB kan inte betala ut lönerna till sina anställda! Normalt sett borde ett sådant företag ha begärts i konkurs men för SAAB gäller tydligen andra regler.

Vem som helst kunde räkna ut att det skulle gå så. Allt förhandlande med "Koenigsegg" och sedan "Spyker", backat upp av suspekta ryska finansiärer eller mystiska och obekanta kinesiska företag. Vilka intressen som drivit dessa personer och företag att intressera sig för biltillverkning må vara osagt. Koenigseggaffären sprack därför att den presumptive köparen inte kunde roffa åt sig tillräckligt med allmänna medel för att göra en bra affär.

Den som ger sig i lag med sådana företag och personer får i stort sett skylla sig själv. Man kan jämföra med Opelaffären som gav stora rubriker varje vecka för ett par år sedan. Där arbetade regeringen för att sälja företaget till en fantasikonstruktion av österrikiska och tyska myndigheter och finansiärer och ryska biltillverkare och oligarker, allt toppat med en kanadensisk/österrikisk äventyrare som chef och ledare. Till slut tog GM sitt förnuft till fånga, behöll Opel, restrukturerade och verkar för tillfället vara rätt framgångsrika. Vi skrev en hel serie inlägg om denna affär, listade här tillsammans med vår analys av situationen.

En intressant twist i Opelaffären var att den ende i regeringen som motsatte sig försäljningen var dåvarande industriministern, den senare så djupt fallne Karl-Theodor zu Guttenberg. "Mit solchen Leute kann man doch keine Geschäfte machen" sade han och blev prompt degraderad till försvarsminister. Någon med sådan klarsyn, allra minst från regeringshåll, har dock inte uppträtt i Sverige. Följderna får nu bäras av de anställda som blir utan lön och med största sannolikhet också förlorar sina jobb.

2011 06 21
Trotskij - den snälle kommunisten?
Professor Svante Nordin  i Lund skriver en understreckare om Trotskij och Stalin med anledning av en ny biografi som kommit ut på svenska, Han gillar den inte och rekommenderar att man går direkt till Trotskij i stället.

Detta ger oss en osökt (hehe...) anledning att erinra om vår egen essä om mordet på Trotskij med rubriken Döden i Coyoacàn från 2004. Vi är inte helt överens med prof. Nordin i hans beskrivning av Trotskijs föregivna kluvenhet inför Sovjet: å ena sidan hade han skapat staten å andra sidan försökte den nu mörda honom menar Nordin. "Dessa båda positioner var svåra att förena till en aldrig så dialektisk teori." Problemet var nog enklare än så: det var den paranoide Stalin personligen som ville mörda sin ärkerival. På Sovjet tvivlade han nog aldrig.

Liksom så många andra talar Nordin om Trotskijs "briljans" som författare och talare. Kanhända tedde han sig så i jämförelse med Lenin och Stalin men egentligen var det samma tröttsamma testuggeri. (Se här vad Lenin skriver om den vita kon.) Hans nedslagande av Kronstadtrevolten visar att han, likaväl som Stalin, var av det stoff som kommunistiska diktatorer väves av. Om vi säger så.

Nordin berättar om Trotskij, Siqueiros, Rivera och Kahlo som vi skrivit utförligt om. Han skriver om den attack som Siqueiros utförde men utelämnar en viss poäng: när det beväpnade bandet rusade in och började skjuta ropade man slagord som "leve Rivera" osv. för att kasta misstankarna mot Rivera som vid det laget led av svartsjuka över Trotskijs affär med Frida. Det skulle alltså se ut som ett privat hämdedrama. (Siqueiros fick sedan hjälp av Pablo Neruda att fly till Chile).

Men läs gärna Nordins understreckare, den är intressant. En viss språkgranskning hade dock varit på sin plats: Trotskijs mördare hette Mercader, inte Mercador. Kanske kan man skriva "tjeckan" men vi har egentligen aldrig sett annat än "tjekan".  Följande mening är åtminstone för oss helt obegriplig: "En legend skapades av sådan livskraft att somliga kritiker beskyllde de så kallade neokonservativa under George W Bush för att vara en sorts kryptotrotskister."

En intressant twist är att artikeln på nätet har en enda snorkig kommentar av en person som representerar ett kommunistiskt parti som gärna kallar sig trotskistiskt. Liksom den flitige bloggaren "svensson" (som f.ö. på samma sätt som centerpartiets riksdagsman Max Andersson blockerat oss från att kommentera) representerar han väl den patetiska grupp som menar att man visserligen är kommunister men snälla sådana. Precis som Trotskij. Även denna aspekt behandlade vi i vår essä, liksom ett antal litterära och musikaliska avtryck av konflikten Trotskij - Stalin.

Om man kan bortse från den politiska verkligheten en spännande och fascinerande historia.