Flarnfri schalottenlök

Bengt O.
Inlägg
2011 02 25
En skiva ur verklighetens limpa.
Verkligen en oavsiktlig elakhet. Men mot vem?

2011 02 23
Absolut oacceptabelt! Vi fördömer det på det skarpaste!
Absolut oacceptabelt! Allt våld och mördande som pågår - absolut oacceptabelt! Vi fördömer det på det starkaste! Det måste till en dialog! Vi tar inte ställning för den ene eller den andre (1) men vi finner det helt oacceptabelt och fördömer det på det starkaste.

Vi vet att vi har rätt eftersom EU, FN:s generalsekreterare, Arabförbundet, Carl Bildt, Clinton och t.o.m Cameron m.fl. också har förklarat att det är helt oacceptabelt. En del till och med fördömer det på det skarpaste och kräver en dialog.  Och sen då? "Ord utan tanke aldrig himlen når." Inte utan handling heller.

(1) Innan vi vet vem som vunnit.

2011 02 21
En skalbaggssamlares märkliga öden.
Bloggen Rävjägarn innehöll nyligen ett inlägg om fröken Linde Klinckowström som på 1920-talet ensam red från Stockholm till Paris och Rom. Hon hade något att brås på. Hennes pappa, baron Axel Alexander Camille Rudolf Emanuel Klinckowström var en märklig man som kunde leva livet, ekonomiskt oberoende och med en klok hustru som skötte det praktiska medan Axel forskningsreste, drack punsch och rökte cigarrer.

I en särskild lökring Axel Klinckowström - skalbaggssamlare och deckarförfattare berättar vi litet om denne man. Ni kan också höra hans röst från en vaxrulle inspelad år 1912 (!)

Gör det.

2011 02 19
Es lebe der Sport
"Bahrain kicks off the Formula 1 season on March 11th and you can still buy tickets to see the race. We've an amazing weekend of racing, music and family fun planned, so make sure you don't miss out"

"The event boasts a great variety of entertainment with networking and indulging opportunities and the location offers world-class luxury and 5 star hotels"

Formel 1 racing är väl ungefär lika spännande som innebandy. (1) Men det har en trogen publik och säsongen 2011 skall dras igång den 11/3. Nu är det emellertid så illa att folk har börjat bråka i Bahrain där loppet skall gå. Man måste ju tänka på säkerhet också. Det är dyra bilar och man vill ju inte att de skall gå sönder. Men man litar på att organisatörerna tar rätt beslut: De "will have much more information than us and we will trust their decisions" säger en av lagcheferna. Tyvärr finns det en "possibility of the race being cancelled unless there is a noticeable improvement in the situation" säger en representant för de ansvariga.

Med andra ord: om regimen lyckas kväsa upproret och skjuta ihjäl tillräckligt många bråkmakare finns möjligheten att genomföra loppet som planerat.

Det är länge sedan vi såg en så fruktansvärd cynism. Om läget lugnar ner sig skall alltså bilarna köra genom gator fläckade av oskyldiga människors blod och de ambulanser som av regimen förbjudits ta hand om sårade demonstranter kan stå beredda ifall Hamilton et co skulle krocka.

Man tror ju, förmodligen naivt, att det skulle finnas någon sorts anständighet och sportsmannaanda och hoppas att åtminstone en del förare skulle vägra att ställa upp oavsett hur läget för dagen kommer att se ut i Bahrain. Men det blir väl för dyrt.  "it's not the teams' decision -- it's down to the promoter" säger en av lagkaptenerna.

arkivlänk   


(1)
Vi tänkte skriva "cricket" men vågar inte med tanke på Gunnar Pettersson. Men kanske han kan förklara hur en match kan avgöras med målsiffrorna 280 - 4. "Korgboll" vågar vi inte heller skriva, då blir Lotten ledsen och det är hon nog ändå om hon läser våra språkllgt inkorrekta  skriverier.


2011 02 19
Bomber och granater

Wien har ingen centralstation för järnvägstrafiken. Fjärrtrafiken är uppdelad på tre olika stationer, dessutom finns flera andra för lokal- och regionalbanor. Nu skall det emellertid bli ändring på det och sedan något år bygger man på en ny Hauptbahnhof där tidigare den gamla Südbahnhof stod. Som det förefaller går byggnadsarbetena faktiskt raskt framåt även om det blev stopp ett tag då man träffade på historiskt intressanta gamla ruiner under det hela som först måste dokumenteras.

Under andra världskriget var Südbahnhof ett viktigt mål för allierade bombplan, främst amerikanska. Man har belagt ungefär 600 träffar i området. Alla bomber exploderade emellertid inte. Vid byggnadsarbetet har man därför ständigt biträde av s.k. Kampfmittelbeseitigungsexperte. För ett par dagar sedan hittade man en ordentlig klump (se ovan) som i vederbörlig ordning desarmerades. Emellertid var det nödvändigt att för säkerhets skull evakuera ca 100 personer -främst äldre- från ett närbeläget bostadshus. De evakuerade fick tillbringa väntetiden i ett antal bussar som körts fram på en sidogata. En äldre dam i rullstol som intervjuades i TV var ytterst orolig för sin burfågel som hon tvingats lämna kvar i bostaden . Länk här (DE).

Nå, allt gick bra även om det var egendomligt att se pjäsen grävas upp med en vanlig grävskopa och hanteras av personal helt utan speciell skyddsutrustning och till slut lastas in i en vanlig skåpbil för bortforsling.

Det här är alls ingenting ovanligt utan händer regelmässigt vid byggnadsarbeten i eller omkring de stora städerna. Vid vandringar i Wienerwald kan man ofta se bombkratrar med ca 10 meters diameter. Om planen inte lyckats fälla alla bomber över målen dumpade man dem litet varstans vid återfärden.

En litet annorlunda verklighet som man kanske inte ofta tänker på. Naturligtvis kan den ändå inte jämföras med förhållandena på Balkan där nutida minor är ett vardagligt och allvarligt hot för stora delar av befolkningen.

arkivlänk   


 
2011 02 13
Popkultur (?)
På söndagkväll tittar vi på "På spåret" på SVT Play, ett av de få program som kan ses utanför Sveriges gränser. (Som allvetande "domare" uppträder en man som inte vet vad Australiens huvudstad heter, som inte känner igen stjärnbilden Södra Korset och som tror att USA:s nationalsång heter "The Star-Sprangled Banner.) Men hur som helst. Första frågan "vart är vi på väg" är som regel lätt att gissa, sedan är det för mycket modern popmusik att hålla reda på. I kvällens avsnitt uppträdde en sångerska med namnet "Miss Lee". Det var oerhört pinsamt. Håll sådant för er själva är ni snälla. Kanske något för "Melodifestivalen"?

Egentligen är det väl inte mycket bättre i Österrike. Men idag ägnas stor uppmärksamhet i press och TV åt skådespelaren, sångaren och entertainern Peter Alexander som avlidit, 84 år gammal. Minnesord från regeringschefen, partiledare, kulturpersonligheter och "vanliga" människor.  Under hela efterkrigstiden en ledande underhållningsartist i Österrike och Tyskland. Definitivt inte min smak även om han var ganska roande som imitatör i sina årliga TV-shows som spelades t.o.m. 2005. Men trots allt en artist som satt sin prägel på tiden sedan 1950 och uppriktigt sörjs av stora delar av befolkningen. Här är en av Alexanders smörigaste succésalster. Den är avsett för den tyska marknaden. Här har vi ingen "Kneipe" utan bara en "Beisl". Man må tycka vad man vill - och det gör man också- men något fångar den av tysk/österrikisk folksjäl.

Slår Miss Lee an några strängar hos er?

 


2011 02 12
Let's dance
Nästan lika bra som Frank Andersson och Björn Ranelid.

2011 02 12
"Deppigt i Österrike efter ny miss"
står det just nu i DN:s nätupplaga för idag.   Vi var tvungna att titta efter vad som låg bakom missmodet eftersom vi inte varit utanför dörren idag p.g.a. att våren givit upp. Nationalsorgen (enl DN) skulle bero på att ingen österrikare lyckades ta medalj i dagens VM-störtlopp på herrsidan.

Nu tittar vi i princip inte längre på alpin skidsport eftersom den blivit så tråkig. Det finns inte längre några profiler som sticker ut, vare sig sportsligt eller personligt. Dock har vi noterat att Österrike tagit guld i de två lopp som hittills avgjorts på damsidan vilket måhända piggar upp något i deppigheten. För båda dessa damer hissades flaggan och nationalsången spelades med  den i sammanhanget något  pikanta textraden . "Heimat bist Du großer Söhne"  (dvs ungefär "Österrike, stora söners hemland.").  Den här gången tyckte t.o.m. tevereportern att det var litet pinsamt.

Vi skrev tidigare om Österrikes nationalsång och fåfänga försök att modifiera texten under rubriken "Hemlandets söner. Och döttrar." Nu har domstolen fällt ett avgörande och kommit fram till att det faktiskt inte är något brott att lägga till ordet "döttrar" i texten. Man får sjunga litet snabbt men det går. Och som det ser ut i Garmisch-Patenkirchen verkar det som om den nya versionen kommer att behövas.

Not: Även Anja Pärson intervjuades i österrikisk TV. Vilken sympatisk tjej! Där var det inget deppigt trots att hon missat guldet och alltså inte fick höra Monacos nationalsång.


2011 02 07
Dikt och verklighet
På onsdag 9/2 är det 80 år sedan författaren Thomas Bernhard föddes. Jag kan verkligen inte uppträda som någon Bernhardexpert eftersom jag läst betydligt mindre av än om honom om jag säger så. Betydligt kunnigare inlägg finns att läsa hos Lennart Erling, Den långsamma bloggen (f.n. tre inlägg) och hos Karin Stensdotter på Blott Sverige under rubriken Nytt försök.  Intressant att se att båda bloggarna fått ett mycket stort antal kommentarer, de flesta av mycket hög kvalitet.

Men har man bott i Wien i över 30 år kan man ju alltid tillägga något pour la petite historie. Bernhard, som dog 1989,  var speciellt mot slutet sin levnad ett verkligt hatobjekt i Österrike. Han gynnades emellertid av den tyske (sic!) chefen för nationalteatern Burgteater som satte upp hans pjäser, ofta specialskrivna, med teaterns bästa skådespelare. När hans sista verk "Heldenplatz" hade premiär 1988 blev det en av de största teaterskandalerna i Österrike som ju ändock varit med om en del. Uppretade medborgare körde fram stora lass med hästgödsel som dumpades på teaterns trappa. Vicekanslern och utrikesministern frågade sig varför man skulle finansiera sådana förolämpningar med skattemedel. Den gamle Kreisky (som också firas i dagarna) menade att "sådant skall man  inte behöva finna sig i". Den beryktade president Waldheim talade om en "grov förolämpning av det österrikiska folket" och Jörg Haider ropade med instämmande av landets största dagstidning "ut med denne skurk ur Wien".

Dessa herrar hade väl förmodligen inte sett föreställningen som emellertid gick för utsålda hus, om det nu var av nyfikenhet eller annat må vara osagt.  120 föreställningar gavs, i stort sett alltså för fulla hus..

Tråkigt nog sällade sig en hel del seriösa tidskrifter och kulturpersonligheter till kritikerkören. Det politiska klimatet i landet tillät helt enkelt inte några avvikande meningar. Mest patetiska var faktiskt miljöpartiet, Die Grüne, som krävde teaterchefens Claes Peymanns avgång. "Skandalen" ledde också till att denne framgångsrike och briljante teaterman inte fick fönyat förtroende.

I sitt testamente förordnade Bernhard att hans verk aldrig skulle få uppföras i Österrike efter hans död. Med tiden började man att högaktningsfullt strunta i detta och Bernhard spelades igen på lika teatrar. Och tiden gick och Bernhard blev populärare och populärare. Han räknas nu som en stor österrikisk kulturpersonlighet och som "en av oss." Det gäller att vara död för att uppskattas till sitt rätta värde. Även Elfriede Jelinek kan med säkerhet se fram mot en storartad postum uppskattning när det blir så dags.

Nu är det som sagt 80 år sedan Bernhard föddes och minnesarrangemangen hopar sig. Den som kan tyska kan läsa om fotoutställningen "Das führt alles zu nix" och alla kan  ju titta på bilderna. Claes Peymann gör ett återbesök i Wien och sätter upp stycket "Einfach kompliziert" på en av Wien största teatrar.  Mest intressant är dock att "Heldenplatz" åter spelas - nu på Theater in der Josefstadt, en annan av de ledande teatrarna i Wien.

Att försöka få tag i biljetter nu vore meningslöst, allt är troligen restlöst utsålt.

Här är ett antal länkar till artiklar som berättar om Bernhard, Peymann  och speciellt "Heldenplatz": (tyskvarning):

Ein Spiel von Bernhard und Peymann  (rekommenderas för den som vill se wie es eigentlich gewesen.)
"Heldenplatz"   - Erst zürnen, dann stürmen
Peymann: "Ich träume ständig von Thomas Bernhard."

Ja, mera absurt än så kan det väl knappast bli. Thomas Bernhard överträffar sig själv.

2011 02 05
En ensemble
Jag citerar från Stefan Johanssons bloggtext om "en evigt ung Lena Nyman". Han ser henne ffg på Dramaten 1964 i Harry Martinsons Tre knivar från Wei  i en ensemble bestående av:
Margaretha Krooks dödsbringande altarslavinna. Irma Christenson, Birgitta Valberg, Gunnel Broström, Jane Friedmann, Marianne Aminoff, Karin Kavli, Aino Taube, Solveig Ternström, Mona Malm, Helena Brodin, Renée Björling, Dora Söderberg... ett organiskt samspelande kollektiv, en ensemble i ordets alla betydelser.
 
Ni som har åldern inne: läs namnen en gång till och försök erinra er var och en. Fråga därefter er själva var och hur man idag skulle kunna få se en sådan ensemble. Fråga er också vad vi har fått i stället. Det är läge att än en gång citera Björn Wiman: "De står alla som symboler för något mer än sig själva - en tid som gått, ett land som inte finns längre."


Ang. Lena Nyman kan den som är intresserad höra henne tala söderslang lyssna på det här klippet, funnet hos Anders Sparring. Jag letade efter det klippet igår men hittade det inte. Onsdagen 5/2 visar SVT en film och flera klipp med Lena Nyman. Vi får hoppas att de kommer på SVT Play senare - det brukar vara svårt att förutse och det mesta kan inte ses utanför Sverige.


2011 02 04
Hon hördes

"Krav A är att man måste höras. Om j a g inte hör på teatern, då blir jag ursinnig. Jag avskyyyr när man äter upp slutkonsonanten. Hörs det inte, då spelar det ingen roll hur begåvad du är. Hörbarhet är första bokstaven i mitt skådespeleri, säger Lena Nyman, som privat pratar i oavslutade meningar och ord, med stockholmskt sandpapper i rösten.   - Hörbarhet är väldigt mycket tydlighet. Folk som läser på läpparna kan läsa på mig väldigt bra."

(Lena Nyman i intervju 2006, återpublicerad i DN idag.)

Lena Nyman har gått bort. Mycket har skrivits om henne i dag och vi orkar inte upprepa de nötta klichéerna. För en gångs skull har Björn Wiman något tankfullt att säga: "Det finns en särskild laddning i varje konstnär som försvinner ur den klassiska folkhemsgenerationen. De står alla som symboler för något mer än sig själva - en tid som gått, ett land som inte finns längre."

Så är det  väl i dagens samhälle när vi får nöja oss med att Sjyffert drar av sig byxorna eller att invandrarkomiker kör med sina rasistiska "skämt" och kända skådespelare inte kan prata ordentligt. Inte spela heller.

Med Lena Nyman försvinner en av de stora film- och teaterpersonligheterna. Dessutom kanske den sista som talade en vårdad men typisk och vacker Stockholmska.

Det stör mig att nekrologerna verkar ta fasta på hennes debutroller då hon skamlöst utnyttjades av av talanglösa, pubertala och misslyckade Bergmanepigoner som Vilgot Sjöman och Lars Görling (1). Men hon var mycket större än så.

Det  inledande citatet får mig att tänka på vad jag nyligen skrev om "Drottningoffret". En skådespelare utan andra meriter än att vara född in i en skådespelarfamilj och som varken kan spela eller prata ordentligt omhöljs av kritikens och publikens fäbeundran. Detsamma gäller hans medspelare, utom Lill Terselius.

Det finns inte många kvar nu. Men som en av hennes kollegor sade: det är endast en tillfällig död. Lena Nyman lever vidare, på film och video.


 (1) Personlig fotnot: Jag såg Lena Nyman för sista gången på Maximteatern i Stockholm i en föreställning där klassiska revynummer spelades upp av skådespelare som Birgitta Andersson och Björn Gustafsson (den riktige). Ett nummer bestod av ett slags charader där publiken skulle gissa vilka filmtitlar skådespelarna framställde. Lena Nyman gick över scenen med sin älskade lilla vovve. Ingen ur publiken reagerade. Jag hade på tungan att ropa "491" men drog mig eftersom jag tänkte att skådespelerskan skulle  ta illa upp. Men i en snilleblixt ropade jag i stället "Damen med hunden." Lena skrattade mot mig och sade att det var inte så dumt men det rätta svaret skulle vara  "Lady och Lufsen." Så har jag också ett låt vara obetydligt men ändå djupt personligt minne av denna enastående skådespelerska.




2011 02 03
Doublespeak
Svärd som fäktar mot övermakten,
du skall brytas och sönderslås

Vad vi ser i Cairo just nu, är det Ungern 1956, Prag 1968, Tianmen Square 1989?
De första dagarnas eufori dränkt i blod?

Om regimen skulle lyckas klamra sig fast och trycka ner oppositionen blir konsekvenserna när den slutliga eruptionen sedan kommer en kataklysm som också kommer att drabba de politiker i väst som just nu briljerar i doublespeak..  Obama och EU:s ledare, däribland Sveriges, inkluderade.

arkivlänk   


Uppdatering 4/2:
  Vi håller inte med om allt som skrivs i denna artikel i Foreign Policy (länk från Newsmill) men åtminstone slutklämmen (sista stycket) tror vi på. Se alltså:  "The Chance for Democracy in Egypt is Lost." Se också Mats Engström : "Carl Bildts historiska misstag."