Wagner satt i köket på en trasig pall
skrev en liten trall
Parsifal
Povel R i "Håll musiken i gång"
Ja rubriken
satte vi dit bara för att locka till oss intet ont anande läsare via
Google och liknande. Det är nämligen svårt att skriva något seriöst
just nu när sommaren äntligen kommit med överväldigande lummig och
fräsch grönska, våldsamt blommande fruktträd, doften av syrensnår
och enorma tulpanplanteringar i stadens parker. Men temperaturen
närmar sig de 30
° så snart är den mesta
prakten uttorkad.
Nu finns det en allvarlig bakgrund också. Förmodligen är
problematiken välkänd vid det här laget och vi har ingenting att
tillägga till de kritiska rösterna. Nu utlöstes den aktuella
diskussionen av en uppsättning på Göteborgsoperan. Vi har bara sett
en del klipp på Teve men den meningslösa - och fula -
halvpornografi som regissören tydligen gottat sig i lockar inte till
närmare bekantskap. I stället för att kicka regissören (han är
rysligt berömd) har man i stället av någon anledning
gett sig på dirigenten. Vi fäster oss vid
huvudskyddsombudets (!) motivering: "Ledningen gav dirigenten ett
erbjudande han inte kunde säga nej till. ---
Han måste
sjukskriva sig eller han måste sluta på annat sätt, det vill säga få
sparken." Så det är bara att "sjukskriva" sig för att
slippa få sparken - kostnaderna bärs alltså av
socialförsäkringssysemet och inte av arbetsgivaren eller den
försumlige. Cool.
En trevligare nyhet från operavärlden är väl annars den
mammutföreställning av "Parsifal" som haft premiär i Malmö. Vi
nämner detta trots vår Wagnerfobi eftersom regissören var Stefan
Johansson,
en av våra
favoritbloggare. Stefan står för en annan märklig prestation.
Sedan oktober 2011 har han praktiskt taget varje dag bloggat om
Parsifal. Endast på slutet kom han in på den aktuella
föreställningen medan de tidigare inläggen beskrivit operans
historia alltifrån monopolet i Bayreuth till de allra modernaste
uppsättningarna. Inläggen har illustrerats med historiska klipp och
ledsagats av Stefans ingående kunskaper. Oerhört intressant
läsning dag för dag.
Av recensionerna att döma försökte Stefan Johansson att lösa
problemet med att spela detta uråldriga och i dagens läge
parodiliknande verk genom att föra in en ramhandling, dvs. samma
trick som användes i Ingmar Bergmans "Trollflöjten" (musik W.A.
Mozart). Kritiken var, så vitt vi förstår, vänligt positiv men
ganska ljum. Oroande är att Stefan Johansson inte bloggat sedan just
efter premiären. Kanske är han helt utmattad.
Den uppmärksamma läsaren har naturligtvis noterat att vår
favoritdiva, Bianca Castafiore, på bilden ovan ingalunda sjunger
Wagner utan den berömda Juvelarian ur Gounods "Faust." Gillar ni
inte Bianca kan ni
lyssna på
hennes stora förebild här.
Eftersom vi lockat med sex i rubriken avslutar vi med en bild av
ung, passionerad erotik från en föreställning av "Lundgren" (eller
'Lohengrin' som en del envisas med att kalla den) från Wiener
Staatsoper 2005:
Andra opera/operetttexter på Flarnfri:
Min karriär som
operasångare
Don't ask,
don't tell
Lundgren
"
Je
dis que rien ne m'épouvante" (SW)
Off with her
head!
Tjugotusen
skära svin
Se rågarna, se blommorna! Där har min vagga
stått.
Tänkte i ett oförsiktigt ögonblick skriva ett
allvarligt menat inlägg om "svenskhet" som ett bidrag till den
intressanta diskussion som förs hos
Karin S. , möjligen inspirerat av ett inlägg hos
Charlie Truck ("
hon är OK"), i sin tur föranlett av en
artikelserie
i Sv.D. Medan Sv.D.-s artiklar huvudsakligen verkar
behandla de förutsebara och genomtjatade frågorna om integrering och
assimilation av invandrare i Sverige skriver Karin och hennes
kommentatorer mera om exilsvenskens förhållande till Sverige och det
svenska. Men eftersom jag ofta skrivit om just detta tyckte jag inte att
jag hade något nytt att komma med.
Så började jag fundera över begreppt "svenskhet" och kände mig allt mera
förbryllad. Finns t.ex. "österrikiskhet"? Jacques Brel sjunger
visserligen om sin "Belgitude" men finns "belgiskhet"? "Tyskhet"
finns väl och "franskheten" har man ju nyligen försökt ta upp på den
politiska agendan. Någon "engelskhet" finns ju inte utan definieras
genom att allting annat bara är "utländskhet"
och ingenting att bry sig om. "Norskhet"? Eller för den delen "ugandiskhet", "columbianskhet"
eller - aktuellt - "azerbedjanskhet" ?
"Svenskheten" är väl liksom allt annat ett hopplock av faktiska
företeelser (naturen, speciella maträtter), folklore, gamla
fördomar (självmordsfrekvens, fungerande välfärdssystem), klimat,
geografiskt läge osv. Måste man förhålla sig till allt detta?
(En som utan att tveka vet hur man skall förhålla sig är
litteraturkritikern Olle Lundqvist -varför denna tillgjorda
stavning?- någonstans upp i norr som underkänner den franske
författaren Michel Houellebecq p.g.a. att han har ett så konstigt
namn och fransk kultur överhuvudtaget därför att den är "osvensk."
(Via
Therese E.) )
I det tyskspråkiga rummet - här tror jag att jag vågar generalisera-
möter man ofta en helt idealiserad bild av det svenska, en blandning
av Sverige som det en gång var och som man önskar att de egna
samhällena skulle vara. När man försöker att nyansera
beskrivningarna känner man sig som
Nestbeschmutzer. Inte
alla kan göra det med kraften och ursinnet hos en Jelinek eller
Bernhard.
Läs gärna Karins blogpost och de högklassiga kommentarerna. Hoppas
ingen tar ill upp om jag en smula lättsinnigare än en gång citerar
Caj LUndgren (signaturen "Kajenn" i Svd.) som jag tycker ganska bra
sammanfattar nödvändigheten av att försöka definiera "svenskheten".
Det gäller "
den blågula fosterländskhetens frimodiga försvarande:"
mot italienskhet och rumänskhet,
nederländskhet och slovenskhet,
franskhet, spanskhet, danskhet samt all sådan
främmanländskhet
en en tapper motståndskamp för att slå vakt om
rötterna
i hemlandet
där arsenalen utgjordes av sup- och sillandet
och semlandet
Till slut, om ni ursäktar, en anmärkning ur vardagslivet i Wien. Vid påskhandlandet möttes vi av två stora
reklamskyltar. På den ena stod det "Genus von früh bis spät". Lätt chockade
("nej, nej inte här också") upptäckte vi dock att det naturligtvis stod "Genuss"
- något helt annat. Den andra skylten var den här:
Knappast tänkbart i Sverige. Och lika bra det - man
kan inte handskas med alkohol i Sverige.
Språkpolis, språkpolis, spåkpotatisgris
Jag ser att DN börjat med en särskild språkspalt
igen eller åtminstone en "frågelåda." Deras akademiskt meriterade
språkexpert Catharina Gr
ünbaum fick ju sparken
för några år sedan i någon sorts redaktionell omorganisation.
Vilka meriter de personer som nu skriver svaren har vet jag inte. Men
man kan ju undra.
Exempel ur dagens tidning:
(Jag läser igenom hela svaret på en fråga om skillnaden mellan
preterium och imperfekt
och förfäras över den slappa och ologiska framställningen. En
elak läsning skulle kunna tolka mycket som rena felaktigheter. Dock vill jag
inte hänge mig åt samma petimäteri som jag brukar beskylla våra
språkpoliser för. Men på den som utger sig för att vara
officiell expert kunde man väl ställa vissa krav?)
Minne från Wien
Frida Kahlo som kylskåpsmagnet och fingerdocka.
Från den stora Magritteutställningen på konstmuséet Albertina.
Kejsarinnan Elisabeth som spratteldocka.
Från Schloss Schönbrunn
Uppdatering 27/3/2012: Det är Klimtår i
år och när jag läser en alldeles
utmärkt (!) artikel i DN Kultur om
Klimt och Adele Bloch Bauer ("
Die goldene Adele")
hittar jag också en notis om att ett företag i USA släppt ut
en Barbiedocka modellerad på Adele "med en klänning i egyptisk
stil". Priset blir ca 200 kronor skriver DN.
Artikeln om Klimt kan jag med gott samvete rekommendera till läsning
i motsats till det mesta som skrivs i svensk press om Österrike och
österrikisk kultur.